Det bortslarvade paradiset Gaza

En lång, ständigt solig strand med bördiga fält i fonden; Gazaremsan skulle kunna vara ett prunkande paradisiskt samhälle. Och så beskrivs landområdet också ofta - i efterhand och inför den blomstrande framtid som aldrig verkar komma.

När den franske munken Bernard under en pilgrimsfärd till det då muslimska området på 800-talet beskriver Gaza som "rikt på alla sätt" är staden redan många hundra år gammal.

Ytterligare ett knappt halvt millennium senare, då staden härjats av såväl korsfarare som sultanen Saladin och egyptierna, håller den fransk-engelske riddaren John Maundeville med: "Gaza är en glad och rik stad, mycket vacker, full av folk, ligger en bit in från havet".

Trots återkommande krig och motsättningar samsas kristna, muslimer och judar uppenbarligen hyfsat genom århundradena. När Napoleons härar kommer 1799 flyr judarna staden, men kan utan att göra väsen av sig komma tillbaka under det följande seklet. Antalet judar beräknas till 2.000 när ottomanerna i samband med första världskriget återigen kastar ut dem.

När Palestina efter andra världskriget ska delas i en judisk och en arabisk stat finns inte Gazaremsan som det trånga, avskilda område vi ser i dag. Gaza med omnejd ingår i en mycket större, bumerangformad arabisk del - från den nuvarande israeliska storstaden Ashdod i norr till halvvägs ner mot Eilat längs den långa ökengränsen mot Egypten.

Dagens trångboddhet och misär börjar med att Gazas befolkning flerfaldigas i samband med Israels bildande. Alla flyktingar gör att FN bildar hjälporganisationen Unrwa och smäller upp tältläger på leriga åkrar.

60 år senare är lägren, med namn som Rafah och Jabaliyya, riktiga stadsdelar byggda i tegel och betong. De har hundratusentals invånare, som fortfarande klassas som flyktingar, fortfarande lever till stor del på FN.

Krigen och upproren rasar med jämna mellanrum, men där emellan syns ännu den glada och rika staden. Västerländska Jerusalembor minns soliga utflykter till Gaza på 70-talet. Man bodde för en spottstyver i bungalows på UN Beach Club, badade och drack öl enligt ett besynnerligt kupongsystem i FN:s regi.

"Ja, tänkte vi ofta när bartendern ställde det första frostade glaset Heineken framför oss en het sommarkväll, det finns en poäng med FN", skrev The Daily Telegraphs Patrick Bishop 2006, i en nostalgisk betraktelse sedan UN Beach Club sprängts i luften av okända män.

Då stod en annan Gazasymbol, den pampiga internationella flygplatsen som invigdes av Bill Clinton och Yasser Arafat under 90-talets töväder, redan sedan länge igenbommad efter israeliska attacker.

Nuförtiden är även land- och sjögränserna hermetiskt tillslutna, åtminstone för vanliga Gazabor, och TT:s utsände Stefan Hjerténs stämningsbeskrivning från ett besök vintern 2000-01 känns lika aktuell åtta år senare: "De unga män jag talar med - för kvinnorna släpps inte ut - är vänliga och sympatiska, men både åsikter och reaktioner gör att man ibland undrar över deras verklighetsuppfattning. Många har inte lämnat Gazaremsan i hela sina liv".

• Dela med andra
  • Facebook
  • Digg
  • Stumble Upon
  • Del.icio.us
  • Pusha
• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Tipsa
• Skriv ut