BRYSSEL.
På måndag faller en ovanlig dom i en arbetsdomstol i franska Nantes. Sjutton gruvarbetare kräver ersättning för att de på felaktig grund fick sparken, vräktes och sattes i fängelse. De har väntat länge på rättvisa – i 60 år.
Det är en ovanligt kall vinter på kontinenten. Mitt tåg från Paris rusar fram genom ett fruset nordfranskt landskap och rullar förbi en fabrik som tillhör Arcelor-Mittal, ståljätten som nu ska göra sig av med 6.000 jobb och en tredjedel av produktionen i Europa.
Just i dessa dagar, då en ny våg av industrinedläggningar kan stå för dörren, förde överläggningarna i arbetsdomstolen i Nantes åhörarna tillbaka till en annan tid och ett annat landskap Europa åren närmast efter andra världskriget. Det var år då en sönderslagen kontinent skulle byggas upp, år då tillväxten dånade som den gjort i Kina de senaste åren, år då Europas kolgruvor bröts dygnet runt för att ge energi till den expanderande industrin.
Och 1948 gick de franska kolgruvearbetarna ut i strejk. Under krigsåren hade de strejkat mot de tyska ockupanterna, och efter befrielsen hade strejkrätten skrivits in i Frankrikes nya författning. Men staten som ägde gruvorna skickade polis mot de strejkande arbetarna, gav 3.000 män sparken och vräkte dem från deras bostäder.
Arbetsvillkoren i Europas kolgruvor de här åren för också tankarna till dagens Kina. Arbetsolyckor var vanliga. I augusti 1956 dog 262 gruvarbetare i en brand i kolgruvan i Bois du Cazier utanför Charleroi i Belgien. De omkomna arbetarna kom från tolv olika länder, män som i detta fattiga och sönderslagna men expanderande Europa sökt sig dit där jobben fanns. De flesta var italienare som i tiotusental lockats till de belgiska gruvorna.
Just i Bois du Cazier träffade jag för ett par veckor sedan ett äldre par från trakten. Hon var född i Italien och var bara en liten flicka när gruvkatastrofen inträffade. Men hon mindes allt. Sådant glömmer man inte, sade hon.
Men ingen fälldes i domstol efter katastrofen trots att rättegången visade på skandalöst eftersatt arbetarskydd i det farliga gruvjobbet.
De franska gruvarbetarna som fick sparken 1948 har heller aldrig glömt. I decennier har de kämpat för att få det officiella Frankrike att erkänna att de blev orättvist behandlade. Och nu är det äntligen dags. Mitt i den ekonomiska vargavinterns Europa faller till sist utslaget i denna konflikt från en helt annan tid och ett helt annat landskap.