Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Världen

”Etiketten terrorism kan leda tanken fel”

Självmordsbombare på Drottninggatan. Häktade svenska muslimer, misstänkta för att planera terrorattentat i Köpenhamn. Det är sådana nyheter som gjort att alltfler muslimer känner sig särbehandlade och orättvist associerade med terrorism.

Såväl enskilda muslimer som muslimska företrädare, som DN.se talat med, menar att de kollektivt blir utpekade, speciellt när muslimsk extremism är på tapeten.

– Samtidigt som det är bra att vi tillfrågas och får ge vår syn, kan jag också bli frustrerad av den här typen av frågor. Jag försöker dock svara efter bästa förmåga, men om det hjälper vet jag inte, säger Abd al Haqq Kielan, imam i Eskilstuna.

– För mig är det närmast perverst att terrorister får kalla sig muslimer. Deras bild av koranen är förvrängd. Så det är klart att det känns absurt att associeras med dem. Jag har ju lika lite med dem att göra som ärkebiskopen har, och han får ju inga frågor när enskilda kristna begår kriminella handlingar, fortsätter Abd al Haqq Kielan. 

Under senare år så har bilden av terror blivit mer synonymt med muslimsk sådan. Till slut blir det närmast bortglömt att muslimska terrordåd är sällsynt.  

I Europa har de flesta bomb- eller terrorattentat andra avsändare. Hotet här kommer från brottssyndikat, baskiska ETA samt vänster- eller högerextrema organisationer. Även våldsdåd med kristen bakgrund är vanligare än vad många tror.

– Det är nästan omöjligt att diskutera det här, men det finns statistik som visar på att bara några procent av världens terrordåd har utförts av muslimska extremister, säger Abd al Haqq Kielan.

Etiketten terrorism eller muslimsk extremism kan också leda tanken fel. Ingen skulle beskriva fraktioner av irländska IRA som katolsk terror, men en liknande grupp bestående av sunni- eller shiamuslimer, som anser sig kämpa mot en ockuperande främmande nation, skulle antagligen beskrivas i religiösa fundamentalistiska termer.

När DN tillsammans med flera andra tidningar för tio år sedan avbildade de 100 personer som hotade den svenska demokratin fanns inte en enda muslim med. Och under de senaste 20 åren i Sverige finns flera typer av attacker mot det civila samhället som är avsedda att skapa terror eller sätta skräck, men som oftast inte uppfyller en terrorstämpel, här tre exempel:

1. Hot och bombdåd som riktas mot vittnen, tjänstemän, politiker, enskilda poliser, åklagare och domare. 

2. Misshandel och mord av homosexuella, varav en del gärningsmän hämtar inspiration från enskilda prästers bibeltolkningar.

3. Misshandel, bombdåd och mordbränder mot människor med invandrarbakgrund. Laser- och Malmömannen är kända exempel. Flera gärningsmän hämtar argument från rasistiska organisationer, inte sällan har deras motiv också varit antimuslimska och kristen överhöghet.  

De gärningsmän, som med kristen bakgrund och med ”Vit makt”-motiv, under 80- och 90-talet attackerade moskéer var inte terrorister i lagens mening. Skulle däremot muslimer på liknande sätt bränna ner kyrkor skulle etiketten ”terrorism” ligga nära till hands.

Fokuseringen på islam som något främmande, att se andras religioner som något problematiskt kan diskuteras även för fler delar av det svenska samhället - när det gäller lagstiftning, myndighetsutövning och rättskipning. 

Ett exempel som sällan beskrivs som ett religiöst illdåd är när den kristna barnflickan Sara sköt ihjäl en kvinna och skadade en man. Ändå visade rättegången att Sara angav gud som uppdragsgivare när hon under lång tid planerade och förberedde sin attack. I samband med domen gjordes en rättspsykiatrisk undersökning, där två diagnoser slog fast att Sara blivit hjärntvättad och att hon påverkats av religiösa kristna vanföreställningar.

Frågan är om en ung muslim, som tillhörde en religiös sekt, skulle kunna förklaras som sjuk på samma sätt? Och i vilken grad en sådan diagnos skulle accepteras? Säkert är att om en muslim med ”religiösa vanföreställningar” likt Sara köpte illegala vapen, skulle denna person kunna misstänkas för ”förberedelse till terrorbrott” .

Den negativa uppmärksamheten som riktas mot islam upplevs av många som missvisande och kontraproduktiv. När någon muslim misstänks för terrorbrott är det numera vanligt att anhöriga eller vänner får svara på samma misstänkliggörande frågeställningar från såväl polisen som journalisterna; Vilken slags tro har den misstänkte? Vad tycker han? Vad tänker han? Vilka umgås han med? 

När det uppdagades att Munir Awad var en av dem som nu misstänks för terrorbrott i Danmark, dröjde det inte många minuter innan även DN.se energiskt sökte hans tidigare svärmor, Helena Benaouda, ordförande för Sveriges muslimer. Några dagar senare svarade Helena Benaouda på DN:s frågor: Varför gick du under jorden? Hur fick du veta att din tidigare svärson gripits? Har du varit aningslös?

I andra fall av brottslighet eller negativ publicitet är det ovanligt att uppenbarligen ickemisstänkta anhöriga eller företrädare får sådana frågor. Till och med politiker eller personer i andra ledande positioner slipper. 

DN.se intervjuade också Abd al Haqq Kielan i samband med att fyra svenska muslimer häktades misstänkta för förberedelse till terrorbrott i Köpenhamn. När det gäller en av de misstänkta, Sahbi Zalouti, intervjuade undertecknad hans vänner, nuvarande hustru samt hans tidigare hustru.

Intervjupersonerna värjde sig mot frågeställningarna och menade att det här är ett mediebeteende som går i repris, och där muslimer särbehandlas. De kände sig trängda och uppenbart inte längre trodda. Anklagelserna om terrorbrott kom från svensk myndighet. Uppförsbacken för enskilda muslimer var enorm, hette det.

– Varför frågar Säpo och alla journalister samma sak? De frågar hela tiden om vad Sahbi tänker, vad han tycker om allt från USA till Jyllandsposten. Några journalister frågade om hans skägg? Jag undrar, är det inte tillåtet att ha skägg längre? motfrågade en de personer som känt Sahbi Zalouti i 14 år.

 

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.