Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Världen

Döden väntade i diket

Den kallas gråzonen - gränsmarken mellan de separatistkontrollerade områdena i östra Ukraina och resten av landet.

Ett år har gått sedan avtalet undertecknades som skulle innebära fred.

Men i praktiken råder ett oklart tillstånd mellan krig och fred - klyftorna djupnar mellan människor och när som helst kan döden slå till.

DN:s Anna-Lena Laurén och Anders Hansson har besökt östra Ukraina.

Invid blodpölen på asfalten ligger en klocka – ett billigt, förgyllt armbandsur. Ett par kalsonger, en sandal.

Liket ligger några meter intill. Det har nödtorftigt täckts med en aluminiumfilt som inte har fästs ordentligt och blåst av. Inälvorna väller ut, den undre delen av kroppen saknas. Händerna är krampaktigt knutna.

Vi befinner oss mellan två vägspärrar – den ena på separatistkontrollerat territorium utanför Donetsk, den andra på ukrainskkontrollerad mark i närheten av Kurachove. Olyckan skedde i förmiddags. Chauffören i en minibuss från Donetsk beslutar sig för att passera bilkön mellan vägspärrarna genom att köra ner på fältet invid vägrenen. Just på det här stället är köerna i vägspärrarna alltid långa – att komma igenom tar i allmänhet minst åtta timmar.

Folk tappar tålamodet. Man vill förbi kön.

Foto: Anders HanssonEn man som väntar på att ta sig över till Ukraina betraktar den sprängda bussen.

Chauffören kör rakt på en mina och fyra personer dör, inklusive han själv. Nu ligger ett av offrens kvarlevor här – ingen vågar gå dit och täcka över kroppen på nytt eftersom fältet är minerat.

– Jag såg när taket kom flygande. Vad skulle han ge sig ner på fältet för? Alla vet att där kan finnas minor. Han utmanade ödet, säger Ruslan, 37-årig busschaufför från Luhansk.

Han sitter i sin buss längre fram i kön, bara ett tiotal meter från vägspärren som bemannas av ukrainska soldater.

– Sådana här saker händer hela tiden. Min buss nästan fälldes en gång av en jävla tryckvåg när det smällde vid en annan vägspärr. Det är inget nytt. Det här är sånt vi får leva med.

Olyckan inträffade i den så kallade gråzonen – det ingenmansland på kanske en halv kilometer som finns mellan de två vägspärrarna – och mellan separatistkontrollerat och ukrainskkontrollerat område. I den ukrainska vägspärren några hundra meter bort säger vice gruppledare Anatolij Kotsiurba att ukrainska armén inte visste att det fanns några minor där.

– Vi har inte med det där området att göra, det är ingenmansland som inte går att undersöka därför att ingen ansvarar för det. Det är första gången någon kör på en mina här. Skottlossning pågår däremot med jämna mellanrum, säger Kotsiurba.

Mycket riktigt ackompanjeras väntandet i vägspärren med regelbundna smällar från granatkastare. Det är inga hårda eldstrider utan snarare loja påminnelser till fienden om att man fortfarande håller sina positioner. Inte krig på riktigt. Men inte heller fred.

Foto: Anders HanssonFör befolkningen i östra Ukraina tar det timmar att ta sig igenom vägspärrarna.

Det andra Minskavtalet, som i veckan fyllde ett år, skulle leda till fred i Ukraina. I praktiken har det inneburit ett oklart tillstånd mellan krig och fred i de delar av Donbass där konflikten fortfarande pågår, det vill säga i närheten av buffertzonen mellan ukrainska armén och ryskstödda separatister. De som bor i eller nära gränsområdet hör eldstrider dagligen. Tungt artilleri används inte längre, istället skjuter man på varandra med lättare vapen som granatkastare och raketgevär. Eller slänger iväg en salva med sin Kalasjnikov. Ortsborna kan skilja på dessa ljud i sömnen.

Foto: Formellt har både ukrainska armén och separatisterna dragit tillbaka alla tunga vapen i enlighet med Minskavtalet, i praktiken ryktas det om nedgrävda stridsvagnar på bägge sidor.

– Mina föräldrar och min son bor i Donetsk som kontrolleras av separatisterna. Själv bor jag i Marinka som kontrolleras av Ukraina. Vad gör den här gränsen här? Varför ska vi ha vägspärrar? Vi är ett land! säger Natalja Sibitjenko, 50, som är bokförare och regelbundet reser till Donetsk för att hämta mediciner till sin åttioåriga mamma.

Före kriget tog det en halvtimme för Natalja Sibitjenko att köra in till Donetsk från Marinka, som ligger precis i stadens västra utkanter. Nu, med vägspärrarna, får hon räkna med minst en dag.

Natalja Sibitejnko kallar sig ukrainsk patriot, men hon är inte nådig mot president Petro Porosjenko.

– Först fick jag köa i åtta timmar, sedan letade soldaterna igenom mina saker i en halvtimme. De öppnade till exempel varenda medicinburk till mamma. Blodtrycksmedicin! Vad ska det tjäna till att hålla på med dessa maktdemonstrationer? Tror Porosjenko att det här är rätta sättet att få dem där som bor i DNR (Donetskrepubliken) att älska Ukraina?

I Marinka vajar en trasig ukrainsk flagga vid stadshuset. Gatorna är nästan folktomma. Staden har tömts på sina invånare, precis som de flesta andra städer i gränsområdena. Att landets andra stad Donetsk nu ligger bakom sammanlagt sex vägspärrar är förödande för den lokala ekonomin.

– De flesta som bodde här pendlade till Donetsk för att jobba. Nu är de arbetslösa. Alla unga flyttar bort. Varför kan ledarna inte komma överens så att vi får röra oss fritt? undrar den pensionerade gruvarbetaren Aleksandr Zevach.

Marinka är utan elektricitet för tredje veckan. Gas har man inte haft på hela vintern. När vi anländer pågår reparation av elledningarna både inne i bostäderna och utomhus. Under tiden står invånarna ute på gatan och fryser.

– Först var vi utan gas och värmde upp bostaden med hjälp av eldrivna värmebatterier. Sedan slutade elektriciteten att fungera. När det är som kallast är vi tvungna att gå ner i källaren där vi värmer oss med burzjujka (en enkel kamin), säger Angela Sjapoval och Jelena Pugats.

Foto: Anders HanssonFöre kriget arbetade Angela på posten och Jelena på det lokala mejeriet. Mejeriet bombades sönder och posten har knappt några arbetsplatser kvar. Angela och Jelena är arbetslösa och just nu kan de inte ens gå hem och värma sig eftersom elarbeten pågår.

– I butiken har de en egen gasbehållare så där kan man åtminstone koka te. Kom med! säger Angela.

Inne i den lilla bybutiken undrar ett av biträdena vilka vi är. När jag säger att vi är journalister bryter hon ut i en ström förolämpningar mot alla dessa ”journalister, kameramän och OSSE-inspektörer som bara kommer hit och skriver sina rapporter istället för att hjälpa oss.”

– Varför ställer ni frågor? Ser ni inte hur vi har det med egna ögon? skriker hon till mig.

Vi blir utkörda utan vidare ceremonier.

I utkanten av Marinka, den del av byn som har blivit mest illa åtgången av kriget, är nästan alla hus övergivna. Utom ett. Trots att flera fönster är utblåsta och endast täckta av plast har Ljubov, 78, och Volodymyr Demjanovskij, 76, överlevt snart två år av krig i det här huset.

– ”Ljuba”! Vi har fått gäster! ropar Volodymyr som välkomnar oss vid porten.

Han leder oss in i huset och genom den iskalla farstun med ett präktigt potatisförråd där potatisen har täckts in för att inte frysa.

Hela huset är utkylt. Det pensionerade paret värmer bara upp ett enda rum där de både sover och äter.

Foto: Anders HanssonVolodymyr Demjanovskij, 76, och hustrun Ljubov Demjanovskaja, 78, värmer bara upp ett enda rum i sitt utkylda hus.

– Vi sover under tre filtar för att klara kölden. Ursäkta att det ser ut så här, säger Volodymyr och gör en gest över det trånga lilla rummet som är fullständigt belamrat med prylar.

Hans fru Ljubov har blivit döv av alla tryckvågor under bombningarna och hör inte ett ord av vad vi säger. Hon vill ändå gärna delta i samtalet.

– Jag har genomlevt tre krig. Först andra världskriget, sedan inbördeskriget i Tadzjikistan därifrån vi tvingades fly när Sovjetunionen föll samman. Och nu ett krig i Ukraina!

Hon talar om ”kriget” i presens. Jag träffar inte en enda i Donbass som talar om kriget i förfluten form.

Ljubov och Volodymyr överlever tack vare humanitär hjälp. Den kommer inte från ukrainska staten utan från traktens oligark, Rinat Achmetov, som delar ut livsmedel till fattiga både på den ukrainsk- och separatistkontrollerade sidan.

Kriget, det som Donbassborna talar om i nutid, borde alltså ha varit över för ett år sedan. Den 11 februari 2015 undertecknades Minskavtalet. Fyra dagar senare skulle ett vapenstillestånd träda i kraft. Istället intensifierade separatisterna bombningarna av Debaltseve, en järnvägsknutpunkt ett sextiotal kilometer nordost om Donetsk som ukrainska armén hade återtagit av separatisterna föregående sommar.

Upp till 6.000 ukrainska soldater befann sig i Debaltseve när artilleribeskjutningen inleddes i slutet av januari. Maksim Timotjko var en av dem – 23 år gammal hade han sänts till Debaltseve i slutet av december, direkt från ett förberedande träningsläger på tre månader.

– När vi körde in i Debaltseve skämtade alla om att vi skulle få svårt att oss ut därifrån. Alla visste att staden var omringad på tre sidor. Ändå fick vi inga förstärkningar när separatisterna började avancera. De besköt oss med artilleri så professionellt och exakt att det inte är någon fråga om saken – de hade fått rysk förstärkning, säger Maksim Timotjko.

Vi träffar honom hemma i hans hyreslägenhet i Kiev. Maksim Timotjko jobbar som jurist för människorättsorganisationen Helsingforsgruppen. Han lever ett vanligt medelklassliv i Kiev tillsammans med sin fru. Men i hans huvud är kriget kvar – artilleribeskjutningen i Debaltseve som pågick i dagar och nätter, hundratals ukrainska soldater fångade på ett gammalt sovjetiskt semesterhem utan förstärkningar, med avklippta kommunikationer och bombskydd där det inte fanns tillräckligt mycket plats för alla. Medan beskjutningen fortsatte timme efter timme, dag efter dag, bad soldaterna till gud att de skulle klara sig.

Foto: – Separatisterna tog sig in på vår radiovåglängd. De visste allt om våra positioner och uppmanade oss via radion att ge oss. Vi vägrade. Den 17 februari kom till sist order om reträtt. Natten till den 18 februari ställdes vi upp på led och det kördes fram bussar och lastbilar. Alla fick försöka ta sig genom fiendens linjer bäst de kunde.

– Vi visste inte ens åt vilket håll vi skulle köra. Vår buss fastnade i ett dike och folk sprang i panik åt alla håll. Jag hade tur och fick skjuts med en stridsvagn, men sedan blev den beskjuten och jag blev tvungen att gå till fots. Vi såg inte fienden, vi såg bara varifrån elden kom.

En av Maksims närmaste kamrater försvann i kaoset. Hans kropp hittades senare med halva huvudet bortskjutet. Separatisttrupperna, av allt att döma med ryskt understöd, besköt systematiskt och kontinuerligt de försvarslösa soldaterna och tog ett hundratal av dem till fånga. Tre av dem har fortfarande inte utväxlats.

Maksim Timotjko hade tur och klarade sig till fots ända fram till närmaste ukrainskkontrollerade stad, Myronovskyj. Men uttåget har satt djupa spår i honom.

– Jag förstår inte varför den militära ledningen väntade så länge med att ge order om reträtt. Vad vann man på det? Om man på det här sättet ville bevisa för världen att Ryssland bryter mot Minskavtalet så frågar jag mig om det var värt alla dessa unga mäns liv? Vad hade man förlorat på att ge order om reträtt tidigare, innan de hade hunnit ringa in oss helt och hållet?

I dag har Debaltseve ironiskt nog blivit en symbol för både den ukrainska ledningen och separatisterna. Ukrainas president Petro Porosjenko kallar soldaterna för hjältar men har samtidigt låtit bli att reda ut varför uttåget skedde så sent och var så illa organiserat.

Separatisterna har gjort Debaltseve till en symbol för seger och triumf. Men dagens Debaltseve är inte precis något blomstrande skyltfönster för en välmående Donetskrepublik.

Vi besöker staden inkognito. Under det senaste halvåret har separatistmyndigheterna haft en strikt restriktiv inställning både till internationell press och utländska hjälporganisationer. Bland annat Läkare utan gränser har blivit utkastade ur både Luhansk- och Donetskrepubliken och till Debaltseve får inte ens Röda korset längre komma.

Foto: Anders HanssonNär vi kör in i Debaltseve är de flesta gator tomma. Många byggnader är urblåsta och dimman ligger tät över höghusen i betong. Staden är halvt övergiven – den hade 25.000 invånare före kriget, i dag är ungefär hälften kvar. Arbetslösheten har, precis som på andra sidan gråzonen, fått de flesta unga att flytta härifrån.

Vi får syn på en folksamling; vid en skola delas det ut humanitär hjälp från Ryssland.

– De har bara öppnat ett enda daghem i hela staden. Så jag kan inte söka några jobb för vad ska jag göra av Anja? säger Rita Glebova, 36, med femåriga Anna Snigir vid handen. Hennes hus förstördes totalt under kriget och nu är familjen tvungen att hyra en bostad.

Foto: Anders Hansson– Utan humanitär hjälp skulle vi inte klara oss. Men det är ändå bättre än när ukrainska armén var här och vi ständigt hade fulla soldater på gatorna. Vi har suttit i bombskydd i månader. Vi är inte längre så intresserade av att tillhöra Ukraina.

Några separatistsoldater kommer fram till oss och undrar om vi har tillstånd av borgmästaren att fotografera. De tvingar fotografen att radera alla bilder (som han lyckas rädda senare) och vi lämnar skolan.

Både separatisterna och ukrainska armén har beskjutit Debaltseve med artillerield – men i dagens Debaltseve är det Ukraina som får bära hundhuvudet. Det betyder ändå inte att alla invånare inte längre vill ha något med Ukraina att göra. Några kvarter längre bort, i ett hus med utbombad gavel, träffar vi ettårige Pjotr Mirchanov. Hans mamma Nadezjda Mirchanova (33) konstaterar att det enda giltiga pass hon äger är ukrainskt.

– Jag är ukrainsk medborgare. Jag har ukrainskt pass. Det är det enda jag kan säga om du frågar mig vem jag är, säger Nadezjda Mirchanova.

Med sina tre barn och man bor hon i en trång tvåa. Hennes man jobbar på ett bygge och tjänar 2 180 rubel, ungefär 240 kronor, i månaden. Tillsammans med barnbidragen innebär det att familjens sammanlagda inkomster är motsvarande 800 kronor i månaden.

Alla löner och barnbidrag betalas ut i ryska rubel. All humanitär hjälp kommer från Ryssland.

För ett drygt år sedan födde Nadezjda Mirchanova Pjotr i ett bombskydd, under hård artillerield.

– Hundratals människor hade samlats i stadens centrala bombskydd. Vid tvåtiden på natten kände jag att värkarna började. Jag visste att det inte fanns några alternativ, att jag skulle bli tvungen att föda där. Ambulansen kom inte på natten, det var för farligt. Så jag var helt lugn. Det var min man också. Det fanns ju inget annat att göra.

Foto: Anders HanssonNadezjda Mirchanova tilsammans med ettårige sonen Pjotr.

Klockan fyra på morgonen den 8 december 2014 föddes Pjotr. Drygt två månader senare skrevs Minskavtalet på. I dag är Pjtor en frisk pojke och Nadezjda Mirchanova lättad över att åtminstone inga hårda strider längre pågår. Men hon känner oro inför Pjotrs och de båda äldre barnens framtid.

– De kommer att gå i skola här och deras utbildning godkänns inte i Ukraina. Att skicka dem till Ryssland har vi inte råd med, så var ska de vidareutbilda sig? Min svärmor har flyttat till Moskva och de godkänner inga dokument från Donetskrepubliken där. De ryska myndigheterna säger att Donetskrepubliken inte existerar.

På frågan till vilket land Mirchanova helst vill höra säger hon först Ryssland. Sedan tillägger hon att hon inte heller har något emot Ukraina.

– Men Ryssland har större resurser. Alla invånare i Debaltseve som har fått sina fönster förstörda ska få nya fönster. Det är Ryssland som betalar för dem.

När omvärlden betraktar östra Ukraina delar man ofta in invånarna i ukrainsk- och rysksinnade. Sanningen är att många inte uppfattar sig som någondera. Flaggan spelar inte så stor roll eftersom den redan har bytts ut en gång då Sovjetunionen föll samman. Politisk makt saknar nationell identitet, den är ett nödvändigt ont man måste leva med. För Nadezjda Mirchanova är den främsta frågan var hennes barn kan få det bättre. Det som oroar henne mest är inte huruvida barnen ska bli ryska eller ukrainska medborgare, utan om den här oklara situationen fortsätter och de aldrig kommer att få några giltiga pass.

– Jag har inget emot Ukraina. De som bor på andra sidan är människor som vi. Huvudsaken för mig är att vara laglig medborgare i ett lagligt land.

Foto i text: Anders Hansson.

Detta har hänt
  • April 2014
    Ryskstödda separatister intar Debaltseve.
  • 28 juli 2014
    Ukrainska styrkor återtar Debaltseve.
  • 5 september 2014
    Det första Minskavtalet, som stipulerar vapenstillestånd, skrivs under. Avtalet håller inte och striderna fortsätter under hösten.
  • 27 januari 2015
    Separatisterna inleder sitt försök att återta Debaltseve. Försöket misslyckas. Separatisterna omringar istället staden och inleder artilleribeskjutning som fortsätter i flera veckor.
  • 11 februari 2015
    Det andra Minskavtalet skrivs under. Avtalet stipulerar:
    - vapenstillestånd
    - alla tunga vapen ska dras bort för att skapa en säkerhetszon
    - Ukraina ska återfå kontrollen över sin östra gräns
    - val ska hållas i östra Ukraina
    - Ukraina ska göra en grundlagsändring som ger Donetsk och Luhansk ”särskild status”.
  • 12 februari 2015
    Trots att avtalet om vapenstillestånd ska träda i kraft den 15 februari intensifieras striderna kring Debaltseve. Cirka 6 000 ukrainska soldater är inringade och får inte förstärkning. Separatisternas mål är att inta den strategiskt belägna staden innan avtalet träder i kraft.
  • 17 februari 2015
    Separatiststyrkor tar sig in i Debaltseve.
  • 18 februari 2015
    Ukrainska styrkor inleder evakuering. De beskjuts kontinuerligt och lider stora förluster, många tvingas lämna sina fordon och rädda sig bäst de kan. Enligt president Petro Porosjenko är evakueringen ”planerad och organiserad”.
    Enligt ukrainska regeringen dog 224 soldater, 112 togs tillfånga och 81 försvann.
    Enligt FN-källor, som stöder sig på uppgifter av separatisterna, dog 500 civila under striderna.
  • 20 februari 2015
    Separatisterna kontrollerar hela Debaltseve med omnejd.