Endast lösa skärvor återstår av flera av fönstren i Phillymon Chipiyos hus i kåkstaden Chitungwiza utanför Zimbabwes huvudstad Harare. I ett sovrum är väggarna täckta av svart sot, och på gården ligger en hög med sönderbrända kläder och andra tillhörigheter.
- Det var på kvällen den 17 juni som de kom, regeringstrogen ungdomsmilis som sjöng sånger om att president Robert Mugabe kommer att styra landet vad vi än tycker om saken, berättar den 59-årige oppositionspolitikern.
Flera hundra ungdomar stormade bostaden. Phillymon hann klättra över till en granngård och fly, men hans 28-årige son Archford och två jämnåriga kamrater blev kvar i huset.
- De slog ihjäl dem här inne med järnrör, berättar Phillymon och pekar på golvet framför vardagsrumssoffan.
- Polisen fann kropparna längs vägen söderut, ungefär 60 kilometer från Harare, tillägger han.
Den omtvistade valprocessen som inleddes med en första omgång av presidentvalet och ett parlamentsval i mars i år har präglats av våldsamheter. Enligt oppositionspartiet MDC har fler än 200 av partiets anhängare mördats, och en organisation i Harare som arbetar med psykologiskt stöd till de drabbade har tagit emot 6 000 våldsoffer det senaste halvåret.
- Nittionio procent av dem är anhängare av oppositionspartiet MDC, berättar en av cheferna för verksamheten som inte vågar uppge sitt namn.
Sedan president Robert Mugabe och oppositionsledarna Morgan Tsvangirai och Arthur Mutambara enats om att förhandla fram en lösning på den politiska krisen och beslutat att skapa en nationell samlingsregering är det lugnare. För många av offren har de fysiska skadorna dock ännu inte läkt, och de mentala och emotionella såren sitter djupt.
- Min själ har blivit misshandlad, men jag kommer aldrig ge upp och rösta på Zanu-PF, berättar 40-åriga trebarnsmamman Taipei, vars sönderslagna hand fortfarande är i bandage.
Den 12 juni hämtades hon i sitt hem i närheten av staden Bindura i norra Zimbabwe av den lokala ungdomsmilisen och släpades med till en plats där hon och flera andra tvingades lägga sig på marken för att bli slagna med påkar. Misshandeln pågick i ungefär en halvtimme, och efteråt flydde hon ut i skogen.
- De som slog mig var mina grannar. Vi behöver alla varandra, men jag kommer aldrig ens att ge dem ett glas vatten i framtiden, säger hon.
Det är ännu oklart vem som får makten över polisen i den nya regeringen, vilket sannolikt blir avgörande för huruvida de ansvariga någonsin kommer att ställas till svars.
Phillymon har anmält mordet på sin son till polisen, som aldrig startat någon utredning. Enligt Taipei har landets högste polischef vid ett öppet möte i hennes hemby sagt att offren inte borde anmäla saken till polisen.
- Det borde gå att ställa de skyldiga till svars. Det som hänt har varit så smärtsamt för hela nationen att man inte bara kan låta det passera, säger Taipei.
Många hade väntat sig att regeringssidan skulle kräva en amnesti för att skriva under avtalet om en samlingsregering, men texten tycks inte innehålla något sådant. Experter och människorättsorganisationer varnar också för riskerna med att låta förövarna gå ostraffade och att lämna offren utan upprättelse.
- De psykosociala skadorna kan i sig bli en möjlig orsak till nya oroligheter. Första året brukar offren vara deprimerade, sedan kommer hatet och kanske hämdbegäret, säger Tony Reeler, psykolog som arbetat med traumaoffer i Harare.
Trots avtalet om den nya regeringen lurar spänningarna fortfarande under ytan. Så sent som i lördags kom våldsverkarna tillbaka och kastade sten på Phillymon Chipiyos hus.
- Jag är livrädd, men vi har ingen annanstans att ta vägen, säger han.