En brittisk premiärminister har ett fantastiskt privilegium. Han eller hon bestämmer själv när ett val ska utlysas – så länge som det inte gått längre tid än fem år sedan det förra valet.

Liberaldemokraterna avskyr systemet. Näst en övergång till ett proportionellt valsystem _ där antalet mandat, platser i parlamentet, är en direkt följd av andelen röster – så har fasta mandatperioder varit partiets mest efterlängtade konstitutionella reform.
Den nya regeringen som trädde till i går slog fast att nu minsann ska britterna få fasta mandatperioder. Regeringen utlyste valet till just den första torsdagen i maj 2015 – exakt fem år efter årets val.

De politiska kommentatorerna i brittisk tv hade svårt att hålla sig för skratt – ingen tror för ett ögonblick att regeringen sitter så länge.

David Cameron, som premiärminister, kan fortfarande bestämma sig för att lämna in sin och sin regerings avskedsansökan till drottningen. Finns det inte då en trovärdig parlamentsmajoritet som stödjer en ny premiärminister och regering, så blir det nyval. Och det är svårt att se en sådan parlamentsmajoritet.

Och det finns ett antal skäl varför regeringen skulle falla.

Hos båda partners respektive maktbas finns just nu en avvaktande hållning. De har ju vunnit regeringsmakten. För de Konservativa (Tories) är det första gången på 13 år – för Liberaldemokraterna första gången sedan andra världskrigets samlingsregering.
Men det finns en djup och ömsesidig misstro mellan dem – och mellan fotfolk och ledningar.

Tories först: David Cameron hans ”Notting Hill-gäng” av nära medarbetare (namnet kommer från den stadsdel där Camerons har haft sin bostad) har fört sitt parti mot mitten. De är inga ideologer, utan i de flesta fall toleranta pragmatiker.

Men Tories maktbas ligger främst i småstäder och på landsbygden i södra och mellersta England. Och där lever en hård kärna av thatcherism kvar. Dessa tories kommer att hålla ett vakande öga på Cameron och han kan räkna med att det blir interna protester när de oundvikliga kompromisserna i koalitonsregeringen kommer.

För Liberaldemokraterns Nick Clegg är det partiaktivisternas självbild som är problemet. De ser partiet som ett vänsterparti. I framför allt sydvästra England kämpade de en bitter valkamp mot just Tories – och förlorade flera parlamentsplatser till dem. Tories är huvudfienden och de hade hellre gjort upp med Labour. Cleg ghar vädjat till partiets väljare att lita på hans omdöme – men han tar en stor risk att de som röstade för partiet nu strömmar över till Labour.

Mot bakgrund av denna ömsesidiga misstro är det ingen avundsvärd uppgift som Cameron och Clegg har. Den första är att sätta ihop en regeringsförklaring där saneringen av de offentliga finanserna kommer att vara central. Den andra är en ”nödbudget” som kommer innan midsommar. Där kommer de första i en rad av impopulära beslut. Redan i år kommer förslag som skär 6 miljarder pund (66 miljarder kronor i de offentliga utgifterna.

När det sedan följs av frysta löner, skattehöjningar och ännu fler nedskärningar, kommer regeringen att mötas av en våg av protester.

På andra områden finns det också risk för slitningar, även om partledningarna har försökt hitta formler för att undvika dem: inom EU-politiken, försvarspolitiken, invandringen och reform av valsystemet till exempel.

Därav fnissandet hos tv:s kommentatorer – och statsvetare. De ger regeringen ett till två år innan Cameron i praktiken utlyser nyval. Det är egentligen endast en sak som talar för att den sitter hela mandatperioden: att den blir så impopulär att båda partierna skulle slaktas i ett tidigt nyval.