December, 1993. Vägen till Asmara kantas av utbrända pansarfordon och blindgångare, rester av det långa kriget. Men i den vackra italienskbyggda huvudstaden är gatorna rensopade, luften hög och klar. Folkets stolthet uppenbar.

Staten Eritrea har fötts bara ett halvår tidigare. Efter 30 års kamp mot den etiopiska regimen – först ledd av kejsare Haile Selassie, sedan av diktatorn Mengistu – hade eritreanerna vunnit sin självständighet. Utan hjälp från någon. Tvärtom hade Etiopien supermakternas stöd, först USA:s och sedan Sovjetunionens.

Motståndsrörelsens ledare hette Isaias Afwerki. Redan under brinnande krig började han bygga upp sitt mönstersamhälle. Skolor och sjukhus byggdes i områden kontrollerade av gerillan. Kvinnors ställning främjades, de deltog i kampen på alla fronter.

Den nyfödda staten sågs av omvärlden som ett föredöme för Afrika – fattigt, men stabilt och utan korruption.

November, 1998. Tillbaka i Asmara. Cappuccinon i kaffebarerna är utmärkt. Men när flaggan halas vid den palmkantade Frihetsavenyn stannar alla i stram givakt. Till och med taxichaufförerna stannar.

Eritrea är i krig igen. Mot arvfienden Etiopien. Utlöst av en tvist om ett litet markstycke vid gränsen blir skyttegravskriget sällsynt blodigt. Minst 70.000 människor dödas på båda sidor.

Och hjälteglorian har börjat halka på sned. De allmänna val som regeringen lovade året innan syns inte till. Alla utländska biståndsorganisationer har kastats ut, regimen vill styra utan inblandning.

– De som styr Eritrea är krigshjältar, och hjältar kan vara ett knepigt gäng att ha att göra med, sade Asmarom Legesse, en USA–utbildad statsvetare som återvänt till Eritrea efter självständigheten.

Valet uteblev. I stället skärpte Afwerki sitt grepp. Och den 23 september 2001, i skuggan av terrorn i USA, slog regimen till hårt mot sina kritiker. Ett tjugotal politiker och journalister som förespråkat demokratiska reformer greps och kastades i fängelse, utan åtal eller rättegång.

En av dem: Dawit Isaak.