Efter en lång lågkonjunktur och den värsta politiska skandalen sedan andra världskriget - den om parlamentsledamöter som fifflat med sina kostnadsersättningar - är britterna less på politik.
Eller rättare sagt: de var det.
När valrörelsen startade efter påsk såg det ut att bli en lam, och trist föreställning. Valforskarna spådde att färre än 60 procent av väljarna skulle rösta.
Men på kort tid har det vänt - och det är tre saker som förvandlat valrörelsen och väckt väljarnas lust till politik.
Den första är de direktsända tv-debatterna mellan ledarna för de tre största partierna, de Konservativa (Tories), Labour och Liberaldemokraterna (Libdems). Det är första gången i brittisk politisk historia som det hålls direktsända tv-debatter.
I början av den första debatten syntes det att de tre ledarna, Tories David Cameron, Labours Gordon Brown och Libdems Nick Clegg var nervösa. Men ganska snart blev de varma i kläderna och debatterna har stadigt blivit bättre. Vad mera är: de har konkret visat för väljarna hur de olika alternativen ser ut och vilken politik de vill föra.
Och tittarna och väljarna har älskat det. På tunnelbanan och bussen, på puben och vid middagsbjudningar pratas det politik. Valforskarna noterar, inte utan förvåning, att antalet människor som registrerar sig för att rösta har ökat markant.
Den andra bidragande orsaken till det ökade intresset är Nick Clegg, Libdems ledare, som tack vare tv-debatterna har klivit fram ur skuggan av de två dominerande partierna, Tories och Labour. I vissa opinionsmätningar ligger Libdems till och med på andra plats och har förpassat Labour till tredjeplatsen.
Hur långt ”Cleggeffekten” räcker går inte att säga än, men just nu rider partiets kandidater på en makalös framgångsvåg. De kan hamna i en position där de kan tvinga fram en förändring av det brittiska valsystemet så att det blir mer rättvist, ge Libdems riktig makt och förändra brittisk politik för gott.
Den tredje faktorn är Gordon Brown och ”Nya Labour”, det reformerade Labourparti som kom till makten 1997 och har suttit där sedan dess.
Brown är impopulär - till och med i sitt eget parti. Han är kvar som Labourledare, på grund av att han är premiärminister och därför att det inte finns en självklar ersättare till honom.
Men Brown har blivit en belastning för partiet, i synnerhet efter det att han, när han trodde ingen utomstående hörde det, kallade en pensionär, Gillian Duffy, för ”en trångsynt kvinna”. Hon hade ställt honom mot väggen i en rad frågor, däribland invandringspolitiken.
Gordon Brown tvingades till en förödmjukande ursäkt, men skadan var redan skedd. Brown är känd för sitt humör och för sin bufflighet när han är stressad. På några sekunder förstördes allt arbete för att få honom att framstå som mer lyssnande och ödmjuk. Gillian Duffy, äldre vit engelsk arbetarklass, tillhör Labours kärnväljare. Att förolämpa henne var att förolämpa hela den grupp hon tillhör.
Browns politiska bana är sannolikt historia.
- Han kommer att avgå tidigare än vad vi trodde förut, säger Patrick Dunleavy, en av Storbritanniens ledande professorer i statskunskap.
Labour släpar efter i opinionsmätningarna, och det ser just nu ut som att Tories kan bilda en minoritetsregering med passivt stöd från Libdems.
Men tack vare det brittiska valsystemet har Labour en liten chans att regera vidare, men då i koalition med Libdems - och Libdems stöd kommer med en prislapp.
Nick Clegg vägrar att göra upp med Gordon Brown, som han inte litar på. Därför kommer Brown, självmant eller tvingad därtill, att avgå efter valet på torsdag: Det kan ske redan på morgonen efter - om han inte lyckas vända valvinden vill säga. Men i och med att Brown förlorade även den sista valdebatten, enligt opinionsmätningarna, kan endast ett mirakel rädda honom nu.
Med Brown borta - och ett löfte om en folkomröstning om valsystemet som kraftigt missgynnar Libdems - kan koalitionsregering mellan Libdems och Labour bildas. Då får Libdems Vince Cable den viktiga posten som finansminister och partiet får ett helt avgörande inflytande på politiken.