Det finns ögonblick som kan rubba verklighetskänslan. Detta är ett sådant. Ett regeringsplan med Polens politiska och militära elit störtar på sin väg till platsen för ett sovjetiskt massmord på landets officerselit.
Ombord finns landets president, som ägnat sin ungdom åt motstånd mot det sovjetiska systemet, där finns Anna Walentynowicz, kranföraren vars avskedande från Leninvarvet i Gdansk i augusti 1980 utlöste den lavin som välte Berlinmuren. Och där finns också efterlevande till de mördade i Katynskogen.
Katyn är, efter Auschwitz, det svartaste ortnamnet i polskt minne. De som sköts där med nackskott 1940, över 22.000 krigsfångar, blev dömda till dubbel förintelse: i fyrtio år efter massakern fick ordet ”Katyn” inte nämnas offentligt.
Minnesstenar som restes på polska kyrkogårdar krossades på nätterna av polisen. Många av min fars läkarvänner gick under i Katyn, och jag minns ännu med vilket tonfall han uttalade det ordet. I min barndomshem var ”Katyn” ett ljud som var laddat med förbannelse.
Och nu? Det är omöjligt att föreställa sig de mentala effekterna av ett så djävulskt sammanträffande. När chocken lagt sig kommer också människor som inte tror på spöken att söka efter en mening med olyckan. Somliga kommer att söka uppsåtet.
Över en viss nivå av osannolikhet är det svårt att tro att slumpen var en slump. Just detta förstod Rysslands president med detsamma. Medvedev sade klokt att det tragiska sammanträffandet gör Katyn till en mistitjeskije miesto, vilket är svårt att översätta till svenska, då ordet ”mystisk” saknar det andliga djup och allvar som det har i ryskan.
Men på den punkten förstår polacker och ryssar varandra: En plats för kontemplation, förundran och ordlös gemenskap.
Alla tragiska händelser har en mening, den mening som vi skänker åt dem efteråt. Vilken kanske är den mening som vi som mest behöver.
Vilken? Jag vet bara att mitt första fosterland bebos av ett märkvärdigt folk. Grälsjukt och långsint så fort det får tid över, storsint och storslaget under katastrofer. Och Ryssland, till vardags så förtjust i maktspråk, har dock en själ som är känslig för mystiska tecken.
Kanske är det bara ett sätt att döva bedrövelsen. Men min slaviska själ viskar till mig att den här sorgen kommer inte att övergå i bitterhet eller vrede. Kanske därför att den är så stor att den måste delas.