Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Det unga landets lidande

02:42. Allt är förberett om kriget skulle komma tillbaka. DN:s fotograf Paul Hansen om ett Ukraina i oktober.

Nu riktas världens blickar mot Ukraina igen. Nästa helg går det krigshärjade landet till val.

DN:s Ingmar Nevéus och Paul Hansen har rest runt i den östra delen av landet. Dit skickade Ryssland soldater och vapen – men ville inte ta över när det kom till kritan.

Resultatet är ett land som ingen erkänner, fullt av bombkratrar och vattenfyllda gruvor. Och raketerna dödar fortfarande, trots vapenvilan.

Gatlyktorna är släckta i Donetsks södra förorter en sen kväll, men trafikljusen fungerar. När vi laglydigt stannar vid rött ljus sveper två stadsjeepar förbi i hög fart, i en av dem skymtar jag några kamouflageklädda män.

Trafikregler är inte högsta prioritet i denna stad, och de få poliser som finns kvar har annat för sig än att stoppa fartsyndare. Redan här­ifrån hör vi mullret från artilleri­raketerna kring flygplatsen i andra änden av staden.

I fem timmar har vi kört från storstaden Dnipropetrovsk 25 mil västerut, en sträcka som normalt tar halva tiden. På slingrande landsvägar, förbi två ukrainska vägspärrar och två av separatisternas – alla bemannade av nervösa, tungt beväpnade män – och däremellan ett par mil genom ett ödsligt ingenmansland.

Detta var i början av 2014 Ukrainas industriella hjärta, en välbärgad miljonstad känd för sina gröna parker och lummiga boulevarder. I  dag är det huvudstaden i ”Folkrepubliken Donetsk”, ett militariserat land fullt av fysiska och själsliga ärr efter sex månader av krig.

Under mina resor hit i våras träffade jag många som såg fram emot att Moder Ryssland skulle sluta denna ukrainska landsända i sin famn, precis som skedde med Krim i mars. De drömde om en återgång till den gamla goda tiden då Moskva höll sin hand över Donbass och då regionens kolgruvor och stålverk var nationens stolthet.

Vapen och soldater strömmade också över gränsen – först frivilliga, sedan reguljära trupper. Ändå stod det ganska snabbt klar att Kreml aldrig hade varit intresserat av någon annektering.

I stället väntar en osäker framtid för människorna i Donetsk och grannrepubliken Luhansk. De blir fångar i ett limbo-land som ingen erkänner, kanske inte ens Ryssland, med inbördes stridande krigsherrar som ledare, en ekonomi i ruiner och där det inkapslade hatet mot Ukraina är det enda som håller folket samman.

Sannolikt kommer också det lågintensiva kriget att fortsätta kräva dödsoffer under överskådlig tid framöver.

Ändå finns det gott om folk i Donetsk som försöker återgå till någon form av normalt liv – eller om man så vill låtsas som om kriget och för­ödelsen var en ond dröm.

Järnvägsstationen och flygplatsen ligger i ruiner, men bussarna från Kiev och Dnipropetrovsk är fulla med folk som återvänder till sin stad efter månader på flykt. Filharmonin förbereder sig för höstsäsongen, de flesta affärer har öppnat och på restaurangerna längs den fashionabla Pusjkinboulevarden serveras åter sushi och pizza.

På samma gata besöker vi Skola nummer 1, en av stadens mest populära, som startar läsåret en månad senare än vanligt. Här möter vi tvillingarna Katia och Ksenia med nypressade klänningar och stora vita hårband som är spralliga och nervösa inför första dagen i klass 1B.

– De har längtat så efter att börja skolan, berättar deras mamma Anna på gatan utanför. Samtidigt hör vi ännu en salva artilleriraketer explodera ett par mil norrut. Varken barn eller vuxna reagerar.

– Vi har vant oss, säger Anna. Vad ska man göra?

Kalasjnikovbeväpnade män står på vakt i foajén. Inne i aulan utför en flicka i åttonde klass dansnumret ”Fredsfågeln” på scenen, iförd balettskor och med vingar av tunt vitt tyg.

Förstaklassarna i sina finklänningar och kostymer defilerar fram med sina nya lärare och välkomnas till skolan. Elever i de äldre klasserna får diplom för vårens deltagande i ”Pusjkiniaden”, ett årligt evenemang där man tävlar i  att läsa den ryske nationalskalden Pusjkins dikter så inlevelsefullt som möjligt.

Sedan vänder sig studierektorn Ljudmila Lupandina till de församlade föräldrarna i ett känslomättat tal:

– Det har inte varit ett år som andra. Vi har fått utstå stora prövningar. Men nu när skolorna fylls av barnröster hoppas vi att allt kan bli som förr, säger hon.

Det är en förhoppning som omedelbart kommer på skam. Tio kilometer norrut, vid Skola nummer 57, landar ungefär samtidigt en artilleri­raket från flygplatsen där ukrainska arméstyrkor har förskansat sig. Biologiläraren Andrej Grebjonkin, en förälder och en vaktsoldat dödas.

Men detta vet Lupandina inte om när hon leende berättar om sin skolas historia för föräldrarna i aulan.

– Här har många gruvarbetare, vetenskapsmän och konstnärer börjat sin bana. Också era barn kommer att bli en stolthet för vår stad och för vårt land, säger hon.

Vilket land, tänker jag – Ukraina eller folkrepubliken Donetsk? De nytryckta läseböcker studierektorn delar ut till alla förstaklassare är i  alla fall på ukrainska.

– Vi går efter Ukrainas läroplan. Det här är förstås en ryskspråkig skola, men vi fortsätter att lära ut ukrainska språket som förut. Skulle vi gå efter det ryska systemet kanske? säger Lupandina efteråt till DN.

– Folkrepubliken har inte gett oss några instruktioner, de bara struttar omkring med sina vapen.

Få platser i de forna Sovjetrepublikerna är så intensivt sovjetiska som Donbass. Detta var en gång unionens proletära skyltfönster. Folk här var stolta – och många är det än i dag – över att arbeta i regionens kolgruvor och jättelika stålverk.

I övriga Ukraina störtas nu Leninstatyerna en efter en, som en markering mot rysk överhöghet. Men i  Donbass står de kvar. Nästan varje liten stad har sin egen Lenin.

Städer och byar har också behållit sina sovjetiska namn. Här finns till och med en stad uppkallad efter Alexej Stachanov, Stalintidens avgudade mönsterarbetare som 1935 sägs ha brutit 227 ton kol på ett enda skift.

Sådana figurer skrattar många åt i dag, även i Ryssland. Men inte i  Donbass. Här har också det ukrainska kommunistpartiet haft större stöd än i andra landsändar.

Är det ett slags mini-Sovjet som rebellerna försöker skapa i sina folkrepubliker? Kanske, åtminstone är detta vad många drömmer om. Så här skriver signaturen Znatjok i partiet Novorossijas tidning den 4 oktober:

”En viktig del i vårt lands utveckling blir kampen för ett socialt orienterat, rättvist samhälle. Folket för krig mot kapitalismen och vägrar leva efter regler som påtvingats dem utifrån.”

Samtidigt verkar andra vilja skapa en avbild av det nuvarande Ryssland, med de nykonservativa värderingar som president Vladimir Putin de senaste åren gjort till en sorts statsideologi.

Så här skriver Pavel Gubarjev, en före detta reklamman och ”folk­guvernör” som blivit något av chefsideolog i Donetsk:

”I våra led finns socialister, stalinister, monarkister, ryska imperialister. Men vi är alla för tre saker: den ryska världen, ortodox kristendom och traditionella värderingar”.

Vad ”traditionella värderingar” innebär får man en antydan om i  Luhansk, där lagförslag nu behandlas som statuerar dödsstraff för homosexuella våldtäkter och långa fängelsestraff för ”homosexuella aktiviteter”.

Det handlar – precis som i Ryssland – om att vara en antites till det man uppfattar att västvärlden står för.

”Vår revolution är folkets uppror mot Nato och dollarväldet, ett aktivt motstånd mot världens onda krafter. Kanske får vi Indien, Kina och den turkiska världen som allierade i en sista strid mot USA:s och Europas diktat”, skriver ännu en ideolog vid namn Andrej Kovalenko i en pompös Sovjetstil som den äldre generationen känner igen.

Gruvan Kommunar fem mil öster om Donetsk har också den kvar sitt sovjetiska namn – kommunarderna var de franska revolutionärer som bildade den socialistiska Pariskommunen 1871.

Här träffar vi ingenjören Viktor som lyriskt berättar om den tid då gruvan var statsägd och om en tidigare medarbetare som två gånger fick utmärkelsen ”det socialistiska arbetets hjälte”.

– Nu är det skamlösa oligarker som äger gruvorna. De ser till att kapa åt sig vinsten och så får vanliga arbetare en spottstyver och förstörda lungor.

I dag bryts ingen kol i Kommunar. Här hade det ukrainska nationalgardet en bas så sent som i början av september, då de drevs tillbaka av separatisterna. Gruvan är vattenfylld och oanvändbar och flera byggnader är sönderbombade.

Arbetare reparerar maskiner ovan jord och städar upp i bråten. Var femtonde minut måste alla gå in i en barack medan rebellernas ingenjörssoldater spränger kvarlämnade minor på fältet bredvid – vi hör det livsfarliga splittret falla mot plåttaket.

Bakom en enorm slagghög finns en nyuppgrävd grav. Här hittades liken av fyra personer – enligt folk här civila som avrättades av ukrainska soldater.

Ingenjören Viktor är en bitter man som ser det senaste kvartsseklet ur gruvans perspektiv.

– Vi har 5 000 arbetare i det här företaget. Tre gånger har de förstört gruvan för oss. Först när Ukraina blev självständigt, sedan under den förbannade orangea revolutionen. Och nu kommer de nazisterna hit och skjuter sönder allt.

– Det enda man kan hoppas på är att den nya republiken förstatligar gruvorna. Då kanske det kan bli lite ordning igen.

– Det var nog Semjon som räddade oss, skrockar Viktor Dobrovolskij och klappar sin brunspräckliga katt på huvudet.

– Katter har ju ett sjätte sinne, ungefär som kanariefåglarna man brukade ha i gruvor. Varje gång han sprang ner i källaren följde vi efter. Och mycket riktigt: strax efteråt regnade granaterna över husen.

Löven lyser gula och röda på björkar och rönnar. Ett tiotal människor har samlats i höstsolen utanför det grå trevåningshuset i betong, och Viktor hjälper grannen Michail Solonar att städa upp i bråten av ett helt raserat garage.

– Om du hade kommit i går hade du fått se det som var kvar av min bil. Det var en grå Chevrolet Aveo, säger Michail inte utan stolthet över sin förlorade ögonsten.

– Jag kommer aldrig att kunna köpa en ny. En bomb på garage­taket var presenten jag fick av mitt land efter 33 år i gruvan.

Här i gruvstaden Ilovajsk en timmes bilfärd öster om Donetsk stod krigets mest förödande slag i somras. Under nästan en månad satt ukrainska frivilligbataljoner fast här, omringade av separatisternas trupper förstärkta med ryssar.

Över hundra ukrainska soldater dödades när de försökte ta sig ut ur Ilovajsk och landsvägen söderut är full av utbrända stridsfordon. Men vanliga invånare som gruvarbetarna Viktor och Michail och deras familjer drabbades nästan lika hårt när de hamnade mitt i korselden från båda sidors artilleri.

Vi visas ner i källaren till det grå betonghuset. Här är inrett med hopsnickrade sängar, mattor på golven och en tillfällig kamin. Längs en vägg står konserver och burkar med inlagd gurka. Allt är förberett om kriget skulle komma tillbaka.

– Här bodde vi mellan den 7 och 30 augusti. Min gamla mamma är 80 år och sjuk så hon blev kvar hela tiden. Vi andra fick turas om att gå efter färskvatten som vi lastade på en gammal cykel, berättar Michail.

– Det är en timme tur och retur och fast jag är ateist bad jag till gud varje gång att jag skulle överleva.

Fast en månad har gått är männen synbarligt lättade bara över att kunna röra sig fritt utomhus. I den här delen av Donbass respekteras vapenvilan och fronten är på behörigt avstånd.

Var ligger Ilovajsk om fem år, frågar jag. I Ukraina, Ryssland eller ett självständigt land?

– Jag tror Donbass blir självständigt, säger Michail. Men egentligen bryr jag mig inte. Jag vill bara ha lugn och ro. Allt det där med språket och nationen är bara en ursäkt för att ställa till oreda.

– Själv är jag tvättäkta ukrainare. Med mamma talar jag bara ukrainska, i gruvan ryska. Det har fungerat i alla år. Varför inte nu längre?

Länge satt tillresta ryssar på höga poster i utbrytarrepublikerna. De försvann plötsligt i slutet av augusti, och den 2 november, en vecka efter Ukrainas kommande parlamentsval, ska Donetsk och Luhansk välja egna parlament och presidenter.

Längs vägarna sitter stora affischer prydda av vita duvor som uppmanar folk att ”rösta för fred” – men på vem sägs inte. Samtidigt är ett rävspel i gång som möjligen ger en fingervisning om hur det politiska livet kan komma att se ut här i framtiden.

Inga partier tillåts ställa upp i  valen, bara ”samhälleliga organisationer”. Ett par sådana finns i  Donetsk, med de snarlika namnen ­Donetskrepubliken och Fria Donetsk.

Men organisationen Novorossija, med ”chefsideologen” Pavel Gubarjev som ledare, får inte ställa upp i valen av svårtydda byråkratiska skäl. Gubarjev själv får inte heller ställa upp i presidentvalet som alla vet kommer att vinnas av Alexander Zachartjenko, en ständigt kamouflageklädd tidigare elektriker som i  dag har titeln premiärminister.

Sent i söndags kväll besköts en bil där Gubarjev färdades tillsammans med en annan politiker strax väster om ryska gränsen av okända män. Bilen kraschade mot en stolpe och partiledaren skadades svårt. Han ligger nu på sjukhus i den ryska staden Rostov.

Till saken hör att Gubarjev samma dag på sin Facebooksida avslöjat att han på måndagen skulle göra ”ett mycket viktigt uttalande” i Donetsk. Vissa misstänker att han tänkte angripa Zachartjenko och därför oskadliggjordes, men hans allierade skyller attentatet på ”ukrainska specialstyrkor”.

Hur valen än slutar kan man utgå från att det inte kommer att handla om demokrati i västerländsk mening – och det är ju inte heller meningen. Miroslav Rudenko, vice ordförande i Donetskrepublikens högsta råd, påminner med gillande om den ryska historien i ett upprop inför valet:

”Under det senaste årtusendet har de ryska statsbildningarna alltid styrts av starka ledare – oavsett om de har kallats furste, tsar, generalsekreterare eller president.” Så sant.

– Inte förrän de ryska soldaterna kom kunde vi andas ut. De var mycket mer proffsiga än våra egna killar och de jagade bort ukrainarna, säger Jelena Sjibajeva.

Vi möter 18-åriga Jelena i Lutugino, en mil söder om Luhansk. Hon har varit inne i staden och hämtat gröt och blöjor till sin tre månader gamla son – det är Ryssland som bjuder.

Just här gick fronten några veckor tidigare och arbetslösa män går runt i vägkorsningen och plockar skrot från sönderskjutna ukrainska pansarfordon. Skrotet säljer de sedan för motsvarande 25 öre kilot – ”de jävla uppköparna har sänkt priset” anförtror mig Andrej Vysotin som egentligen är byggnads­arbetare.

Folk i Luhansk pratar öppet om de ryska trupperna, de trupper som vände krigslyckan till separatisternas fördel på sensommaren men vars existens president Putin förnekar.

Och det är svårt att klandra Luhanskborna. Hela sommaren utsattes deras stad för belägring av ukrainska trupper som fanns i alla väderstreck med tungt artilleri. Upp emot 500 civila dödades, enligt personal på stadens bårhus, och under en månad var staden utan el, rinnande vatten och kommunikationer med omvärlden.

Såren finns naturligtvis kvar trots att vapnen har tystnat. Till skillnad från Donetsk är Luhansk en stad där nöden och desperationen sticker i ögonen – här finns inga öppna pizzarestauranger, knappt några fungerande mataffärer och definitivt ingen filharmonisk orkester.

Bara en av sju huvudkablar fungerar och kvällstid är stora delar av staden spöklikt mörklagd. Vattenförsörjningen fungerar sporadiskt eftersom tre reservoarer ligger bakom fronten, på den ukrainska sidan.

På trottoarer sitter folk och säljer sitt bohag i brist på andra inkomstkällor. Vi talar med Nikolaj och Pelageja Kravtjenko, ett äldre par som säljer sina gamla skor och även vissa sina döda grannars saker.

– I dag har jag sålt en tyllgardin för 50 hryvnja (cirka 30 kronor) berättar Pelageja som försöker hålla humöret uppe.

Men när vi vill betala motsvarande 60 kronor för några plåtskålar brister det för henne. Hon börjar gråta av sårad stolthet och vill på inga villkors vis ta emot några allmosor. Till sist får vi be kvinnan bredvid ge henne pengarna när vi har lämnat platsen.

Men även till denna plågade stad strömmar nu flyktingar tillbaka. Tåglinjen från Charkiv och Kiev har mirakulöst öppnats och inkommande tåg är överfulla.

I byn Bolsjaja Vergunka alldeles utanför Luhansk möter vi Olga Sergijenko, en kvinna som håller modet uppe trots att hennes hus är i ruiner och hönsen och grisarna har brunnit inne. Även detta var ett frontavsnitt där rebeller och ukrainska armén sköt på varandra för bara några veckor sedan.

– Jag stod faktiskt och filmade med mobilen när raketerna slog ner borta på fälten. Men det var innan de kom närmare, då satt jag i källaren, berättar hon.

Tioåriga dottern Sofia och hennes bästis Nastia har hittat en hemgjord vit flagga på en pinne som någon desperat person höll upp helt nyligen mitt i kulregnet. De är ivriga och vill visa oss en sönderskjuten buss längre neråt vägen. Barnen är sorglösa men ändå så präglade av kriget.

Sofia ser mig i ögonen och förklarar allvarligt:

– Det finns bra soldater och dåliga soldater. De bra är de som ler emot dig och de dåliga de som pekar på dig med sina vapen.

Mamma Olga har arbetat inom det ukrainska domstolsväsendet och ser ingen framtid här.

– Den här folkrepubliken, vi behöver inte den och de behöver inte en sådan som mig. De är bara en samling inkompetenta busar. Men det var Kiev som startade kriget.

Vår sista dag i Donetsk tillbringar vi utanför stadens bårhus. Såväl Kievregeringen som rebellerna struntar fortfarande i vapenvilan och från flygplatsen hörs med några minuters mellanrum mullret från dödsbringande artilleriraketer.

Fem timmar på denna sorgliga, obeskrivligt illaluktande plats ger en bild av krigets meningslöshet som är svår att skaka av sig.

I en blå skåpbil ligger liken av ett tiotal män staplade redan när vi kommer. De flesta är militärer, säger personalen, men de förefaller inte ha några anhöriga och ingen tar hand om dem.

Ungefär en gång i halvtimmen kommer en ny liktransport. Det är fem eller sex rebellsoldater, två ”vanliga” dödsfall, och fyra civila som dödats i kriget: en 80-årig kvinna, en 53-årig man, en 60-årig man och så femårige Daniil Lutsenko från staden Sjachtarsk som träffades av granatsplitter sex veckor tidigare och som nyss avled i sviterna av sina skador.

Hans mormor Ljudmila var med sitt barnbarn hela tiden på sjukhuset och vill att vi ska berätta om Ukrainas brott.

– Hur kan de göra så här mot ett litet barn? Jag är inte en hämndlysten person men nu vill jag att ni ska säga till världen att jag önskar dem i  Kiev samma sak.

– Danja var en sån fin och busig pojke. Han och hans storebror Sasja brukade spela fotboll med mig och jag fick vara målvakt, säger hon och brister i gråt.

När Daniils kropp bärs in i bårhuset börjar uniformsklädda män löda ihop en stor kista av zink bakom hörnet. Kistan har plats för flera döda soldater som ska skickas hela den långa vägen hem till Ryssland.

Om en vecka håller Ukraina parlamentsval. Frågan om hårdare tag mot utbrytarrepublikerna ligger högst upp på agendan. Moderata krafter får svårare att göra sina röster hörda och högerextremister försökte ockupera parlamentet i Kiev härom dagen.

Samtidigt uppges separatisterna vara splittrade i frågan om vapenvilan över huvud taget ska accepteras. De som förespråkar en hårdare linje är också de som förfogar över män med vapen.

En varaktig fred verkar långt borta. Och snart är vintern här med snö och 30 minusgrader.

Ändå finns en mänsklig värme och en värdighet mitt i förödelsen. Jag tänker på armeniern Ara i Luhansk som öppnade sin igenbommade restaurang för några utsvultna svenskar och som i en halvtimme körde oss runt i jakten på ett öppet hotell. Eller pensionären Larisa i byn Nizjnjaja Krynka som envisades med att pracka på oss några äpplen trots att det nästan var det enda hon hade kvar bland bombkratrarna i trädgården.

Sådana människor inger hopp i  mörkret.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.