Men väl inne i drottning Margrethes mottagningsrum hinner jag inte följa de noggranna instruktioner jag fått att niga förrän drottningen i svart kjol och klarröd skjortjacka, prydd med den klassiska margueritebroschen som skapades till henne redan på fyrtiotalet, kommer rusande emot mig med utsträckt hand. Vi placeras därefter raskt i det stora mottagningsrummets soffgrupp. Vid fönstret står drottningens skrivbord som ser ovanligt naket ut. Förklaringen är att det inte misspryds av den vanliga databurken.
- Nej, det där med datorer överlämnar jag till andra, säger drottningen.
Den senaste tiden har bilden av det gemytliga, öppna och frisinnade Danmark förändrats. Debatten om invandrare och flyktingar har förvånat i utlandet och åtstramningarna på asylområdet lett till kritik, inte minst från svensk sida.
Precis som den svenske kungen kan danska drottning Margrethe inte uttala sig i politiska frågor men i sitt årliga tevetal till nationen på nyårsaftons kväll - som ses av alla danskar och som dagen efter noggrant analyseras i pressen - har hon inte så sällan gett sina landsmän en mild moralisk uppsträckning. I vintras talade hon om hur viktigt det var att både danskar och invandrare ansträngde sig för att "stå samman".
Det kräver något av oss alla för det är inte alltid så enkelt att se medmänniskan bakom annorlunda drag och ovana seder, sade drottningen i sitt nyårstal, och tidigare har hon beskrivit Danmark som ett "bysamhälle".
- Danmark är litet till ytan, vi är ganska få och precis som i en liten by känner alla alla. Man vet var man har sina vänner och man vet allt om dem och kanske lite till. Det nära samhället är det positiva men nackdelen är att man är skeptisk till det främmande. Och det är det vi ser i Danmark nu. Vi hade inte insett att det kunde vara problematiskt med invandring. Vi trodde väl att det skulle vara enkelt för danskarna är så snälla och rara.
Drottningen säger att hon kanske alltid har varit lite mer skeptisk och inte alltid trott att danskarna är så snälla som de själva säger, så hon är inte så förvånad över att det kunde bli så här, men uppmuntrar ändå den fria debatten.
- Det är ändå inte så dumt att man talar om det, om man sopar allt under mattan blir den till sist så knölig att man trillar. Det är bättre att tala om sakerna även om det är komplicerat och allt som sägs inte är lika vackert.
I den kungliga familjen är det självklart att gifta sig med en utlänning, men såväl drottningens svenska mor, drottning Ingrid, som hennes franske man, prins Henrik, har fått känna av danskarnas utlänningsskepsis.
- Min mor har berättat att en del tyckte att hon var för stel, att hon inte log så mycket som man förväntade sig av henne för danskarna ler ständigt även när de inte är speciellt glada.
Och prins Henrik har kritiserats för sitt dåliga danska uttal, för i Danmark är det viktigt att tala danska utan accent.
- Det är också ett byfenomen, för i stora länder är en accent inte så förvånande eller markerande som det är i Danmark. Danska är svårt att förstå och lära sig uttala. Det tror jag de flesta svenskar vet. Vi danskar pratar ju hela tiden men vi öppnar aldrig munnen, säger drottningen och skrattar.
Det var den 5 juni 1953 som kung Frederik IX, Margrethes far, skrev under den nya grundlagen som införde kvinnlig tronföljd. Den då trettonåriga prinsessan, äldst av tre systrar, fick stanna hemma från skolan ett par dagar för att undvika den värsta uppståndelsen. Nitton år senare övertog hon tronen efter sin fars död. På bilderna från den bitande kalla vinterdagen 1972 ses en ung blyg kvinna i svart sorgflor som vinkar till de tusentals människor som samlats på slottsplatsen.
Kung Frederik var en folklig person, en levnadsglad sjöman med tatueringar, en stor musikälskare som älskade att dirigera symfoniorkestrar och som också spelade in några skivor. En spontan person, enligt dottern en historieberättare av Guds nåde som ofta helt improviserade sina officiella tal.
Som ung kvinna och mor var Margrethe tvungen att forma regentrollen efter sin egen personlighet. Någon egentlig utbildning för rollen menar hon inte finns. Det skiljer sig mellan olika länder och mellan generationerna och det måste tas stor hänsyn till personen.
- Jag tror till exempel att kronprinsessan Viktoria går in i detta mer målmedvetet än vad jag gjorde. Själv har jag aldrig varit särskilt strukturerad, men det tror jag Viktoria är.
Men kanske är det generellt lättare för en ung man, resonerar hon vidare, eftersom den militära banan till en början är ganska självklar.
- Men kronprins Frederik beslöt också att skaffa sig en akademisk utbildning. Han var också ett år på Harvard i USA och har sedan fortsatt i det militära. Så han har format sitt liv annorlunda och han har fortfarande ingen familj.
Men det kanske blir snart? inflikar intervjuaren nyfiket och tänker på de senaste månadernas rubriker i skvallerpressen om Mary Donaldson, den trettiofyraårige kronprinsens australiska flickvän.
Men drottningen avslöjar inget.
- Jag vet inget om det, säger hon med ett skratt. Vi får se, min far var trettiosex år när han gifte sig, säger drottningen som gläds åt att bli farmor för andra gången i augusti när yngste sonen Joachim och prinsessan Alexandra väntar sitt andra barn.
De skandinaviska kungahusen är populära men den unga generationen har det svårare på ett område i alla fall och det gäller just exponeringen i pressen. Kronprinsen, hans bror eller de svenska kungabarnen pryder omslagen vecka efter vecka i den danska skvallerpressen. Danska Se &Hör utlovade på försommaren till och med en dusör på tiotusen danska kronor till den som kunde fånga kronprinsens flickvän på bild.
- Ja, den sidan av saken avundas jag dem inte. Vi fick vara mer i fred på den tiden, ännu mer i Danmark än i Sverige, för jag minns att jag ofta tyckte synd om mina kusiner, Hagasessorna och lill-prinsen, som pressen följde tätt under hela uppväxten.
- Mina pojkar har haft tur på det sättet att de är pojkar för de har lite större frihet att göra som alla andra. Men naturligtvis har de varit sura på pressen ibland, säger drottningen och tänder ännu en av sina starka grekiska cigarretter. Rökningen är något som drottningen har blivit kritiserad för, inte minst i svensk press men hon hävdar med bestämdhet att hennes rökning tillhör privatlivet. Några planer på att sluta har hon knappast, även om favoritmärket kanske måste bytas ut efter att det upptäckts att det är så nikotin och tjärhaltigt att det egentligen är förbjudet i Danmark.
Det danska kungahusets popularitet är så starkt cementerad att det inte förekommer någon diskussion över huvud taget om att överge monarkin. Danskarna är stolta över sin intelligenta och konstnärliga drottning som med åren har blivit allt säkrare på sig själv. Jämna födelsedagar, regentjubileer och silverbröllop firas med pompa och ståt i dagar utan minsta protest från folket. Dansk teve sänder gärna kungliga bröllop och andra stora händelser inom de europeiska kungahusen på flera kanaler samtidigt, och vid statsbesök direktsänds ofta talen vid drottningens middag så att alla kan beundra drottningens magnifika aftonklänningar.
Drottningens råd till Viktoria är bara att finna sig själv och tycka om det hon gör.
- Man uppfyller inte sin roll som kung eller drottning om man inte ger av sig själv, och därför måste man hela tiden utveckla sig för att ha något att ge av.
Drottning Margrethe är sedan barndomen konstnärligt intresserad. Under försommaren har Sofiero slott visat en utställning med målningar av drottning Margrethe och hennes mormor, kronprinsessan Margareta, som var gift med kronprins Gustav Adolf men dog i unga år.
Långa köer har ringlat sig utanför slottet, för även om inte alla danska konstkritiker tar drottningens konst på allvar har allmänheten tagit hennes färgstrålande landskapsbilder till sig.
Det konstnärliga arvet inom familjen Bernadotte har betytt mycket för drottning Margrethe, kanske speciellt som ung.
- När jag började måla som barn var det inget märkvärdigt med det, för det fanns redan i familjen. Jag var medveten om att mormor, kronprinsessan Margareta, hade varit målarinna liksom hennes syster som levde långt upp i åren i England.
Men i artonårsåldern slutade Margrethe nästan att måla.
- Jag slutade att tro på att jag kunde. Som barn hade jag naturligtvis ritat ganska omedvetet, och jag var barnslig ganska länge, men så plötsligt tyckte jag att det jag gjorde inte hade något sammanhang med vad som pågick i konsten vid den tidpunkten.
Drottningens morfar, den svenske kungen Gustav VI Adolf, gamle kungen, var dock en outtröttlig och uppmuntrande kritiker. Två av den unga Margrethes teckningar som han var speciellt nöjd med införlivades i hans egen samling.
- Han hade en mycket fin samling och mina teckningar hamnade där, inte för att jag var hans barnbarn, utan för att han faktiskt tyckte om dem. Han hade alltid kommentarer när jag visade honom mina alster. "Det där var riktigt bra", kunde han säga, eller att jag skulle tänka på några särskilda detaljer och framför allt att inte slarva.
I trettioårsåldern tog Margrethe upp målandet igen och har därefter aldrig slutat. I många år har torsdagseftermiddagarna om möjligt varit fridlysta och ägnas åt måleriet. Ateljén ligger ute på stan, på en hemlig adress, och där får drottningen vara i fred. Att målandet är mycket mer än bara avkoppling för drottningen är tydligt.
Drottningen brukar kalla det den dynamo som driver verket och sätter i gång mycket annat. Hon tar in intryck och ger ifrån sig intryck och får på det sättet mera kraft att göra det hon egentligen ska göra.
Trots kärleken till konsten hade yrkesvalet snarare blivit arkeolog , säkerligen inspirerad av morfars, den svenske kungens, stora arkeologintresse, om inte regentrollen hade stått i vägen. Men utbildningen i Danmark till arkeolog tog den gången åtta nio år och var därmed omöjlig för en tronföljare att genomföra. Ett års arkeologistudier i engelska Cambridge blev det i stället och arkeologdrömmarna fick ges upp. Men trots detta har Margrethe aldrig sett drottningrollen som ett fängelse som hindrat henne att utveckla andra sidor hos sig själv.
- Nej, det skulle jag inte vilja säga. Tvärt-om. Alla ger sitt bästa när de är pressade på något sätt, och kanske jag inte hade kunnat uppfylla drottningrollen lika bra om jag inte haft konsten. Kanske konsten inte skulle ha kommit någonvart om jag inte hade varit tvungen att ägna mig åt något annat.
Medan prins Henrik både har gjort en prisad skildring av sin uppväxt och skrivit diktsamlingar, har drottningen ägnat sig åt översättning. Hon har översatt bland annat Simone de Beauvoir och Stig Strömholm till danska. Men det egna skrivandet lockar inte.
Hon säger att hon tycker mycket om ord och att använda språket, men fördelen med översättning är att man slipper att hitta på själv.
Drottning Margrethe talar svenska under hela intervjun, en vacker lite gammaldags svenska som har hon har lärt både av sin svenska mor, drottning Ingrid som avled i fjol, och sin morfar.
Som liten brukade drottning Margrethe resa till Stockholm några dagar varje år efter nyår. På somrarna var det till Sofiero utanför Helsingborg man for.
- Under kriget reste vi bara över dagen men vi slutade att göra det 1944, när min mor hade fått veta det skulle begäras tillstånd hos tyskarna. Hon deklarerade att hon minsann inte tänkte be tyskarna om lov, så vi blev hemma.
Sofieroresorna återupptogs dock efter kriget och det var då Margrethe upptäckte att hon ville lära sig svenska. I hemmet talades ingen svenska så det blev problem när kusinerna inget förstod.
- Och jag pratade i ett kör och mycket fort har det sagts mig. Min mor började att läsa svenska sagor för mig på kvällarna, Elsa Beskow och annat, men mer fullvuxen svenska lärde jag mig när jag var med min morfar på arkeologiska utgrävningar i Italien.
Då som nu var förhållandet mellan de bägge länderna präglade av fördomar och stereotypa bilder, men det tycker drottningen inte gör så mycket.
- Visst känner jag till de här fördomarna. Ibland kan jag faktiskt förstå vad som ligger bakom dem, säger drottningen och skrattar men utan att vilja precisera vad hon har i tankarna. Att det är fler svenskar än danskar som reser över bron tycker hon inte är så konstigt.
Drottningen erinrar om att Köpenhamn är en större stad än Malmö och därför en större magnet. För de flesta skåningar är det så naturligt att åka till Köpenhamn, för att se på julskyltningen på Ströget på vintern eller gå på Tivoli om sommaren, att de inte minns när de var här för första gången. Däremot minns många skåningar som hon har talat med det första besöket i Stockholm, säger drottningen som tror att det med tiden växer fram en stark Öresundsregion. Intervjutiden är slut och drottningen fimpar eftertryckligt den sista cigarretten. Kvar återstår fotograferingen, och det är en något motvillig majestät som med handväskan i ett fast grepp under armen låter sig lockas ut i den lilla hårt tuktade trädgård som gömmer sig bakom palatset. Trots att tusentals bilder har tagits av henne under åren är hon ingen villig fotomodell.