Mängder av den haitiska huvudstadens stora offentliga byggnader i stadens centrala delar har rasat samman.

– Utanför, där det är mer kåkstadsaktigt, är riskerna för att bli inklämd inte lika stor, säger chefen för Södertörns brandförsvarsförbund Lars-Göran Uddholm.

Paradoxalt nog finns det därför större chans att överleva i kåkstäderna i det akuta skedet, menar Uddholm, som senast 2003 deltog i räddningsarbetet efter en jordbävning, den gången i Algeriet.

Vilka chanser har de som finns kvar under rasmassorna?

– Det beror helt och hållet på vilken stomme huset har. Det måste finnas håligheter, utrymmen där man kan bli instängd men inte krossad.

– Jag har sett på bilderna att det finns sådana byggnader. De kan vara av betong eller trä. Men hus av tegel och sandsten blir till grushögar.

Det talas om att man hitta överlevande i högst fyra dygn?

– Ja, det finns exempel på längre tider också, men det är mer av mirakelkaraktär.

– De som är lätta att rädda kommer ut tidigt med hjälp av enkla verktyg som spadar. I nästa steg kommer utbildad personal från det egna landet. De har bättre utrustning. Därefter kommer internationell hjälp, och det är välutbildade och välutrustade personer. Men de har klockan att kämpa emot. De som är lätta att få ut, de är då redan ute.

Det kan vara förbryllande att se hur husen på den ena sidan av en gata rasat samman medan husen på den andra sidan står kvar.

– Vid varje jordbävning talar man om detta. Det kan bero på jordbävningens vågrörelse, men det kan vara så att den ena sidans hus är säkrare byggda.

– Allt kostar pengar. I ett fattigt land som Haiti kan det vara viktigare med tak över huvudet än jordbävningssäkerhet.

Kåkstädernas relativa säkerhet gäller i början av katastrofen. Men snart tillstöter andra problem.

– I det långa loppet kan det uppstå stora problem med brist på mat, färskvatten och fungerande avlopp. Sjukdomar kan börja spridas efter några dagar.