Världen

”En ung muslimsk man”

Den i dag vanligaste skildringen av terroristen är som en ung muslimsk man. Det i sin tur leder till att vi tenderar att peka ut islam som ”det stora hotet” och muslimen som ”den stora fienden”, menar experter.

Den typiske terrorist som i dag skildras i svensk press är en ung muslimsk man. Det hävdar medieforskaren Ylva Brune som under många år forskat i ämnet.

Genom upprepning slås stereotypen sedan fast:

– Tre ord förs ihop och repeteras: islam – muslim – terrorist. Det är inte så att nyhetsmedier påstår att alla muslimer är terrorister, men när man läser tidningarna och begreppen gång på gång svetsas samman så är det inte så svårt att få den uppfattningen, säger Brune.

Terrorattackerna i USA den 11 september 2001 förstärkte bilden av den ”onda muslimen”. Liksom det självmordsattentat som nyligen inträffade på Drottninggatan i centrala Stockholm.

Ändå är fenomenet inte nytt. Ylva Brunes forskning visar att 85 procent av alla reportage om islam under tidiga 90-talet handlade om våld. En fjärdedel av all rapportering om religionen kretsade kring terrorism.

Undersökningar från 80-talet visar att situationen var densamma även då.

Ylva Brune menar att den bild vi i dag har av muslimer bottnar i svenska kyrkans strävan att särskilja den egna religionen.

– Kyrkan har under flera hundra år systematiskt byggt upp fördomar gentemot andra religioner, främst de som har likheter med kristendomen – alltså judendomen och islam.

– Redan då var det upprepning som gällde. På kyrkoplakaten kunde man läsa om de ”vidriga judesvinen” och ”förskräckliga muselmanerna”.

Enligt Brune har fördomarna om islam varit permanenta ända sedan 1500-talet; muslimer anklagas för i stort sett samma sak hela tiden. Det är kvinnoförtryck, fanatism – och terrorism.

– Det beror lite på vad vi behöver för stunden. När vi var viktorianska och sexuellt pryda så hävdade vi att de var lössläppta. Nu är vi frigjorda, då kallar vi muslimerna för traditionsstyrda och sexuellt förtryckta.

Även Christer Hedin, docent och lektor vid religionshistoriska institutionen på Stockholms universitet, påpekar att islamskräcken kom redan under medeltiden då religionen målades upp som ett hot mot kristendomen.

– Efter andra världskriget har vi haft en stark tradition att utmåla muslimer som terrorister. Och det förstärktes 1979 efter revolutionen i Iran. Sedan dess har islam uppfattats som det stora hotet mot mänskligheten, säger han.

Hedin påpekar att människor, för att cirklarna inte ska rubbas, gärna målar världen i svart och vitt. För att underlätta indelningen utser vi därtill gärna ”den stora fienden”.

Och då östblocket och kommunismen inte längre fungerade fick islam ta vid – varför bilden av den ondskefulla muslimen kom att förstärkas.

– Det blir enklast så. Även om många är rädda för ryssarna så fungerar det hotet inte lika bra längre eftersom det nya Ryssland uppfattas som relativt fredligt efter Sovjets fall. Då är muslimerna enklare att ta till, där finns en historia.

Också Jan Hjärpe, religionshistoriker i islamologi vid Lunds universitet, talar i termer av vi och dem. Han menar att endera sida tenderar att glömma bort att ”de andra” ofta har en lika dualistisk världsbild som vi själva. Det i sin tur leder till en onödig polarisering av debatten.

– Dualismen representeras av Sverigedemokraterna som är vår motsvarighet till de extrema islamisterna.

– Det är en vanlig uppfattning att människor med islamsk bakgrund är mer religiösa än andra. Så är det inte. Vi kan inte bara tala om en avkristning utan också en avislamisering. Det sker en sekularisering inom alla religioner, säger han.

Men vi gör inte bara skillnad på religionen, framhåller Hjärpe. Vi gör också ofta en falsk koppling mellan de terrordåd som inträffar i den muslimska världen och de som sker i Europa – där de islamistiska dåden är få.

Dessutom är de extremistiska muslimernas terror lättare att koppla till storpolitiken:

– I Europa utförs många terrordåd av separatistiska rörelser. Eftersom de inte har något intresse för världspolitikens större skeenden så lägger vi inte lika stor vikt vid dem.

Ännu en aspekt är islamismens lockande, lite kittlande sida.

– Vi dras till det exotiska, det som är annorlunda. Det är inte så konstigt, säger Jan Hjärpe.

Att medier har benägenhet att förstora upp terrordåd utförda av islamistiska extremister tycker Christer Hedin ligger i sakens natur:

– Ni tvingas hänga på det som vi är intresserade av. Sedan blir det lätt att man fortsätter på samma sätt. Muslimer är etablerade som terrorister i vår tid.