- Men isen är borta och den lär inte komma tillbaka. Så för två år sedan sålde jag hundspannet och köpte båten i stället.
En vecka före jul var den senaste larmrapporten om klimatförändringarna främsta nyhet i Grönlands radio- och tv-nyheter: All havsis kommer att vara borta från Arktis 2040.
Nyheten förvånade inte människorna i Ilulissat på Grönlands mellersta västkust. De har redan sett sin is försvinna, det är tio år sedan vinterisen senast lade sig på Diskobukten, som havet här utanför heter.
Vinterns havsis är viktig för människorna här. Det är från den man fiskar, det är från den man jagar säl och det är på den man färdas med hundslädarna. Ilulissat är Grönlands tredje stad och här förenas den uråldriga fiske- och jägarkulturen med det moderna samhället. Ett varmare klimat innebär både för- och nackdelar för stadens invånare.
- Grönländarna har alltid levt nära naturen och anpassat sig till förändringar. Det gör man nu också, säger jakt- och fiskerikonsulenten Ole Jerimiassen.
- Det varmare vattnet har försämrat både kvalitet och storlek på räkorna, vilket drabbat räktrålarna med lägre priser. Men å andra sidan är torsken på väg tillbaka.
- Bristen på havsis gör att fiskare och jägare får arbeta från båtar i stället, vilket är mycket farligare. Samtidigt har säsongen för fartygstrafiken förlängts med flera månader, vilket är mycket positivt för ett väglöst land.
Fisket är den stora näringen i Ilulissat, de flesta av stadens 5.000 invånare är direkt eller indirekt beroende av fisket. Fiskfabriken ligger nere i hamnen men uppköpsplatsen finns på andra sidan staden, upp mot bergen. Det är där som hundslädarna från Isfjorden kommer in med sin fisk.
Även om vinterisen försvunnit från havet så lägger den sig inne i den djupa Isfjorden söder om staden. Där pågår fisket som förr genom isvakar och det är där den bästa hellefisken finns.
Hellefisken, som är en plattfisk men mindre än hälleflundra, förökar sig ute i havet. En del stannar där ute, medan andra söker sig in i fjorden där det finns gott om mat. Väl inne i fjorden stannar fisken livet ut. Fiskfabriken betalar tio kronor kilot för de feta, fina fiskarna från fjorden, medan de magrarare från havet endast ger sju kronor kilot.
Emil Osterman hejdar sin fullastade hundsläde vid uppköpsplatsen. Normalt tar det fyra timmar från fjorden, med 500 kilo hellefisk på släden kan det ta både fem och sex timmar.
De tolv hundarna sätter sig flämtande och tittar förväntansfullt på Emil Osterman när han lossar lasten. Men arbete har sin tid, mat har sin. Begonia, ledarhunden, ser ut att vara väl medveten om detta och ser närmast avmätt på de yngres iver.
När Emil Osterman har tömt släden kör han till hundarnas boplats där de får mat och vila för natten. I Ilulissat finns nio boplatser för stadens 5.000 slädhundar. Här finns även 400 bilar, men gator att köra på finns bara inne i själva staden. Ska man utanför är det bara hundsläde som gäller.
Där gatorna korsas av slädspår står varningsskyltar, hundslädarna har alltid förkörsrätt. Bilisterna får se upp för slädarna kommer snabbt och ljudlöst.
Fram till 1997 bodde alla hundar utanför ägarnas hus eller portuppgångar. Det året dödades ännu ett barn som kom för nära en hund och myndigheterna förbjöd hundar vid husen och inrättade de särskilda boplatserna. Vid alla daghem och småskolor finns höga staket som skydd mot hundar som slitit sig.
Det händer ganska ofta och kommunen har två heltidsanställda jägare som bara har till uppgift att skjuta lösa hundar. Valparna får dock springa helt lösa tills de är sex månader.
Grönlandshunden är något mindre än siberian husky och grönländarna gör allt för att hålla rasen helt ren. Det är förbjudet att ta med sig andra hundar norr om polcirkeln. Undantaget är stadens två polisschäfrar, men dessa är för säkerhets skull kastrerade.
Solen visar sig först den 13 januari igen och Emil Osterman väntar med att återvända till sitt fiskarlag ute på Isfjorden till nästa dags tre timmars gryningsljus.
Dagens Nyheters utsända vill gärna besöka fiskarlaget ute på fjorden, men tvekar inför slädfärd och övernattningen på isen i den stränga kylan. Vi frågar våra guider från Destination Disko om man inte kan färdas med båt in i fjorden och sedan gå över isen.
- Nej, det är alldeles för farligt, säger Klaus Berg. När isbergen kalvar, delar sig, och störtar ner i vattnet kan det bildas höga tsunamivågor som vräker sig 15 meter upp på fjordsidorna. Och det är fullt av isberg i fjorden.
Isfjorden är världsberömd för sina isberg. De bryts loss från glaciären längst in i fjorden och förs med strömmarna ut mot havet.
Isbergen kan mäta upp till 90 meter över vattenytan. Och 900 meter under. Fjorden är 1.500 meter djup, men vid mynningen grundar den upp till 250 meter. Där stoppas isbergen upp tills de antingen smält så mycket underifrån att de kommer ut i havet, eller välter, eller kalvar. 2004 togs Isfjorden upp på FN:s lista över världsnaturarv.
Men denna höst har något hänt i Isfjorden och alla håller inte med om att det är farligt att gå in med båt.
Det finns inga isberg där inne nu så visst kan ni ta en båt dit, säger fiskerikonsulenten Ole Jerimiassen.
Skepparen på den första båt vi frågar avböjer vänligt men bestämt. Men skepparen på den ombyggda fiskekuttern Luffe accepterar. När vi närmar oss virrvarret av gigantiska isberg i fjordmynningen undrar vi hur vi ska hitta in.
Strömmarna har fört isbergen mot den norra fjordkanten, så vi seglar runt och försöker hitta en öppning längs den södra kanten, säger skepparen.
Efter ett par timmars gång hittar vi en väg in i fjorden. Vi lägger en kurs mitt emellan fjordväggen och isbergen, som vi hela tiden håller ett vakande öga på.
När vi lämnat isbergen bakom oss ser vi bara öppet, isfritt vatten framför oss. Efter tio kilometer, en fjärdedel in i fjorden, är vi framme vid iskanten. Några hundslädar ser vi inte, de är mycket längre in. Däremot ser vi en gammal fiskebåt. Hon har fäst sitt ankare på isen och ombord råder rena julaftonsstämningen.
Det är första året vi är här inne, säger skepparen Jens Reimer och ler med hela ansiktet. Här är mycket bra fiske.
Nikolaj och Cirkel, hans två söner, arbetar vid den enkla vinschen. Under natten har de lagt ut en långrev med 1 500 agnade krokar på 1 200 meters djup. När de nu tar hem reven sitter det en stor, fet hellefisk på nästan varje krok.
Vi har nog fått tio ton, säger Jens Reimer, så nu vänder vi hem.
I Ilulissat finns det bara kvar tre jägare som på heltid jagar säl. Men å andra sidan jagar alla säl på sin fritid, så fort de har en stund över. Under den korta tiden av dagsljus som vintern bjuder syns ständigt ett antal små öppna båtar bland isbergen. I varje båt står en man med gevär blick stilla och spanar.
Problemet med att skjuta säl i öppet vatten är att man måste få tag i sälen innan den dyker eller sjunker, säger Ole Jerimiassen. När man jagade på isen låg ju sälen kvar där när den var skjuten.
Han vet inte hur många skjutna sälar som gått förlorade.
Det är ju inget man vill berätta om.
Säl står på grönländarnas middagsbord var och varannan dag. Man gör stek av den bästa biten. Annars är det traditionella sättet att koka soppa med ris eller potatis. Det som inte hamnar på middagsbordet går till hundarna. Sedan får man drygt 100 kronor för skinnet.
Ole Nammaarfik och Karen Thorleifsen köper in alla sälskinn i Ilulissat och bereder dem för garvning. De har inte sett någon minskning av leveranserna sedan havsisen försvann.
Nej, vi har köpt in 1.500 skinn både i oktober och november. Det verkar finns hur mycket säl som helst i havet.
På hela Grönland levererade jägarna 118.000 sälskinn till uppköparna under 2005.
Isbjörnen har blivit en symbol för klimatförändringen i Arktis, det är den art som närmast hotas när isarna försvinner. Björnarna svälter när de inte kan fånga säl från isen. Bristen på is har till och med inneburit att isbjörnar drunknat långt ute till havs.
I mellandagarna fastslog de grönländska myndigheterna jaktkvoten för 2007: 139 isbjörnar får skjutas. I detta land av fiskare och jägare illustrerar dagstidningen Sermitsiak nyheten med en bild av skinnet från en nyskjuten björn som hänger på tork.
Kanske är det inte ett varmare klimat som innebär den största förändringen för Grönland. Under 2005 investerade en rad bolag totalt 190 miljoner kronor i prospekteringar efter mineraler, aluminiumjätten Alcoa planerar ett smältverk norr om huvudstaden Nuuk som ska ge 2.000 jobb och i sommar börjar man borra efter olja på flera platser i havet utanför Grönlands västkust.