Det gjorde hon inte, men hon hade en vag uppfattning om att det fanns en koppling till det norska Arbeiderpartiet.
Efter bara någon minut hade hon blivit indragen i en intressant diskussion om kollektivtrafik och hon vet varför hon gav sig in i den med sådan glöd:
Det går alldeles för få bussar från det lilla, lilla samhället Våler där Elise bor, till tätorten Moss.
Ett halvår senare var hon invald i den lokala styrelsen för AUF, Arbeiderpartiets ungdomsförbund.
Absurt nog hade det kunnat sluta med hennes död.
Det är onsdag när vi träffar Elise hemma hos hennes mamma Aina och bonuspappa Rolf Gunnar. Pappa Vidar är också med.
Det har gått fem dagar sedan massakern och julihettan gör sig påmind på terrassen, bortom villaträdgårdarna böljar nästan mogen säd i en varm bris.
Elise, Aina och Rolf Gunnar har precis kommit hem från kajen där båtarna går ut till Utøya, de åkte dit på impuls, det var inte planerat, men efter dagens besök hos en terapeut kändes det plötsligt rätt att åka.
– Jag var så rädd för det, för alla känslor jag trodde kokade där och i oss. Men när vi väl kom fram var det så ... ja, fridfullt faktiskt, säger Aina.
Elise nickar. Det var fridfullt, nästan vackert.
Vädret var klart och ön där allting hände syntes väldigt tydligt. Tyrifjordens vatten kändes inte ens hotande.
– Nästa gång vill jag ända ut, till ön. Jag behöver det. Jag vill det.
Hon ser så lugn ut när hon säger det.
När hon satte sig på bussen mot Utvika förra onsdagen var allt så galet kul. Redan i bussen började folk dansa, Elise hade en storögd förväntan – Utøya! Hur mycket hade hon inte hunnit höra om de mytomspunna sommarlägren där! Om Kärleksstigen på ön, där så många i partiet funnit varandra, blivit kära, om de långa nätterna, de inspirerande diskussionerna.
Elise och en vän hade packat fyrmannatältet som de först satt upp på prov hemma i trädgården.
– De klarade det fint. Jag tänkte att det här blir bra, minns pappa Vidar.
Och mamma Aina säger precis som det är: i efterhand blir allt som sades innan resan nästan ironiskt naivt.
– När Elise deklarerade att hon skulle till Utøya sa vi att javisst, det måste ju vara det tryggaste man kan skicka sin 15-åriga dotter på.
– Sedan kollade jag ändå upp det och det lät som det perfekta lägret – nolltolerans mot alkohol, vuxna och vakter på plats ...
– En av mina väninnor, som varit där i sin ungdom, blev nästan exalterad när hon fick höra att Elise skulle dit. Så mycket roligt hon hade haft på ön under åren, så kul att Elise skulle få chansen att få uppleva det!
Elise sov bara några timmar de första två nätterna på Utøya. Mellan workshoppar och tal var det speeddating och disko och karaoke och fotbollsturneringar och bad, ja, allt var precis så där kul som alla hade sagt.
– Vi var som en enda stor familj, det kändes verkligen så. Jag hann knappt med att äta, fast jag måste eftersom jag har diabetes. Men det var som att det hela tiden hände något man inte ville missa, minns Elise.
På fredagseftermiddagen började det regna.
Elise hade satt upp den regnskyddande tältduken ut och in så det var blött i tältet. Hon gick upp mot huvudbyggnaden på ön för att försöka torka lite kläder när larmet om att en bomb hade detonerat i centrala Oslo kom.
Ledarna kallade till samling och informerade så gott de kunde, oron spred sig, många från Oslo och Aakershus ville försäkra sig om att inga de kände hade drabbats. Men som för resten av världen var frågetecknen om vad som pågick många. Alla uppmanades att ringa hem och berätta att de hade det bra.
– Men kära du, sa jag till Elise när hon ringde och sa att hon var i trygghet, nog fattar väl jag att glassplittret från bomben i Oslo inte når ända upp till Utøya.
En halvtimme senare slog massmördaren till.
Plötsligt stormade det in ungdomar i huset där Elise var. Ingen sa egentligen något som gick att förstå, men det gick inte att missta sig på de skrik de gav ifrån sig. Något var fruktansvärt fel.
Elise blev trängd mot en dörr och ville försöka ta sig ut men en vuxen person som stod vid dörren stoppade henne och flera andra. Ute på gården såg Elise en svartklädd man, men det föll henne inte in att han skulle vara farlig.
Han såg ut som en polis och en grupp om fyra ungdomar var på väg mot honom.
Då small det. Alla kastade sig ned på golvet. Elise hamnade bredvid en panikslagen tjej som kommit utifrån. Hon låg på golvet och upprepade ”jag är så rädd, jag är så rädd” och Elise försökte lugna henne.
Det fortsatte att smälla, på något sätt fick Elise klart för sig att de som gått den svartklädde mannen till mötes hade skjutits till döds.
Någon skrek ”ni måste ut härifrån” och Elise hoppade ut genom ett fönster och sprang.
Hon var barfota, hade smala långbyxor och en reflexgul regnjacka på sig.
Ungefär samtidigt som Elise nådde fram till det lilla pumphuset på en av Utøyas steniga stränder ringde det i en telefon i närheten av pappa Vidar som satt i en båt på Oslofjorden, utanför Moss. Vidars sambo svarade och meddelandet var kort. ”De skjuter på ön”, hann hennes dotter, som också befann sig på ön, säga innan samtalet bröts.
Det förbryllande samtalet ledde till en frustrerad aktivitet och det tog inte lång tid innan familjen förstod att det var allvar.
Då hade Elise krupit in i en skreva under ett stenblock, bara en liten bit från pumphuset. Hon hade klätt av sig i bara trosorna, hade först tänkt simma, men ångrat sig när hon hittade skrevan.
Vidar ringde Elise, hon viskade ”de skjuter, jag ligger under en sten” och sedan tappade de kontakten. Vidar ringde Aina som först inte hade en chans att förstå – det var ju bara en halvtimme sedan Elise hade ringt hem och försäkrat att hon mådde bra, eller?
Vidar satte sig i bilen, han körde norrut, mot Utøya. Han körde i 180, 200. Han minns att han körde där det fanns plats.
– Jag tänkte inte på någonting. Ingenting.
Elise spelade död. Hon pressade telefonen mot örat och lyssnade på Ainas röst.
Aina sa: ”Ligg stilla, stilla.”
Aina sa, om och om igen: ”Du kommer hem till mig igen flicka lilla.”
Elise viskade: ”Jag dör här, mamma.”
Aina svarade: ”Det gör du inte, du är alldeles för högt älskad.”
Elise hörde mördarens steg, hur han ropade att han var polis, att räddningen var på väg. Hon hörde hur en ung kille som låg gömd i närheten ropade att vi är säkra nu. Hon hörde skotten som brann av och dunsen när han föll. Hon hörde hur mördaren flåsade och hon spände inte en enda muskel i kroppen, det var som om hon inte längre kände den, som om den domnat bort.
– Jag frös. Jag hade lagt håret över munnen så att det inte skulle komma ut någon ånga, jag tror faktiskt att jag hela tiden försökte se så död ut som möjligt ... Innan det blev tyst omkring mig såg jag mördarens byxben. Han var så nära, han var så sjukt nära.
Det kände som om det gått en timme när någon petade Elise på benet och frågade om hon skulle med och simma.
Tusen tankar på en sekund och Elise valde att fortsätta spela död.
– Jag hade ingen tillit kvar, jag tänkte hur ska jag kunna veta vem det är som vill att jag ska simma? Skulle jag ens orka? Jag stannade i min grotta, kände mig trygg där, ville inte ut i det som var öppet, oskyddat.
En stund senare, det är omöjligt att säga hur länge, befinner sig pappa Vidar i bilen någonstans i närheten av Oslo och äntligen svarar Elise när han ringer!
Han har fått veta att hans sambos dotter är i säkerhet, en börda har lättat.
Men Elises tystlåtna besked är långt ifrån det han velat höra.
”Pappa”, viskar hon, ”det ligger massor av döda runt omkring mig, bara prata med mig så att jag får höra din röst”.
Nu vet hon, Elise, vad folk menar när de säger ”som i en film”. För det var som i en film, inte alls verkligt.
När hon hör en flicka ropa på hjälp tar hon sig till slut ut ur skrevan, ser förödelsen, döda kroppar, i vattnet, på stenstranden.
Flickan är skjuten med två skott i magen, hon andas väsande och Elise försöker få henne att sätta sig ned.
De ser en båt, de vinkar. Båten närmar sig och någon skriker åt dem att de måste simma ut till båten, det är för grunt. Elise uppbringar alla krafter hon ha kvar och ropar att det inte går, hennes vän är skjuten. På något sätt lyckas båten komma så pass nära att de kan ta sig ombord.
Det är blod i båten. En flicka har fått sina tänder bortskjutna. Tre som inte själva har träffats bara skriker, någon har sett sitt syskon mördas.
Elise lägger sig på durken. Hon är livrädd, hur ska de kunna veta att den som kör båten inte är i maskopi med mördaren? Hon blundar och när båten saktar in är hon först övertygad om att de blivit körda tillbaka till huvudbryggan på ön, att de nu kommer att skjutas, allihop.
När hon vågar titta ser hon vägen hon känner igen som vägen på fastlandet, hon ser ambulanser, människor insvepta i filtar.
Hon minns inte exakt hur hon kom i land. Bland det första hon säger är att nu vet hon vet hur döden luktar. Sedan kollapsar hon.
Ungefär samtidigt fastnar pappa Vidar i en vägspärr vid Sollihøgda, en knapp mil söder om Utvika.
Mördaren har inget namn hemma hos familjen Myhrer. De kan inte uttala det, det vore som att ge honom ett ansikte de inte vill att han ska ha.
De har heller inget fokus på honom, de lägger ingen energi på att fundera över honom eller att ens känna hat.
De har nog med förluster. Bara några hundra meter från terrassen där vi sitter bodde en 52-årig trebarnsmamma som dog när bomben briserade i Oslo. Hon arbetade på regeringskansliet, hade gjort sin sista dag innan semestern och var på väg hem när det small. Hon passerade alldeles nära bilen som sprängdes.
De fick veta att hon fallit offer ungefär samtidigt som det stod klart att både Elise och bonusdottern var i säkerhet och Aina säger att ett sätt att klara sig utan att bli galen är att fokusera på de som lever, att tänka att det är underbart att så många trots allt lever.
– Vi är lite sådana i vår familj, vi gråter när vi gråter och ler när vi ler. Och dit måste vi tillbaka konstaterar hon.
Elise har tystnat, hon är trött av berättandet, av värmen. Men hon orkar le åt pappa Vidar som berättar hur det fruktansvärda fredagsdygnet slutade:
Han fick köra runt hela fjorden, via Drammen, för att komma till hotellet i Sundvollen dit Elise hade förts. Det tog dryga två timmar, han var framme vid 23-tiden. Först gick han in i fel hus. När han äntligen kom rätt var det som att ett mirakel trots allt skedde: han mötte Elise i dörren. Han säger:
– Det låter konstigt, jag vet, men det kändes bättre än när hon föddes.
– Vi höll om varandra och grät i tio minuter. Till slut sa Elise åt mig att släppa, hon kunde knappt andas.
De kom hemma till mamma Ainas och Rune Gunnars hus strax före klockan tre natten mot lördagen. Då hade Rune Gunnar dukat upp en grillbuffée. De var utsvultna, allihop. Det var en konstig känsla i en absurd situation. Men det smakade gott, nästan himmelskt.
– Fem dagar sedan, bara? Det känns som en evighet.
Elise har fortfarande distans till allt som hände, allt hon såg, hon håller det ifrån sig. Hon har fått precis all hjälp och stöd hon behövt sedan hon kom hem och hon har tacklat flera oväntat svåra situationer.
Först sov hon i femton timmar.
Sedan gick det väldigt upp och ner.
På måndagen fick hon kontakt med flickan som hade skjutits i buken och som överlevt, det var ett lyft, en skön känsla.
Men så åkte de till Oslo. Efter ett möte med en barnpsykolog hade de tänkt vara med på minnesceremonin där.
Det gick inte. Så fort Elise fick syn på en polis var det som att hela hennes kropp förvreds. Och i Oslo var det poliser över allt.
– Vi bad faktiskt fyra av dem att flytta på sig när vi skulle korsa vägen för att gå upp mot domkyrkan. När vi förklarade varför sa de att de förstod och backade undan. Men när vi kom över gatan kom det tre till och då tappade Elise fotfästet, allt knöt sig, blev svart och vi såg att den fruktan hon kände var bottenlös. Det var ingen mening med att stanna, vi åkte hem, berättar Rolf Gunnar.
Och så tillägger han att det faktiskt redan hänt saker, att i dag, när de var vid minnesplatsen vid Utvika, då ville Elise först inte hälsa på poliserna som visade dem vägen fram.
När de skulle åka därifrån var det en av dem som ville ge henne en kram. Till slut fick han det.
– Vi såg min dotter stå där, med armarna runt en polis och Utøya i bakgrunden, det kändes som ett stort första steg på vägen mot det tuffa jobb som hon nu har framför sig, säger Aina.
Aina berättar hur otroligt stolt hon är över hur hennes dotter agerade under massakern, men också över hur Elise hittills hanterat situationen.
Elise har nya kläder på sig. Kvar på Utøya är tältet, hennes bagage. Hon hade packat för tre veckors semester, för meningen var att de skulle åka i väg på semester med familjen direkt efter sommarlägret. Hon hade i princip med sig hela sin garderob.
Men nu planerar de ingenting. De tar en timme i taget.
De vet att sommarlovet snart är slut och sedan kommer alla begravningarna.
De vet också att Elise ska börja gymnasiet i Moss och att hon ska fortsätta engagera sig politiskt. Efter det ska Elise tillbaka till Utøya, konfronteras med det.
– Men när allt det där är klart, då kanske allt kan börja om igen, funderar pappa Vidar.
Mamma Aina säger att hon vet att även de som inte kom hem från ön var lika högt älskade som Elise, och att det är en sorg som de har att hantera.
Sedan lägger hon till, med en röst full av längtan:
– Kom vardag, kom. Vi behöver dig nu.