Det är något krampaktigt över 60-årsfirandet

Nyligen delade jag taxi från flygplatsen in mot Tel Aviv. Min färdkamrat var en kollega som ogillar Israel, jag tror hon önskar landet ur världen. Hon hade inte varit här på många år. När vi svängde in på Ayalon-leden och stadens panorama rullades upp, med bergskedjan av nya skyskrapor, stod besvikelsen skriven i hennes ansikte: "Hur i all världen skulle någon kunna rubba så mycket betong?"

Det är den frågan, ställd också av vänligt sinnade, som ligger i botten av alla fyrverkerier och fosterländska jippon under Israels 60-årsfirande. Bär det eller brister det? Är varje avverkat decennium ännu en inbetalning på den sionistiska drömmen? Eller är det Israels öde att alltid balansera på randen av en avgrund?

Jag kunde ha muntrat upp min antiisraeliska kollega: ju mer solitt Israel ter sig för ögat, desto mer ömtåligt är det. Ju fler som lever i Tel Aviv och ju färre som lever på landet, desto mer sårbart är landet. Fram till 1985 var Israels ekonomi en tullskyddad fästning. Primitiv men stryktålig och lätt kontrollerad av de styrande. I dag, när globala vindar sveper över dess börs, dess kapitalmarknader och dess handel, alstras mycket välstånd, men landets utvecklingsprognos hänger mer på Kina och Tokyo än på Jerusalem.

I det gamla Israel manglades ekonomiska beslut fram i Jerusalems riksdagsutskott. Det nya Israel sköts via Tel Avivs marknader. Tel Aviv är motorn - men också akilleshälen i det teknikintensiva Israel som tagit form sedan palestinierna slutade utgöra en reservoar av billig arbetskraft.

Symbolen, både för detta samhälles kraft och dess sårbarhet, är Azrieli-centrets tre skyskrapor i östra Tel Aviv; en rund, en fyrkantig och en trekantig. Var du än befinner dig, åkandes eller till fots, erbjuder konstellationens olika ytor ett ständigt växlande spel av geometriska figurer och fixeringsbilder. Köpcentret i dess nedre del, med dess bikupemyller av rulltrappor, svalgångar och ljusgårdar, sysselsätter legioner av säkerhetsvakter. Ett barn kan begripa att det här är drömmålet för dem som planerar terrorattacker. Vakterna är ständigt på språng och hugger tag i folk som fotograferar - foton kan betyda rekognosering inför en attack.

De flesta stater kan inte hålla födelsedagskalas. Deras tillkomst ligger i historiens töcken. Något artificiellt och krampaktigt är det också med Israel 60-årsspektakel som bryter ut den 8 maj (enligt judisk kalender) och fortsätter i månader.

För när Israel utropades i maj 1948 hade alla statens bärande institutioner, partier, utbildningssystem och ekonomiska aktörer existerat i decennier. Den 14 maj 1948 är en strikt formell födelsedag.

Det statligt utkolporterade festbudskapet är att det skingrade folket nu slagit rot och att det värsta är över. Har optimismen fog för sig? Det Tel Aviv-baserade, dynamiska Israel sträcker sig utmed Medelhavskusten med allt kortare intervaller, nästan hela vägen från Gaza till Libanongränsen. Men Galiléen och snart också Negevöknen och Jerusalem har arabisk majoritet. Ingen tillväxt i världen kan råda bot på det dilemmat.

Klockan fem i morse steg Dasha Ishaiev, 14 år, upp i Beer-Sheba. Klockan sex tog hon och hennes kompisar Michal och Roman bussen till Tel Aviv. De tillbringar hela dagen i Tel Avivs skateboardpark, som vimlar av ungar från landets alla hörn.

- Hos oss finns ingenstans att åka. Vi har demonstrerat hos borgmästaren för att få en egen bana, men det har inte hjälpt. När jag slutar plugget flyttar jag hit, fort som blixten, säger Dasha.

I baren på Allora, en italiensk restaurang på Rotschildboulevarden, har Yael Oppenheim, 21 år, fullt upp. Det är judisk påsk och många ställen serverar varken öl eller bröd. Men här skummar det om kranarna som vanligt och Yael säger att hon vet att de flesta andra israeler tycker att Tel Aviv går för långt:

- Jag pluggar arkitektur i Jerusalem, men hela mitt liv är här. Jerusalem, med alla dess förbud och regler och bekymmer, har fått mig att begripa hur stort värde jag sätter på Tel Aviv, på vårt sätt att leva här.

Skämttecknaren Dudu Geva, som avled häromåret, propagerade, bara halvt på skämt, för Tel Aviv som en separat republik för livsnjutare och humanister. Det är barockt, menade han, att det produktiva och fredliga Tel Aviv skall vara lokomotivet som drar det israeliska lasset av dyra och improduktiva extremister, bosättare och bakåtsträvare. 40 procent av medborgarna i ett välfärdssamhälle måste jobba för att det hela skall gå ihop. I Israel jobbar drygt 30 procent.

De ortodoxa judarna som hellre pluggar heliga skrifter än arbetar, bosättarna som slukar militära och ekonomiska resurser, araberna som inte vill att deras kvinnor skall jobba - låt dem betala sina egna räkningar! Inför 60-årsjippot har man satt upp Gevas mest älskade tecknade figur, en sorgsen anka, i form av en jätteballong, på Tel Avivs stadshus - en markering av stadens skepsis och särart.

För det är inte bara i fråga om intäkter som Tel Aviv avviker. Staden fyller hundra nästa år, men redan på 1920- och 30-talen häpnade besökare över de fria sederna och de sena nätterna. Också i dag får den flyktige besökaren lätt intrycket att idén med Tel Aviv är att ha kul; att staden lever med ryggen mot det övriga Israel, med ansiktet mot Barcelona, New York och Buenos Aires.

- Men det är inte äkta. Vi bara inbillar oss vara en fri, kosmopolitisk enklav, säger Joe, min studiekamrat från Haifa. Han grundade det överdådiga kaféet "1900", en sekelskiftesoas där man lätt glömde tid och rum. "Men", suckar han, "våra skatter och våra repmånader investeras inte i vår dröm, utan i de andras dröm - drömmen om kolonisering och ockupation."

I parken intill Yarkonfloden sitter 85-åriga Mordechai och hans hustru Vera och lapar vårsol. De anlände några veckor efter självständighetsdeklarationen 1948, som enda överlevande i sina familjer.

- Ni kan inte tro hur allt förvandlats! Har ni sett hundfrisören där borta? När vi kom fanns ingenting, allt köptes med ransoneringskort, säger Mordechai.

Israel har bitit sig fast, men drömmen om att bli ett normalt samhälle gäckar fortfarande. Ekonomin går hyggligt, trots förlamande statsutgifter, men det geopolitiska läget ter sig mer hotfullt än på länge. Inga arabstater söker längre öppen konflikt med Israel, men mot den nya fienden Iran kan Israel inte värja sig utan hjälp utifrån - och USA är ur räkningen tills vidare. Många, om inte de flesta, israeler har förstått detta, och den riktiga feststämningen vill inte riktigt infinna sig. Den definitiva festen får anstå ännu några decennier.

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut