Världen

Egypten riskerar att bli ett slagfält

Egyptisk säkerhetspersonal vaktar entrén till hotell Bella Vista i Hurghada.
Egyptisk säkerhetspersonal vaktar entrén till hotell Bella Vista i Hurghada. Foto: Mohamed Abd El Ghany/Reuters

I Egypten tändes hoppet om en arabisk vår – för att snart släckas igen. Nu riskerar landet att bli ett slagfält mellan arabvärldens starkaste militärmakt och Islamiska staten.

Det är fem år sedan hundratusentals egyptier samlades på Tahrirtorget i Kairo och sjöng ut mot bossvälde, korruption, polisvåld och allt jävulskap. Protesterna den 25 januari 2011 satte i gång en lavin. 18 dagar senare, den 11 februari, fann president Hosni Mubarak, som suttit vid makten i nästan 30 år, det för gott att stiga åt sidan.

Egypten är ingen ekonomisk stormakt, inte ens i Mellanöstern. Det finns olja och gas, men inte särskilt mycket. Politiskt spelar landet en andrarangsroll. När protesterna satte i gång på Tahirtorget hade Tunisien redan genomfört ”sin” folkliga revolt.

Ändå var det först när den ”arabiska våren” nådde Kairo som världen på allvar började få upp ögonen för att en förändring av de förstenade styresskicken i Nordafrikas och Mellanöstens länder var möjliga.

Egypten är nämligen arabvärldens kulturella hjärta. Ekot av faraonernas dynastier, en av världshistoriens första riktiga civilisationer, lever i högsta grad kvar än i dag. Så när ungdomarna som drev Egyptens folkliga revolt trodde att de segrat spred sig deras optimism till grannländerna och till omvärlden. Ett kort tag tycktes allt vara möjligt.

Men oroande tecken visade sig ganska snart efter president Mubaraks avgång. Presidentmakten togs över av ett militärråd i väntan på fria val. Rådet beslöt att behålla de fruktade militärdomstolar där också civila kunde dömas, ofta till kännbara straff och av partiska domare. De unga demokratiivrarna blev frustrerade över den långsamma förändringstakten och gick ut i nya protester.

De islamister som förbjudits av president Hosni Mubarak och som tvingats under jorden kunde nu öppet verka politiskt – men långt ifrån alla av dem hade en demokratisk agenda.

Emellertid vann islamiströrelsen Muslimska brödraskapets politiska gren, Frihets- och rättvisepartiet, stort i de parlamentsval som utlystes i Egypten hösten 2011. Och i juli 2012 vann islamisten Muhammad Mursi presidentvalet med knapp majoritet.

Men Mursi hade inget som helst stöd bland de grupper som i Egypten kallas ”den djupa staten” – militären och polisen, säkerhetstjänsten, ämbetsmannaväldet. Dessa aktörer hade hellre sett att Mursis medtävlare, den före detta flygvapenchefen Ahmed Shafiq, valts till president.

Följden blev fortsatta protester och ökad instabilitet, något som tilltog än mer när Mursi och hans anhängare i december 2012 drev igenom en ny, islamvänlig författning, grundad på en folkomröstning där ytterst få väljare gick och röstade.

Sommaren 2013 blev Muhammad Mursis ställning ohållbar. Nya massdemonstrationer skakade Kairo, denna gång riktade mot den folkvalde president Mursi för att han vägrade gå med på nyval. Den 3 juli 2013 störtades Mursi av militären. Fram ur skuggorna, nu utmålad som ”nationens räddare”, trädde den före detta fältmarskalken och överbefälhavaren Abdelfattah al-Sisi.

Visserligen utsåg armén Adli Mansour till interimspresident i väntan på nya val. Men det var ingen tvekan om att det var al-Sisi som höll i tömmarna och styrde det ”nya” Egypten, bort från islamism – men knappast mot demokrati. Snarare mot en ordning som starkt påminde om den som rådde under den auktoritäre Hosni Mubarak.

Den sekulära, demokratitillvända opinion som var motorn i protesterna under den ”arabiska våren” visade sig vara för svag och för splittrad för att stå emot militären. Egyptens omskrivna ”Facebookgeneration”, de unga välutbildade internetanvändare som gav revolutionen världsrykte, fick finna sig att bli marginaliserade.

Och de politiskt aktiva islamisterna krossades av al-Sisi och militären. Under protesterna mot kuppen dödades över 1 000 personer av militären. Över 40 000 personer kastades i fängelse, anklagade för ”islamistisk terrorism”. På julafton 2013 förklarades Muslimska brödraskapet för en terrororganisation.

”Brödernas” omfattande välgörenhetsarbete, där skolor och sjukhus ingår, har satts under statlig tvångsförvaltning. Mursi och hela ledargarnityret inom brödraskapet sitter i fängelse, flera av dem har dömts till döden.

I juni 2014 valdes Abdelfattah al-Sisi till ny president med förkrossande majoritet. Med valet av en auktoritär ledare med militär bakgrund är Egypten på sätt och vis tillbaka till ”ruta ett”, det läge som rådde under Hosni Mubarak innan arabvåren.

Dessvärre har inte al-Sisi kunnat leverera den stabilitet som han lovat det egyptiska folket. I stället har militärens övervåld fört allt fler islamister i armarna på extremister. Militant jihadism har vuxit sig starkare.

Den IS-anknutna grupperingen Ansar Beit al-Maqdis, ”Jerusalems försvarare”, har fått fotfäste på den norra delen av Sinaihalvön och där utropat ett ”emirat” i Islamiska statens anda.

Den egyptiska militären räknas till arabvärldens starkaste krigsmakt, med en halv miljon soldater i aktiv tjänst och ett flygvapen på över tusen stridsplan. Men de har fullt upp med att begränsa IS-terroristernas utbredning till Sinai.

För Ansar Beit al-Maqdis har också tagit på sig terrordåd i Kairo och på andra håll i Egypten. Motivet till fredagens attack mot charterhotellet i Hurghada, där gäster angreps med kniv, är visserligen inte klarlagt. Men det följer den uppmaning till ”mikroterrorism” som IS-ledaren Abu Bakr al-Bagdadi riktat till sina proselyter:

”Slå in hans skalle med en sten, slakta honom med en kniv, kör över honom med din bil, kasta honom från en höjd, stryp eller förgifta honom ... ”

Så är läget inför femårsminnet av den folkliga revolten i Egypten, en historisk episod som känns allt mer avlägsen. De flesta av deltagarna känner som den unga rocksångerskan och reklamaren Sherine Amr som DN träffade i Kairo härom året.

– Det var en dröm, en vacker dröm som gick i kras, sade Sherine när protestdygnen på Tahrirtorget i januari 2011 kom på tal.

Fakta: Egypten

Egypten har 88,5 miljoner invånare och är därmed arabvärldens folkrikaste land. Det omfattar en yta på drygt en miljon kvadratkilometer (mer än dubbelt så stort som Sverige).

Hälften av befolkningen i Egypten är under 25 år (motsvarande siffra för Sverige är 29 procent).

Den egyptiska ekonomin är beroende av intäkter från Suezkanalen, försäljning av olja och gas samt av turismen. Det sjunkande oljepriset och nedgången i turism på grund av terrorhotet har drabbat statsfinanserna hårt.

Den officiella arbetslösheten är 13 procent vilket gör Egypten till ett av världens fem mest arbetslöshetsdrabbade länder.