"Det är värt att kämpa för att få leva här"

Merima Efendic skrattar förläget och berättar att hon lovat sin man att hon inte ska måla allt i svart nu när hon ska prata med oss.

- Men det är svårt att hitta så många ljuspunkter. Jag tror att den här generationen är förgiftad av nationalism. Grupptillhörigheten är viktig för alla här.

Merima Efendic var bara elva år när kriget startade i Bosnien 1992. Hon minns fortfarande starkt hur hon fick plocka splitter ur sin mammas hår när modern var nära att bli dödad av en granat. Med undantag för några månader i ett uppsamlingsläger utanför staden tillbringade Merima Efendic hela krigstiden i Sarajevo.

Hon är bosnjak, det vill säga bos­nisk muslim. Hon har ett bra jobb som copywriter men är för tillfället hemma med sex månader gamla dottern Emina. Hon är både typisk och otypisk som Sarajevobo. Typisk i den meningen att hon hyllar den multietniska blandning som alltid varit Sarajevos signum, och som många utanför landet ser som ett ideal. Otypisk i den meningen att hon är i minoritet. Hon är välutbildad och förbannad på sin egen etniska grupp. Hon vägrar att låna sig åt de nationalistiska strömningar som fortfarande är mycket starka.

- Det är svårt för mig att berätta det här för er. Men jag tror att de flesta här inte vill ha ett blandat samhälle. Det finns fortfarande så mycket hat mellan grupperna.

Merima Efendic håller just nu på att leta efter en förskola till sin dotter. Men hon säger att det är svårt att hitta någon bland de allmänna som passar. De allra flesta tar bara in barn med samma etniska tillhörighet, det vill säga muslimer. Dessutom undervisar de barnen i religion.

- Hur kan man undervisa tvååringar om sådana saker som synd? Det finns ingen anledning att hjärntvätta barnen när de är i förskoleåldern. Hur ska barnen någonsin kunna respektera det blandade samhället med en sådan start? Jag vill att mitt barn ska få del av den fantastiska blandning av folk som vi har här.

Det lutar åt att hon placerar dottern på ett amerikanskt dagis eller att hon letar efter en dagmamma. Som så många andra här i Sarajevo önskar hon att det kommer fram en ny generation politiker som inte låser sig vid de gamla inkörda etniska linjerna.

- Ibland dagdrömmer jag och min man om att lämna Bosnien. Men jag tror inte att det blir så. Vi överlevde kriget, och det är värt att kämpa för att få leva här, säger Merima Efendic.

Som tillfällig besökare är det svårt att tänka bort krigets helvete när man sneglar upp mot kullarna som omger Sarajevo.

Där uppe, med perfekt utsikt över staden, låg bosnienserbiska styrkor och terroriserade invånarna med slump­artad granateld och fegt krypskytte.

När jag var här för tio år sedan stod fortfarande många utbombade hus kvar som trista monument över krigets konsekvenser. I dag är de flesta husen hjälpligt renoverade eller rivna. Många fasader är fortfarande perforerade av tung beskjutning och splitter, och vart man går finns små kratrar kvar i asfalten efter granaternas nedslag. Efter kriget markerades de platser där granaterna bringat död med blodröd färg. Men det är en färg som nu håller på att blekna bort.

Freden kom till Bosnien 1995. I enlighet med Daytonavtalet delades landet upp i två administrativa delar: den bosniska federationen som domineras av bosnjaker och kroater, och Republika Srpska som domineras av bosnienserber. Landet som helhet styrs av ett gemensamt parlament där de tre folkgrupperna alternerar på presidentposten.

13 år kan verka som en lång tid, men några dagar här i Sarajevo blir en nyttig påminnelse om att det bara är ett ögonblick när det gäller att läka såren efter ett krig. Hur ska man kunna glömma när de synliga tecknen varje dag grinar mot en från husväggarna? När tusentals människor fortfarande lider svårt av krigstrauma? När landets ledande politiker bygger sina karriärer på att spela ut de olika etniska grupperna mot varandra?

För det är den trista sanningen bakom utvecklingen i dagens Bos­nien. En färsk EU-rapport slår ner på punkt efter punkt där framför allt bosnjakernas högste ledare Haris Silajdzic och bosnienserbernas ledare Milorad Dodik på senare tid trappat upp den nationalistiska retoriken. Dodik pekas ut som den största bråkmakaren eftersom han ofta och gärna hotar med att genomföra en folkomröstning om självständighet för Republika Srpska. Silajdzic å sin sida brukar upprepa kravet på att Republika Srpska ska uppgå i den bosniska federationen eftersom Srpska är en konstruktion byggd på folkmord.

Och det är tyvärr en retorik som lönar sig. I de senaste valen har Bos­niens invånare konsekvent röstat i enlighet med sin etniska tillhörighet. Om man tittar till valresultaten ser det ut som att de etniska grupperna står lika långt ifrån varandra i dag som under kriget.

Vad beror det på att man inte kommit längre? Att makt korrumperar? Att de ledande politikerna gör allt för att hålla sig kvar på sina gynnade och upplyfta positioner? Det finns nog inget entydigt svar, men i stort sett alla vi träffar här i Sarajevo är ense om att de ledande politikerna i första hand agerar ut­ifrån kortsiktigt egenintresse, och den enklaste vägen dit är att spela på nationalistiska känslor. Omtanken om landet som helhet kommer inte ens i andra hand.

Lika stor enighet möter vi om att den nuvarande statsbildningen är hopplös. Daytonavtalet skapade fred men låste samtidigt fast Bos­nien i en modell som gynnar dem som vill spela på den etniska tillhörigheten. Det har gått 13 år sedan kriget slutade och fortfarande har inte landet gjort annat än mycket små framsteg. De som tidigare försvarade Dayton ställer nu sitt hopp till att Bosnien ska kvalificera sig för ett medlemskap i EU.

- Jag hoppas och tror att vi ska kunna bevara vår stat om livet i området blir bättre och att alla grupper jobbar mer för att komma överens. Vi vill inte ha fler krig i det här området, säger Dusan Sehovac som jobbar åt organisationen Demokratiskt initiativ för Sarajevos serber.

Fram till nyligen har det aldrig fastställts hur många som dog under Bosnienkriget. Runt 200.000 har varit den vanligaste uppskattningen, men allt mellan 10.000 och 350.000 är siffror som nämnts.

Nu finns det för första gången en vetenskaplig genomgång av förlusterna. Mirsad Tokaca och hans medarbetare på Forsknings- och dokumentationscentret i Sarajevo har gjort ett jättejobb genom att kartlägga varje enskilt offer. De har rest runt i landet och gått igenom folkbokföring, gravplatser och intervjuat anhöriga. När allt summerades landade man på en siffra som uppgår till 96.749 döda soldater och civila.

- Folkmord är inte bara en fråga om siffror. Tragedin är inte mindre för det här lilla landet om det är 100.000 och inte 200.000 som dött, säger Mirsad Tokaca.

Han menar att tidigare har lokala myndigheter och politiker nästan tävlat med dödssiffrorna.

- Det är helt irrationellt. Det finns ingen framtid för det här landet om vi inte får fram sanningen. Vi måste gå vidare. Vi kan inte låsa fast dagens ungdom i det förflutna.

Mirsad Tokaca förespråkar öppenhet med materialet och har bland annat publicerat listor med namn över varenda en av de 14.385 dödsoffren i Sarajevo. I april ska han lansera en databas som omfattar krigets alla offer - var, när och hur de dog, var de ligger begravda.

- De etniska spänningar som fortfarande finns i landet är delvis ett resultat av att politikerna har kunnat slänga sig med siffror som inte varit sanna. De har kunnat säga: Se vad de andra gjorde mot oss. Folk har rätt att veta vad som hände.

Inne på filosofiska fakulteten träffar vi studenterna Jasmin Niksic, Merima Nezirevic och Lejla Ganijun. Alla tre är bosnjaker och infödda Sarajevobor. De pratar engagerat om läget i Bosnien. De säger att fakulteten rymmer studenter från alla etniska grupper men att de inte upplever det som något problem. Däremot finns det andra på skolan som har svårt att respektera varandra.

- Tyvärr är det många unga som bär på så mycket ilska. Många av dem var knappt födda under kriget men de har ärvt sitt hat från föräldrarna, säger Jasmin Niksic.

Liksom många andra vi möter är de noga med att påpeka att Sarajevo inte är representativt för Bos­nien. Även om det finns motsättningar här också så är toleransen generellt mycket större mellan de etniska grupperna. Speciellt på landsbygden finns det områden som är i stort sett etniskt rensade. Så är det inte i Sarajevo.

Alla studenterna tycker att det är ett problem att många ungdomar väljer att lämna Bosnien för att studera på andra håll. Det är inte säkert att de någonsin kommer tillbaka och därmed förlorar landet människor som kan hjälpa till att påverka samhället i rätt riktning. Själva har de inga planer på att flytta.

- Jag tror i alla fall inte det, säger Jasmin Niksic.

Merima Nezirevic är mer säker på sin sak:

- Jag stannar här i Sarajevo. Problemen kan bara lösas om vi blir kvar.

Hon får medhåll av Lejla Ganijun:

- Klart att jag stannar. Jag älskar mitt land.