Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Faran för en sammanstötning mellan stormakterna ökar i Syrien

Rök stiger upp från en byggnad i Raqqa i norra Syrien.
Rök stiger upp från en byggnad i Raqqa i norra Syrien. Foto: Delil Souleiman/AFP

Syrienkriget handlar nu nästan enbart om stormakternas egenintressen. Kampen mot IS har blivit ett alibi för de egna geopolitiska strävandena. De små men ändå framsteg som görs i fredsförhandlingarna kommer bort i sammanhanget.

För sex veckor sedan träffades en överenskommelse i Astana i Kazakstan om att åstadkomma en nedtrappning av våldet i fyra krigszoner i Syrien.

Geografiska namn som vi hittills förknippat med mänskligt lidande och ofattbar förstörelse – Idlib, Homs, östra Ghouta och Daraa – skulle enligt Ryssland, Turkiet och Iran, huvudaktörerna vid Astanamötet, omvandlas till våldsfria zoner. Syftet är att få in humanitär hjälp till den plågade civilbefolkningen och på sikt skapa något slags förtroende mellan de stridande parterna.

Läs mer: Ryssland: Alla USA-ledda plan i Syrien är fiendemål

Det är sannerligen inte första gången under det sex år långa Syrienkriget liknande överenskommelser träffats. Skillnaden denna gång är att våldet faktiskt har minskat.

Syrian Network for Human Rights (SNHR), en FN-stödd människorättsorganisation som står oppositionen nära, undersökte helt nyligen hur Astanaavtalet efterföljts.

Resultatet var glädjande, åtminstone på den relativa skalan: antalet brott mot överenskommelsen "var det lägsta sedan stridigheterna började i Syrien i mars 2011", konstaterar rapportförfattarna.

"Bara" 108 civila dödades i de våldsfria zonerna under den månad som SNHR fört statistik. Under samma tid har det förekommit 75 överträdelser mot vapenstilleståndet, varav 90 procent tillskrivs regimen.

Det säger något om konfliktnivån i Syrien att ovanstående statistik betraktas som ett framsteg. Men icke desto mindre har våldet minskat vilket betytt att sjukhus och kliniker kunnat repareras.

Numera pågår ju två försök till fredsprocesser parallellt med varandra: dels FN-samtalen under det svensk-italienska sändebudet Staffan de Mistura, som häromdagen meddelade att en ny samtalsrunda ska hållas i Genève den 9 juli. Dels den tidigare nämnda dialogen i Astana, där Ryssland talar för regimen och Turkiet för den syriska oppositionen. Nya Astanasamtal är planerade till den 2 juli.

Vi har fått ett läge där det de facto råder världskrig, i så måtto att två av världens militära supermakter, USA och Ryssland, befinner sig i samma luftrum på var sin sida i striden.

Men de här förhållandevis hoppingivande nyheterna från Syrien drunknar dessvärre i det större scenariot.

Kapplöpningen mellan globala och regionala stormakter – USA, Ryssland, Iran, Turkiet – om vem som ska ta kontrollen över IS sönderfallande "kalifat" har allt mer kommit att överskugga övrig utveckling i det syriska kriget.

Med så många utländska militära aktörer inblandade ökar risken för oönskad konfrontation. Det är precis vad som sker just nu.

Den amerikanska nedskjutningen av det syriska jaktplanet i söndags har lett till hotfull retorik från Ryssland. Ryskt luftförsvar i Syrien kommer att "spåra alla flygplan och drönare (...) och betrakta dem som presumtiva måltavlor", enligt ett uttalande som offentliggjordes i måndags och som är direkt riktat mot USA.

Vi har fått ett läge där det de facto råder världskrig, i så måtto att två av världens militära supermakter, USA och Ryssland, befinner sig i samma luftrum på var sin sida i striden.

De hårda orden och den ökande faran i Syrien för en sammanstötning mellan stormakterna är en konsekvens av att aktörerna satsat så mycket på vapen och så lite på samtal.

De ursprungliga aktörerna i Syrienkriget – president Bashar al-Assads regim och de beväpnade regimmotståndarna – har numera hamnat på mellanhand i ett storpolitiskt spel med allt högre insatser.

Bashar al-Assad är helt i händerna på sina utomstående uppbackare Ryssland och Iran. De försöker säkra al-Assads mandat för att garantera sina egna intressen i Syrien. Kreml vill behålla sin syriska marinbas i Medelhavet och allmänt öka sitt geopolitiska inflytande i Mellanöstern. Den shiitiska stormakten Iran vill via Syrien ha en länk till "sin" rörelse Hizbollah i Libanon.

Den splittrade oppositionen, samt de syriska kurderna, har fått ta rollen av USA:s ställföreträdande krigare i Syrien. Amerika under Donald Trump talar med mycket små bokstäver om stödet till den "västvänliga" syriska oppositionen. I stället har USA:s inblandning i Syrien mer och mer kommit att handla om att blockera i första hand Iran från att få för stort militärt och politiskt inflytande.

Därtill kommer Turkiet, vars huvudmål är att hindra Syriens kurder från att växa sig alltför starka, vilket skulle kunna gynna den stora kurdiska självständighetsrörelsen som finns på turkiskt territorium.

Ja, och så är det terrorsekten IS förstås, som alla ovanstående säger sig bekämpa, men som i mångt och mycket blivit ett alibi för de egna geopolitiska strävandena.

Detta är en kommenterande text. Skribenten svarar för analys och ställningstaganden i texten.