Håll med om att det är bra att regeringen måste godkänna kronprinsessans val av make! Inte? Åjo, kärleken kan vara blind, och några av Fredrik Reinfeldts europeiska kolleger har ställts inför långt knepigare val än att säga ja till en präktig gymägare från Ockelbo.
Svenska prinsar och prinsessor får inte gifta sig ”med mindre än att regeringen på hemställan av konungen därtill lämnat samtycke”. En mossig rest av en föråldrad kunglig hederskultur? Nej, snarare en chans för det suveräna folket att genom sin valda regering utöva en gnutta kontroll över den ärvda statschefsposten.
Den svenska monarkens gemål har ju ingen formell makt men en roll med prestige och inflytande som inte vem som helst bör få. I Holland, Spanien och Danmark liksom i Sverige kan de folkvalda stoppa kungliga äktenskap, och kungen måste godkänna prinsars och prinsessors val av partner.
In på 50-talet användes den makten för att hindra katter från att ta sig in bland de kungliga hermelinerna. Men i dagens europeiska kungahus gifter sig alla med fastighetsmäklare, journalister och handbollsspelare utan att tvingas avstå från tronen.
Ändå kan det bli problem. I maj 2001 förlovade sig den holländske tronföljaren Willem Alexander med Maxima Zorrequita, en förtjusande argentinska som snabbt lärde sig tala nederländska och blev populär. Men, men, men … hennes far hade varit jordbruksminister under 70-talets argentinska militärdiktatur, en regim känd för att tortera oppositionella. En något pinsam förbindelse för kungahuset i ett demokratiskt land. Premiärminister Willem Kok slet sitt hår. Ett hemligt sändebud skickades till Argentina för att övertala pappa Zorrequita att hålla sig borta. Fiffigt, tyckte de folkvalda och gav grönt ljus åt äktenskapet.
2003 var det dags för ny holländsk prinsförlovning. Prins Johan Frisos fästmö Mabel Wisse Smit verkade perfekt – hade arbetat vid FN, engagerad i människorättsfrågor. Men, men, men … hur var det med Mabel och den holländske storgangstern Klaas Bruinsma? En ytlig bekantskap, bedyrade Mabel. Men holländsk säkerhetstjänst upptäckte att hon inte talat sanning. Och så var det hennes relation till en korruptionsåtalad bosnisk politiker…
Parlamentet godkände aldrig förlovningen. Det förälskade paret gifte sig ändå förstås. Men Johan Friso kan aldrig bli kung. Var det fel att de folkvalda kunde ingripa? Svårt att tycka det.
Riktigt olämpliga prins- och prinsessgemåler kan ju dyka upp. En europeisk ädling med fascistsympatier som sponsrar högerextrema rörelser, eller en förtjusande men familjelojal dotter till en förmögen knarkkung. Visst är det skönt att de folkvalda har ett ord med i laget när en blivande statschef väljer partner.