Ehsan Sharifpour går tredje året i gymnasiet och får vara med och välja president för första gången i sitt 18-åriga liv. Jag möter honom i Darband, där en nät av bergsstigar lockar fotvandrare från den avgastunga tolvmiljonersstaden varje helg.
Men Ehsan Sharifpour befinner sig inte på en vanlig hajk. Hans klargröna tygband vittnar om att han är på marsch med ett ungdomligt gäng supportrar till Mir Hossein Mousawi, en av de två reformistiska kandidaterna i fredagens presidentval.
– Vi är här för att samla röster för Mousawi. Han är den bäste kandidaten! Nu har vi ingen frihet. Ahmadinejad bryr sig bara om sina egna intressen, men inte om hur folket har det, framförallt inte ungdomens situation. Han lovade att oljeinkomsterna skulle komma folket till del, men det har vi inte sett något av.
Ehsan Sharifpour tror att Mousawi som ny president kan ge mer frihet, speciellt för ungdomen.
– Nu begränsar man oss på alla sätt, gatupatruller kontrollerar folk. Högre utbildning ger inte jobb. Ingenjörer måste livnära sig som taxichaufförer. Men Mousawi har stöd från ungdomen, och det finns ju väldigt många unga iranier, majoriteten är under trettio år.
Han medger att Ahmadinejad har ett utbrett stöd, särskilt i det fattiga och religiöst fundamentalistiska södra Teheran, ”men här uppe i norr stödjer alla Mousawi”.
– Där i söder är det tystare, folk är mer rädda.
Vid foten av de hisnande Alborzbergen finns en utbredd känsla att vad som helst kan hända, särskilt om det blir en andra valomgång. Kanske får då Iran åter en kvinnornas och ungdomens president, vilket var en roll som Mohammed Khatami spelade under sin åttaåriga presidenttid som varade fram till 2005. Khatami var i våras var på väg att kandidera för en president-comeback men han hoppade av och ställde sig bakom Mousawi. Det har säkert betydelse för att ge lyftkraft åt den gråskäggige man som var premiärminister under 1980-1988. Det var just de åren Irak och Iran utkämpade ett blodigt krig.
Jag frågar Rasul Arjmandi, en av organisatörerna av bergspromenaden som egentligen hör till Khatamis stödförening, om vilka realistiska förhoppningar han kan ha på valet.
–Jag tror att vi har möjlighet att återkomma till Khatamis epok. Vad vi behöver är 18 miljoner röster, säger han.
Under en presskonferens senare samma dag med Mousawi, ”reformisternas hopp”, vägrar han att ge en prognos, men han tycker sig se en rörelse bland väljarna till reformismens förmån. Han understryker att han vill stärka kvinnornas rättigheter och kompromissa med USA om kärnenergin.
Vid sidan av Mousawi står en annan kandidat som framhåller sig som reformvän, den före talmannen Mehdi Karroubi. Många anser att Karroubi är mer öppen för grundläggande reformer av den islamiska republikens författning, trots att han är den ende prästen av de fyra kandidaterna. Vid ett kampanjmöte hör jag Karroubi svara på en fråga om de politiska fångarna i Iran:
– Jag har alltid protesterat mot arresteringar av oliktänkande. Jag vill få landet på fötter igen. Om Ahmadinejad sitter kvar blir våra relationer med omvärlden bara ännu mer spända.
Karroubi har också uttalat sig marknadsliberalt i sin kritik mot den statsstyrda ekonomin. Han vill dessutom ompröva Irans stöd till radikala islamiströrelser och den låsta kärnenergipolitiken.
Men Ahmadinejad är orubblig. På ett möte säger han:
– Vi tänker inte låta någon annan nation bestämma vår energipolitik. Men vi är principiellt emot spridning av atomvapen. Det är bra att Barack Obama talar om förändring. Och vi välkomnar det om förändringen grundas på rättvisa, sade Ahmadinejad.
Den fjärde kandidaten, Mohsen Rezai, en tidigare befälhavare för Irans fruktade revolutionsgarde, ser jag på ett valmöte på Teheranuniversitetet. Hans bakgrund är som hårdför konservativ, men han säger saker som kan falla i god jord hos den unga publiken.
På en fråga om varför det bara pratas om rättigheter för kvinnor, men inget händer, svarar Rezai att reformer är på gång, och att det viktigaste är jobbmöjligheter för kvinnor, och att kvinnor släpps fram till ledande positioner.
I den till kvävningsgränsen överfulla aulan markerar han också mot Ershad, ministeriet för islamisk vägledning, vars uppgift är vakthållning kring en korrekt shiamuslimsk ideologi.
– Vi bör avskaffa Ershads gatupatruller som trakasserar människor för hur de klär sig. Vad vi i stället måste göra är att ta itu med banditerna på gatorna, säger Rezai och gensvaret är smattrande applåder från studenterna.
Det bränner till när en student undrar: ”Vad gör din son i Amerika?”
Frågan syftar på att Rezais son har flytt till USA och där enligt ryktet har sökt politiskt asyl. Ett avhopp som var problematiskt för faderns tidigare image som den islamiska republikens moralväktare.
– Föräldrar ska inte tvinga på barnen sin vilja, svarar Rezai.
Frågar man valbedömare i Iran är det ingen, med undantag för kandidaten själv, som tror att Rezai har någon chans att vinna. Hans största insats blir förmodligen att beröva Ahmadinejad en del röster.
– Nej, Rezai är inte någon man kan ta på allvar, säger Saeed Kamali Dehghan, bloggare och frilansjournalist i Teheran.
Han menar att iranska val är svårförutsägbara. Mycket inträffar i folkopinionen i allra sista stund, de sista dagarna före ett val kan rykten och trender svepa blixtsnabbt över landet, via sms, mejl och telefon. Det hände till exempel när Mohammed Khatami, den förre, reformistiske presidenten valdes första gången 1997 som ungdomens och kvinnornas kandidat. Detta fenomen upprepades 2005, med omvända förtecken, när den ganska okände Ahmadinejad överraskande gick vidare till andra omgången och sedan slog den tidigare favoriten Akbar Hashemi Rafsanjani.
Enligt Saeed Kamali Dehghan var den informella viskningskampanjens ledord den gången: ”Rösta mot Rafsanjani!” Den omåttligt rike mullan och pistagenötsmagnaten Rafsanjani förknippades av många med det religiösa toppskiktets korrumperade livsstil, och den relativt unge och enkle Ahmadinejad, som inte var präst, passade väl som ett alternativ.
– Ingen hade hört talas om Khatami innan han valdes, och även Ahmadinejad var en outsider. I omvalet 2001 vann Khatami med stora siffror, och även denna gång talar det mesta för att Ahmadinejad vinner. Han har skaffat sig stor erfarenhet, har rest intensivt i avlägsna provinser och har dessutom ett starkt grepp över massmedierna. Den statliga tv:n visar allt Ahmadinejad gör, medan hans utmanare exponeras sparsamt.
Det finns 46 miljoner röstberättigade i detta val. Enligt en vanlig uppfattning kan Ahmadinejad av dessa räkna med 12–13 miljoner kärnväljare, som bland annat återfinns hos hans mest trogna väljarbas i revolutionsgardet och folkmilisen basiji, en paramilitär frivilligstyrka som bland annat ägnar sig åt att handgripligen slå ner uttryck för oliktänkande och bristande religiöst nit. Det betyder att Ahmadinejad vid ett lågt valdeltagande kan få över hälften av rösterna den 12 juni, och därmed vinna redan i första valomgången. Vid ett högt valdeltagande anses hans möjligheter till direktseger minska, och i så fall ställs han mot en reformistkandidat i en andra avgörande omgång, förmodligen Mir Hosein Mousawi.
– Ingen vet förrän efter valet. Men den enda chansen för att en reformkandidat ska vinna är att det blir en andra omgång, säger Saeed Kamali Dehghan.
Om de glada aktivisterna i Darbands bergspass lyckas med att locka iväg tillräckligt stora skaror med ungdomar till vallokalerna på fredag kan det bli verklighet.