För två år sedan ljöd larmsignalerna: matpriserna hade börjat rusa. Efter 40 år av närmast konstant sjunkande världsmarknadspriser på jordbruksvaror kom rapporter om chockhöjningar på brödet i Kairo, riset i Manila och majsen i Port-au-Prince.
Frågan om mattillgången i världen började hamna på dagordningen på G8 och andra toppmöten. I november 2009 hölls en FN-konferens om livsmedel i skuggan av nya mörka prognoser från Världsbanken och FN:s mat- och jordbruksorgan FAO: antalet extremt fattiga skulle komma att stiga med 90 miljoner mellan 2008 och 2010 och antalet hungrande skulle för första gången överstiga en miljard.
Under tiden har matpriserna både hunnit gå ner kraftigt och börjat stiga igen.
Stefan de Vylder, nationalekonom specialiserad på utvecklingsfrågor, är kritisk till hur FAO och andra organisationer har framställt problemet:
– Mellan 2005 och 2008 mer än fördubblades världsmarknadspriserna på spannmål. Nu har de gått tillbaka och ligger ungefär 50 procent över nivån 2005. Men ingen organisation går ut och säger att nu minskar antalet svältande på grund av att världsmarknadspriserna gått ner.
– Jag är lika upprörd som alla andra över att det finns folk som svälter, men man ska ha klart för sig att de som går ut med de här budskapen har ett övergripande intresse, och det är att få stöd för sin organisation.
de Vylder menar att FAO har ett alltför konsumentinriktat perspektiv. Snabbt stigande matpriser drabbar tveklöst på kort sikt fattiga människor i städer. Men på lång sikt gynnar högre priser den majoritet av världens fattiga som bor på landsbygden.
Stefan de Vylder ser prisuppgången mellan 2006 och 2008 som både en bubbla och ett trendbrott. Bubblan hade skadliga effekter och berodde på en rad samverkande faktorer: missväxt i vissa länder, ökad köttkonsumtion i Asien, etanolkonkurrens. Det underliggande trendbrottet hoppas han håller i sig, så att världsmarknadspriserna inte kommer ner till 2004 års nivåer igen. För här finns ett hopp för Afrika.
– Det går inte att över en säsong öka produktionen drastiskt. Men om vi ska föda en växande befolkning och öka jordbruksproduktionen med 50 procent över en generation måste världsmarknadspriserna stiga.
Under decennier sjönk världsmarknadspriserna på spannmål och andra jordbruksprodukter. Före den senaste uppgången var nivåerna en fjärdedel av dem 1960, i reala termer. Samtidigt ströps biståndet till jordbruksutveckling. Det var nästan utsiktslöst för afrikanska bönder att satsa; många som deltagit på marknaden på 1970- och 1980-talen drog sig undan och blev självhushållsbönder.
Ledarna i många länder, som ville hålla sig väl med den röststarka stadsbefolkningen, valde den enkla vägen att importera billigt från Europa eller USA. Eller ta emot matbistånd i form av dumpad produktion. EG stödde mjölkproduktion i Afrika samtidigt som man dumpade mjölkpulver där och slog undan benen för bönderna.
– Det var som att såpa ett sluttande golv, konstaterar Stefan de Vylder.
– Att bönderna får bra betalt är en nödvändig men inte tillräcklig förutsättning för ökad matproduktion. Sedan krävs naturligtvis oerhört mycket annat, forskning, infrastruktur, utbildning.
Det tycks som om världens fattiga länder har börjat i den senare änden. För medan diverse toppmöten mest har resulterat i löften om miljardbelopp från rika till fattiga för att komma till rätta med livsmedelssårbarheten har aktiviteten på nationell nivå varit påtaglig.
I stort sett alla utvecklingsländer, oavsett statskassa, har de senaste två åren gjort något för att hjälpa sina bönder att öka avkastningen, berättar tidningen The Economist. Afrikas regeringar börjar nu uppfylla ett tidigare löfte om att öronmärka minst tio procent av sina statsbudgetar för jordbruk. Det handlar om såväl vägbyggen som subventioner till utsäde och gödsel.
Det mest studerade afrikanska exemplet är Malawi. Subventionerna av konstgödsel kostar över fyra procent av landets BNP, men effekten har blivit enorm. För fyra år sedan importerade Malawi 40 procent av sin mat, i år exporterar man över hälften av sin livsmedelsproduktion.
Ett ständigt dilemma är att mat inte hanteras som andra varor i världshandeln. Det finns en ängslig misstro mot att marknadskrafterna kan säkra tillgången – på sitt sätt begriplig men en orsak till låsningar.
Det mest påtagliga exemplet på misstron är EU:s och USA:s skyddsmurar runt sin egen produktion. Ska dessa handelshinder kunna brytas upp måste sannolikt utvecklingsländerna stå enade. Det har de inte gjort hittills. Det har funnits två block.
Nettoexportörer av livsmedel drabbas direkt av de rikas dumpning och barriärer. Det är länder som Thailand, Sydafrika, Uruguay och Brasilien. Nettoimportörerna, underskottsländerna, är större till antalet och fattigare. De skulle på kort sikt drabbas av att vi slutade dumpa. Men på lång sikt har båda grupperna intresse av att vi lägger om vår handelspolitik.
– Intressant nog har de båda blocken på senare tid gått samman. Det är en stor orsak till kollapsen i WTO-förhandlingarna om ett nytt världshandelsavtal, säger Stefan de Vylder.
Ett annat exempel, färskt och mycket handfast, är ”land grabbing”, länders och företags uppköp av jordbruksmark i framför allt Afrika. Planerna på att sälja mark till ett sydkoreanskt bolag ledde i Madagaskar till våldsamma folkliga protester och slutligen regeringens fall.
– En del kan säkert tycka att detta innebär en viss modernisering och ökning av avkastningen. Men riskerna för nykolonialism är enorma, tror Stefan de Vylder.
– Kampen om mark, mat och vatten kommer säkert att intensifieras. Det är lite hotfulla scenarier.