”Explosioner i Tripoli” och ”strider i rebellfästet Benghazi” är knappast rubriker som förvånar längre. Sedan upproret i Libyen startade med att människorättsaktivisten Fethi Tarbel fängslades i februari har det brutit ut ett krig i landet. Och ett dödläge har uppstått.
Nato-insatsen pågår, rebellerna strider för sin sak och Khaddafitrogna trupper för sin.
– Det händer ganska mycket i Libyen, men ändå inte. Kriget är väldigt dynamiskt. Det går fram och tillbaka. Städer som faller i oppositionens händer faller tillbaka några dagar senare, säger Alexander Atarodi, som forskar kring Mellanöstern och Nordafrika på Totalförsvarets forskningsinstitut (FOI), till DN.se.
– Parallellt med det militära där vi inte ser någon lösning är det full aktivitet på det politiska spåret. Det har varit intensiva diskussioner med USA och Frankrike. USA har till och med haft direkt kontakt med Khaddafi. Alla pratar med alla för att hitta en lösning.
Atarodi talar om att den långsamma utvecklingen i Libyen har gett upphov till en otålighet bland politiker. Inte minst kan det sättas i samband med de ekonomiska problem som till exempel Italien, Frankrike och USA nu står inför. Norge har beslutat att ta hem sina stridsflygplan och liknande signaler kommer även från andra länder.
– Det är en väldigt dyr operation att upprätthålla, att bevaka en så lång kuststräcka. Det är väldigt många länder som inte ser något slut på det samtidigt som man försöker dra ner sina offentliga utgifter. Man blir öppnare för en politisk lösning, säger Alexander Atarodi.
Vad betyder det att Sverige är kvar i Libyen?
– Utan att gå in specifikt på Sverige så menar jag att utan Natos operationer så hade vi antagligen suttit här och försökt utreda ett folkmord i Benghazi. Så jag är tacksam själv personligen att man gick in då när det var kritiskt. Samtidigt måste vi erkänna att det finns kritik mot operationen, det finns svårigheter att uppnå och vinna ett krig från luften.
Det har rapporterats om att rebellerna har fått ekonomiskt stöd. Har de mer vapen nu?
– Det har de inte, säger Atarodi och tillägger att möjligheterna till förändring har blivit större i och med det internationella erkännandet av rebellerna:
– För bara ett par månader sedan hade bara fyra länder erkänt oppositionen. Jag har förespråkat att vi behövde fler eftersom det öppnar upp och skapar förutsättningar för att använda Khaddafis frusna kapital och pengar utomlands. Det är pengar som behövs för Benghazi.
Khaddafi har ingått en pakt med islamistiska extremister, uppger hans son. Vad innebär det?
– Jag är inte säker på att det innebär speciellt mycket. Under 2000-talet, i och med att Khaddafi gick på USA:s linje i kampen mot al-Qaida, så har gapet mellan Tripoli och al-Qaida vuxit. De har själva varit föremål för attacker, säger Alexander Atarodi.
– Det här är bara en spekulation, men det är möjligt att man försöker skrämma Västvärlden. Att man försöker kontakta al-Qaida-liknande organisationer. Men det kan också vara sant. Khaddafi har tidigare genom åren, främst på 80-talet, haft kontakt med terroristorganisationer. Så det är inte helt osannolikt.
Hur ser du på Libyens framtid?
– Lite suddigt. Men jag är mer optimistisk nu när oppositionen erkänts som den legitima representanten för Libyen. Det finns bättre förutsättningar nu för oppositionen att lyckas med sina mål.