ELDORET.
En kvarts miljon kenyaner har tvingats fly sina hem under den senaste veckans våldsamheter. Trots att läget i landet nu är lugnare tror många att de aldrig kommer att kunna återvända igen.
Kvinnorna sitter så tätt tillsammans på en fälld trädstam att 40-åriga fyrabarnsmamman Naomi Wanjiku har svårt att sträcka fram armarna för att visa hur hon bor.
- Det här är köket och här är vårat sovrum, säger hon och pekar ner mot en eldstad i gruset framför sig och på den sandiga marken bredvid.
I drygt en vecka har hon sökt skydd på gården till polisstationen i staden Eldoret i nordvästra Kenya, undan de våldsamheter som rasat i området efter det ifrågasatta valet. Sedan våldet bröt ut har uppskattningsvis 250.000 kenyaner tvingats fly för sina liv, 150.000 av dem från Eldoret.
- De har bränt ner våra hus och mördat. De har stulit allt vi äger och har, förklarar Naomi och hennes väninnor på trädstammen.
Runtomkring dem står, sitter, ligger och hukar ett tusental män, kvinnor och barn tätt tillsammans på gården till polishuset. Några lagar lunch på bönor och ris, andra vilar i skuggan av den heta solen. Samtliga tillhör folkgruppen Kikuyu, samma som president Mwai Kibaki.
I besvikelsen och ilskan efter det ifrågasatta valresultatet har andra folkslag i området tagit ut sin vrede på dem, bränt ner deras hus till grunden och jagat dem på flykten. Ett ännu okänt antal människor har dödats i attackerna, och på stadens bårhus ligger högar av brändskadade lik och ruttnar. Det finns inte tillräckligt med plats i kylrummen, och många familjer har sannolikt tvingats lämna sina förlorade bakom i flykten.
- Det finns några kvar men vi ska jaga ut dom också. Vi vill inte ha dem här. Om de kommer utanför polisstationen dödar vi dom också, säger 22-årige Mike Kipkosgei arap Sirma, som är Kalenjin, till entusiastiska hejarop från en grupp unga män runtomkring honom i utkanten av Eldoret.
Hjälporganisationer som Röda Korset varnar för hälsofaror och matbrist i de spontana flyktingläger som satts upp, och FN har skickat 670 ton mat upp till området kring Eldoret för att undsätta de drabbade.
De flyktingar som har tur och pengar lastar sin packning på överfyllda lastbilar som med militäreskort ska ta dem till de centrala delarna av Kenya, Kikuyu-folkets hembygd.
- Jag kommer aldrig komma tillbaka. Jag kan inte leva tillsammans med Kalenjin efter vad de har gjort med mitt liv. Jag kan inte förlåta dem, säger 27-årige Simon Chege, med sin 9 månader gamla son i famnen i väntan på avfärd.
- Men jag kommer att vara okay. Så länge jag har mina båda händer kan jag reda för mig, tillägger han.