Vi kom flera månader för sent. Den första euforin hade lagt sig och kittlingen i att ta sig fram och tillbaka mellan tidigare avskilda stadsdelar var inte längre så stor, det var redan något normalt och självklart.
Vi tillhörde den långa svansen. Souvenirjägarna som ville få med sig ett aldrig så litet minne av den oerhörda, nyss otänkbara världsomvälvningen.
Berlinmuren hade fallit. Ändå stod den ju där. Lika trist och sliten, grå på östsidan och uppkäftigt bemålad på västsidan. Stora och små hål var upprivna i den, och de nedslående kontrollstationerna med bevingade namn som Checkpoint Charlie stod obemannade.
Men det mesta var kvar, och ett lämmeltåg av beslutsamma historieturister drog fram kring de växande luckorna i muren där pionjärerna före oss tjänstvilligt hade lämnat släggor och järntänger framme för fritt bruk. Överenskommelsen var klar: bitte, medborgare, ta för dig. Ju förr det här åbäket försvinner, desto bättre.
Gammal historia är nu inte så lätt att riva ner, skulle det visa sig. Ett par rejäla tag med släggan gav bara lite grått damm i utbyte. Muren var ett gediget bygge som inte skulle ge sabotörer från väst – eller öst – några gratischanser.
När jag till sist gav upp hade jag ont i armarna, och flisan jag fått loss var anspråkslösare än jag tänkt mig, som min tumnagel ungefär. Men jag hade ändå dragit mitt strå från stacken och bar triumferande hem det lilla fragmentet. Det har legat i tryggt förvar i en byrålåda sedan dess.
Liksom förmodligen hundratusentals liknande skärvor i hundratusentals andra byrålådor. Den betongkonstruktion från 1970-talet som blev den definitiva Berlinmuren bestod av 45 000 sektioner, 3,6 meter höga och 1,2 meter långa. Var och en vägde knappt tre ton. Varenda människa på jorden, ung som gammal, skulle kunna äga ett par små bitar på tio gram styck.
Ingen exklusivitet precis. Men man vet aldrig, precis som gamla utgångna mynt kan de ju med lite tid och tålamod bli intressanta igen. Bitar av Berlinmuren har funnits till salu redan från första dagen, och finns i dag att köpa på Ebay för en dollar och uppåt.
På specialsajter kan man köpa stora, exklusiva exemplar, monterade i ram och med äkthetsintyg för tusentals dollar (det lär för övrigt finnas ett säkert sätt att avgöra äktheten: finns det asbest i betongen är det tvättäkta Berliner Mauer). Den hugade kan till och med få en hel, orörd sektion fraktad hem till tomten.
Åren efter 1989 kunde berlinarna knappt bärga sig innan den hatade muren försvann. De som ville bevara det breda ingenmanslandet bakom den som ett grönt stråk för promenader och cyklar fick inget gehör. Nya kontorsskrapor byggdes frenetiskt, alla spår av skammens mur skulle bort.
Men när jag återvände något tiotal år senare hade debatten delvis vänt. Var inte muren ett slags kulturminne i sig? Som turistmagnet var den svåröverträffad, ett av världens största byggnadsverk och med graffitimålningarna på västsidan världens avgjort längsta konstgalleri. Som historisk symbol var den också betydligt tyngre än vikten mätt i ton och kilo.
Borde den inte snarare bevaras? Det fanns till och med förslag på att muren borde föras upp på Unescos världsarvslista.
I dag är murens sträckning väl skyltad och en handfull sektioner har fått stå kvar på olika platser i Berlin, den längsta någon kilometer lång. Och det som är kvar av Walter Ulbrichts gamla ”antifascistiska skyddsvall” vaktas nu noga mot nya, hungriga souvenirjägare.