Den ena är civil, och gäller främst mat och annan nödtorft. När Israel ströp normal kommers med Gazaremsan 2006–2007 tog den egyptiska industrin över en marknad på över en miljon konsumenter. Också Turkiet har lärt sig skicka varor hit. Staden el-Arish i norra Sinai är en enda depå för mat på väg till Gaza.

Den andra transportleden till Gaza gäller mycket olika varor, sprängämnen, raketbränsle och missildelar. Det är den trafiken som fått Egypten att ingripa mot tunnlarna med en djup stålbarriär, som Hamaspressen kallar Jidar al-maut, dödens mur.

Från hamnar på Irans sydkust löper Hamasregimens säkerhetspolitiska livlina, via Sudan och Sinaiöknen. Långt från all insyn pågår ett krig mot denna led. Hamas har lyckats med en historisk bedrift: att föra samman Israel och Egypten i nära taktiskt samarbete.

Israeliska ubåtar passerar ut och in genom Suezkanalen som de vill på jakt efter frakter till Hamas. Ländernas flottor i Röda havet samarbetar och israeliskt flyg som bombar

Hamaskaravaner i Sudan passerar egyptiskt luftrum.

Varför har Egypten plötsligt gjort kampen mot Hamas till en så stor angelägenhet? Det har att göra med den impopulära, USA-stödda egyptiska regimens självbevarelsedrift. Under året som gått har flera komplotter avslöjats i Kairo, enligt egyptierna alla med iranska fingeravtryck. Egyptiska ledarskribenter och tv-ansikten har order att utmåla Hamas som Egyptens fiende, och nyligen blev landets – statsanställda – imamer tillsagda att förbanna Hamas under sina predikningar.

I Kairo hoppas man att Hamasregeringen i Gaza skall bli mer medgörlig om den mister bidragen från Iran. Men huvudsaken, som utrikesminister Abu al-Gheit antydde häromdagen, är att blockera iranska försök att via Sinai föra in vapen till de militanta islamistiska rörelserna i Egypten, de som besegrades av regimen under ett blodigt krig i slutet av 1990-talet.