Flaggförsäljare Wang och Lu har smitit in på Himmelska fridens torg i Peking för att sälja den kinesiska nationalflaggan i papper varje dag sedan i slutet av februari.
De är enkla bönder från centrala Kina. I huvudstaden har de gjort goda affärer och dagligen sålt mellan 100 och 200 pappersflaggor för en yuan styck (motsvarande knappt en krona).
De är försiktiga för de har inget tillstånd, men trots den massiva bevakningen på torget har de kunnat fortsätta sin lönsamma verksamhet, som bra dagar gett dem mer än hundra kronor netto i förtjänst.
- Kinesiska flaggor är populära, konstaterar Wang. Under OS kommer de att finnas överallt.
Men när OS startar har de rest hem till landsbygden för länge sedan och bänkat sig framför teven för att följa tävlingarna. I slutet av juni höjs bevakningen på torget i huvudstaden och då åker försäljare som Wang och Lu definitivt ut.
Allt tyder på att Wang får rätt i att OS blir en tid då den kinesiska flaggan inte undgår någon. Omvärlden kommer att se den i teve och troligen är det bara början på den röda fanans tilltagande synlighet.
Tiden går snabbt. I den kristallkula som finns till hands har året blivit 2020. Ekonomin har fortsatt att växa lika snabbt som kinesiska ledare siktade på år 2000. BNP har blivit fyra gånger större på 20 år och eftersom den kinesiska valutan förstärkts betyder det 4 500 dollar per capita.
Kina har tagit för sig i världen, men vill medvetet inte spela en för stark roll. Landet har varit inblandat i verbalt hetsiga konflikter med andra stormakter om råvaror och olja på andra kontinenter. Det har funnits mycket att ta itu med på hemmaplan. Korruptionen är inte utrotad trots att många bankchefer och lokala politiker dömdes för mutbrott året efter Peking-OS. En växande del av befolkningen är över 60 år, som ett resultat av den gamla ettbarnspolitiken.
De nationalistiska känslor som blossade upp redan före OS i Peking finns kvar. Då gällde det Tibet och kinesiska invånare hade inte kunnat förstå omvärldens kraftiga reaktioner mot Kina, när det i deras ögon handlade helt och hållet om kriminella gärningar från tibetaner som ville se ett självständigt Tibet.
Statliga medier hade underblåst känslorna. Myndigheterna hade inte gjort något för att stoppa strömningarna förrän högsta ledningen insåg att det kunde gå ut över OS och landets export.
Oroligheterna i Tibet kom vid sämsta tänkbara tidpunkt för Kina. Inte bara för att de skedde så nära OS. Kinas ledning hade behövt koncentrera sig på att bekämpa inflationen i landet, i stället krävdes att all kraft lades på att handskas med situationen i Tibet.
OS i Peking blev en succé enligt statliga medier. Kina tog tre dussin guldmedaljer och det olympiska arrangemanget fick beröm även utomlands. Efteråt skedde en utvärdering bakom stängda partidörrar där ledarna dunkade varandras ryggar. Men de blickade också mot framtiden och fler än Hu Jintao och Wen Jiabao insåg att hur Kina ser på sig självt och på omvärlden, och hur Kina blir sett av samma omvärld, blir avgörande för Kina och för hela världens utveckling.
Fler utländska rådgivare togs in som omvärldsanalytiker.
De nationalistiska känslorna kallades ett tveeggat svärd. Det fastslogs att fenomenet gör sig bäst dolt strax under ytan i det kinesiska samhället, inte för djupt begravt eftersom det fortsatt bedömdes vara en tillgång i tider av politiska svårigheter som krävde enat stöd mot kraftig utländsk kritik.
Kina år 2020 är fortfarande en enpartistat. Kineser lockas i allmänhet inte av demokrati när de tittar på omvärlden och tycker sig se baksidorna av den. Det är i Kina framtidstron är störst, det är här tillväxten sker, utländska konsumeter har fortsatt att gilla de kinesiska produkterna och det internationella näringslivet prisar stabiliteten i landet.
Det kinesiska kommunistpartiet, som snart fyller 100 år, har ökat utrymmet för medborgarna på områden där det inte hotar partiets maktställning.
Detta är ett scenario av många. Det bygger delvis på intervjuer med en handfull personer, kineser och utländska experter, i Peking.
Utvecklingen kan ta helt andra riktningar, men knappast när det gäller Kinas ökande betydelse i världen och känslorna av växande nationalism.
- Kina har ändrat sig hela tiden under de senaste 30 åren. År 2020 har Kina blivit ett helt annorlunda Kina än i dag. Samtidigt är det inte det Kina som väst hoppas få se. Kina kommer inte att bli ett nytt USA, säger Yu Wanli, docent vid Skolan för internationella studier vid Pekings universitet.
Omvärldens reaktioner på vad som hände i Tibet och protesterna längs OS-facklans internationella väg har förvånat Kina.
- Det har blivit en påminnelse för oss kineser att omvärlden inte är så enkel att förstå sig på som vi trodde. Vi behöver bygga upp nya kommunikationsvägar och därför tror jag på en folkdiplomati med vanligt folk och frivilligorganisationer som odlar kontakter med folk i andra länder, förklarar Yu.
Men han vänder också på resonemanget och menar att omvärlden måste förstå sig på Kina bättre. Han påpekar att kineser från unga år lär sig i skolan och av äldre generationer hur förtryckt Kina en gång blev av utländska makter. De känslorna kommer fram direkt när vi anser oss orättvist behandlade som efter upploppen i Tibet, konstaterar han.
- I västvärlden låter regeringar medierna visa fel bild av Kina. Om inte utlänningar får rätt bild av Kina så är det oansvarigt av dessa utländska regeringar, säger Yu Wanli, som är van vid medier som agerar som den politiska ledningens megafoner.
En undersökning i Europa visade nyligen att invånare i EU-länderna (utom Spanien) i dag ser Kina som ett större hot än USA.
- I EU och USA ser vi hur Kina tar allt större plats. Därmed förväntar vi oss också att Kina ska bli en ansvarstagande nation och vi utgår från att Kina ska anpassa sig helt på våra villkor, säger en EU-diplomat i Peking.
Kina anser att väst alltid ger sig självt tolkningsföreträde. Kinesiska ledare har mest känt oförståelse för den utländska kritiken, till exempel för sina affärer i Sudan. Klart är att Kina måste fundera mer på hur landet ska framställa sig inför omvärlden i framtiden.
- Den kinesiska synen att man inte blandar sig i andra länders inre angelägenheter består och är en avgörande skillnad mellan Kina och väst, säger EU-diplomaten, som tror att Kina inte självmant stiger fram i en ledande ställning på den världspolitiska scenen eftersom risken för internationellt missnöje då ökar.
- Deng Xiaopings gamla ord att Kina ska försöka låta bli att vara en dominerande politisk aktör i världen syns tydligt i Kinas utrikespolitik i dag. Den devisen kommer man att fortsätta följa, tror diplomaten.