Den nu störtade tunisiska ledaren Zine el-Abidine Ben Ali tog makten i en kupp 1987, men i mångt och mycket har hans regim varit en förlängning av det självständiga Tunisiens första president Habib Bourguibas auktoritära styre.
Det demokratiska underskottet har tolererats av de flesta tunisier så länge de ekonomiska och sociala villkoren förbättrats. När det inte varit så har oron börjat jäsa:
• Redan på 1960-talet ledde president Bourguibas kortvariga socialistiska experiment till folkliga protester.
• Nya kravaller och strejker utbröt i slutet av 1970-talet. En generalstrejk 1978 slutade med blodiga sammanstötningar mellan militär och demonstranter som krävde mer än 50 människoliv.
• I januari 1984 ledde en fördubbling av brödpriserna till de så kallade brödkravallerna. Nya kravaller, nya arméingripanden: 89 personer dödades. Oroligheterna fortsatte in på 1985.
Tunisien var en del av det franska kolonialväldet. Juristen Habib Bourguiba ledde rörelsen Néo-Destour, vars frihetskamp 1956 ledde till självständighet från Frankrike. Neo-Destourpartiet blev det dominerande, och från 1963 enda tillåtna, partiet i landet.
Bourguiba lanserade ett slags pragmatisk socialism, som innebar sociala satsningar, ökade rättigheter för kvinnor och förstatliganden av företag, banker och jordbruk. Efter bara några år övergavs den strikta statstyrningen, ekonomin riktades om mot marknaden och investeringar från utlandet uppmuntrades.
Däremot bestod det politiska järngreppet. 1975 utnämndes Bourguiba till president på livstid.
Efter en tids svajig ekonomi och folklig oro avsattes den alltmer paranoide Bourguiba, som hunnit bli 84 år, 1987 av sina närmaste män. Ny president blev Zine el-Abidine Ben Ali. Det styrande Destour-partiet bytte namn till Demokratisk konstitutionell samling. Namnet blev den enda tydliga demokratiska förbättringen.
Ben Ali har ofta, liksom andra sekulariserade auktoritära ledare i Mellanöstern, motiverat hårda säkerhetslagar och förföljelse av oliktänkande med hotet från extremistiska islamister. Det finns ett sådant hot, vilket visade sig 2002 när 21 personer, främst tyska turister, dödades i ett attentat med al-Qaidakoppling på ön Djerba.
Framför allt har dock de islamistiska krafterna utgjort ett politiskt hot mot Ben Ali. Kort efter maktövertagandet i slutet av 1980-talet gjorde han det lättare för oppositionen att verka – en av flera åtgärder som såg ut att peka i demokratisk riktning.
Men när det visade sig att de ledande islamistiska politikerna i valet 1989 kunde samla tolv procent av rösterna 1989 var det slut på samförståndsandan. Nu skulle den hotfulla oppositionen kväsas. Den hållningen fortsatte.
Enligt advokater har hundratals personer gripits, misstänkta för samröre med islamistiska organisationer, sedan säkerhetsstyrkorna gavs större befogenheter 2003. Ett dussin misstänkta islamister sköts ihjäl kring årsskiftet 2006–2007.
Under 1990-talet genomfördes ett antal på ytan demokratiska reformer. Viss pressfrihet infördes och ett antal politiska fångar frigavs. I praktiken flyttades ingen makt.
Ben Ali noterades för 99 procent av rösterna tre val i rad. 2004 minskade den redovisade andelen till 94 procent, och i det senaste valet, 2009, blev slutresultatet nära 90 procent.
Bakom de protester som inleddes i december 2010, tilltog och till slut ledde till Ben Alis flykt till Saudiarabien den 14 januari 2011 ligger än en gång missnöje med höjda levnadsomkostnader och arbetslöshet, men också en växande ilska över korruption och den härskande klassens överflöd – missförhållanden som delvis avslöjats genom Wikileaks.
Källor: UI, BBC