Vad händer med Egypten om Mubarak faller? En analys i Washington Post ger tre tänkbara scenarier, hämtade från händelseutvecklingen i Iran, Indonesien och Rumänien. Avgörande är hur starka de religiösa krafterna och militären är.
Ju mer sannolik den egyptiska regimens fall ser ut, desto mer börjar bedömare leta efter historiska paralleller för att förstå vad som kommer att hända.
Nästa presidentval är schemalagt till september i år. Innan dess behöver en rad åtgärder vidtas för att säkra en övergång till demokratiskt styre, bland annat lyfta undantagstillståndet och ändra de bestämmelser i grundlagen som i praktiken utestänger oppositionens företrädare från att kandidera i val.
Vad kan tänkas hända på längre sikt med Egypten efter Mubarak? Washington Post har skisserat tre möjliga scenarier:
Det ”iranska” scenariot liknar på ytan dagens egyptiska läge. Den sekulära iranska shahen Reza Pahlavi var nära allierad till USA och hade fredliga relationer med Israel när han störtades av den islamiska revolutionen 1979.
Men jämförelsen haltar. Egypten har inte någon upphöjd religiös ledare i exil som väntar på att komma hem i triumf, likt ayatolla Khomeini då, konstaterar Washington Post.
En del experter är ändå öppna för att de islamistiska krafterna i landet, framför allt Muslimska brödraskapet, ska ta tillfället i akt om maktvakuum uppstår.
– Om de verkligen tar makten blir det nästan omöjligt för folket att ta den tillbaka, säger tidigare UD-tjänstemannen Leslie Gelb.
Andra bedömare tonar ner Brödraskapets inflytande. Organisationen har högst 100.000 anhängare i en befolkning på 80 miljoner människor, menar exempelvis antropologen Scott Atran.
Det fredliga ”indonesiska” scenariot är också tänkbart, eftersom beröringspunkterna är flera mellan de båda länderna. Diktatorn i världens största muslimska land Indonesien, Suharto, var också en nära USA-allierad. När han föll 1998 inleddes en stökig men allt stabilare resa mot demokrati – och alliansen med USA bestod.
Thomas Carothers på fredsinstitutet Carnegie tror att denna väg är mer sannolik för Egypten än den iranska – även om han påpekar att processen kommer att bli svår.
Likheterna med Indonesien är bland annat en relativt stark sekulär tradition, en militärapparat som (än så länge) vägrat att ge sig på de protesterande folkmassorna, och en revolt som leds av en mix av ungdomar och det övriga civilsamhället
Tom Malinowski på Human Rights Watch tror också på det här scenariot och menar att armén kan komma att spela en roll som garant för stabiliteten under övergången.
Det ”rumänska” scenariot ledde också till demokrati i slutändan. Men övergången var instabil och blodig.
Egyptens säkerhetsstyrkor och armé räknar sammantaget över en miljon man. Det skulle kunna tänkas att landets eliter långsamt pressar kraften ur oppositionen och genomför kosmetiska reformer som ger en illusion av att allt har förändrats. Statens kontroll över medierna skulle då inte lyftas.
Det som räddade Rumänien till slut var den obevekliga processen mot Nato- och EU-medlemskap. Något sådant finns inte för Egypten att se fram emot.