Före detta kabinettsekreteraren och utrikesministern Jan Eliasson tycker att diplomatiska förbindelser ska präglas av tydlighet och noggrannhet. Även informellt. Delvis därför håller han med sin efterträdare Carl Bildt om att Wikileaks läckta diplomattelegram är skadligt för diplomatin.
– Det måste man nog säga. Det blir svårt att bevara det förtroende som måste finnas inom diplomatin när man vet att förtroliga samtal riskerar att komma ut. Det kommer att påverka kvaliteten i rapporteringen. Dessutom finns aspekten att källor kan avslöjas och sätta dem i problematiska och naturligtvis väldigt pinsamma situationer, säger Jan Eliasson.
Han understryker dock att han är ”största vän av en öppenhet inom internationella relationer”. Till skillnad från tidigare Wikileaksläckor är de här dokumenten delvis anonymiserade och det tror Jan Eliasson minskar riskerna som han beskriver.
– Det är klart att anonymiseringen minskar riskerna, men jag sitter just och läser Herald Tribunes mycket grundliga rapportering om detta. Det är tydligt att det finns många exempel på namngivna källor, exempelvis arabiska ledare som kräver ett agerande från USA mot Iran.
Det är inte ovanligt eller svårt att tänka sig att det interna språkbruket på en arbetsplats skiljer sig från den externa kommunikationen. En socialtjänst, eller en nyhetsredaktion för den delen, kan nog formulera sig på ett betydligt mer okänsligt sätt inför arbetskamrater jämfört med hur man formulerar sig utåt.
Sett så skulle detta kunna visa att diplomater bara är som människor är mest, men Jan Eliasson tycker inte att diplomatyrket bör skötas så. Inte heller i helt interna sammanhang.
– Jag tycker att det är viktigt att man är väldigt precis och noggrann när man skickar diplomatiska rapporter. Rent skvaller brukar man inte vidarebefordra, utan det är väl genomtänkta analyser och bedömningar som kan vara relevanta för att förstå situationen för Sveriges intressen och agerande, säger förre utrikesminstern Jan Eliasson till DN.se.
– Man behöver väga orden med guldvåg så att de hemmavid kan göra en rättvis bedömning. Det är i alla fall vad jag inskärpt både när jag var kabinettsekreterare och utrikesminister. Diplomati ska inte vara vag och skvallerinriktad utan tydlig och pålitlig - som källvatten brukar jag säga. Den typen av rapportering är vad man förväntar sig.
Jan Eliasson håller förvisso med att den här historien skulle kunna leda till något i den riktningen, vilket i så fall skulle vara långsiktigt positivt. Hans uppfattning är annars att läckor av den här typen kan påverka eller rentav stoppa besvärliga förhandlingssituationer. Det skulle i sin tur kunna leda till att de sagespersoner man har framöver blir både mindre ärliga och öppna, resonerar han, eftersom källor kan känna att de utsätter sig för risker om de lämnar icke fernissade information.
Vilket ansvar tycker du medierna har för sin rapportering?
– Det är ett utlagt material för allmänhetens beskådande. Det är ett faktum. Jag har läst New York Times motivering och den är väldigt väl genomtänkt. På många punkter är det väl så att det är uppgifter som tidigare kommit ut, men som i och med detta blir bekräftade. Läckan visar hur diplomati ibland fungerar, men skadar den samtidigt som instrument paradoxalt nog, säger Jan Eliasson.