Det finns många skäl som driver en journalist att gå över en gräns. Inte sällan egen äventyrslystnad. Där ute, jagad, jagande över några snöklädda berg eller i en het öken finns en intensitet.
Jag känner inte till vad som driver Martin Schibbye och Johan Persson, men för mig som gick med motståndsrörelser i Indien men framförallt i Iran, Irak och Turkiet började det mer som ett äventyr. Fast ju längre tiden gick, ju fler kände jag av dem som råkade illa ut, desto viktigare blev det att rapportera.
Den viktigaste principen för journalistikens etiska regler är att, i vilken konflikt det än gäller, höra alla sidor. Men trots att världen numera ligger ett telefonsamtal bort saknas nästan alltid både kritiska och nyfikna frågor till konflikthärdarnas kombattanter.
Kurdistans PKK, Afghanistans talibaner, Libanons Hizbollah eller Somalias Al-Shabab uttalas ofta men nästan alltid saknas ansikten, röster och argument. Allmänhetens, företagens, mediernas eller beslutfattarnas kunskap om de här nationerna, dess folk och deras konflikter är därför suddig. Med lägre krav på utrikesrapporteringen än annan nyhetsförmedling följer också svagare utrikes-, handels- och flyktingpolitik.
För att bygga upp kunskap och skapa kontakter krävs närvaro, även på förbjudna platser. Samtidigt är de outforskade områdena på mediakartartan enorma. Darfurprovinsen i Sudan är till exempel större än Sverige. Själv kom jag till delar av Mellanöstern innan CNN eller Al Jazeera ens var påtänkta och insåg att närmaste europeiska eller amerikanska journalist befann sig minst 100 mil bort, åt vilket håll som helst.
Innan jag vågade bryta mot ett lands lagar, om än odemokratiska stiftade, och gå ut i bergen med en motståndsgrupp var det mycket som skulle kontrolleras. Till exempel var det viktigt att de militära motståndsenheterna hade erfarenhet, att de själva kunde erkänna tidigare taktiska misstag, att de så att säga passerat sin nybörjarfas. Under marscherna valde jag också bort alla slags erbjudande från gerillasoldater som ville fota en entusiastisk och ung reporter hållandes i vapen.
Väl på plats förseddes jag med ögonbindel och packades in i en bil. I bergen bytte vi till mulåsnor och till slut, efter mörkrets inbrott, var det bara att vandra. Gerillageografin påminde om de svenska fjällens väglösa landskap.
Tillvaron till fots rymmer inte särskilt mycket journalistik. Det är bara gå i rask takt, sova, äta, klättra, frysa, svettas, bära och sköta om sina fötter. Gerillasoldater uppgav att deras rörelseradie var upp till tolv mil per dygn. Men eftersom min maxsträcka mer rörde sig kring fyra mil sinkade jag ofta sällskapet.
Under vandringarna kunde jag intervjua politiska ledare eller vanliga bybor. Jag vet inte hur många hundar från byar som samlats runt mig kalla nätter och skällt.
Gerillasoldater, kvinnor och män, är inte några biffiga actiontyper. Tunga muskler kostar energi och sömn. Snarare var den seniga, otröttliga och jämnmodiga gerillasoldaten typisk. Påtagligt ofta fanns där också barnsoldater. Den yngsta jag intervjuade var nio år gammal. Tyvärr var fotografierna alltför harmoniska för att passa in i västerländska medier. Vapenbehängda barn i krigsområden såg ofta oförskämt fria, öppna och glada ut.
I de gerillagrupper jag besökte, vilket dock inte säger något bestämt om villkoren för världens barnsoldater, hade barn ställning och respekt. 16-åriga Cudi, som just finns bland bilderna (ovan) från Judibergens gränsland, mellan Irak och Turkiet, hade lång stridserfarenhet. Cudis militära grad var gruppbefäl. Trots att de som var under honom var mer än ett decennium äldre hade han auktoritet. På sitt erövrade vapen hade han ett märke för varje fiende han sa sig ha dödat.
När Saddam Husseins flygvapen 1988 gasbombade den kurdiska staden Halabja blev det viktigt att få fram information. Under året hade cirka 4.000 byar i norra Irak rivits. En hel befolkning var på flykt. Frågan var också om det förekommit folkmord? Som journalist fick flera av oss arbeta både öppet som illegalt.
I början av 1989, släppte irakiska staten in mig för ett besök. På plats i Halabja och andra ställen var det dock svårt att, under den irakiska säkerhetspolisens överinseende, genomföra intervjuer. Vid ett tillfälle föstes en byäldste fram, klädd i särdeles fina kläder, och bedyrade hur förträffligt det var att de gamla omoderna byarna hade rivits. Av slump, 20 mil därifrån, råkade jag stöta på samme man igen, men nu i kostym, anställd som en av regimens skådespelare.
Enligt irakiska motståndsgrupper skulle det förutom Halabja finnas minst 28 andra dalgångar med gasbombade byar, uppgifter som behövde kontrolleras. Här någonstans, i det internationella samarbetets namn, med kontakter med militära forskare och hjälporganisationer, började min journalistiska roll flyta in i agent- eller hjälpbranschen. Det var inte alls bra. Vad skulle jag säga om jag greps? Just då arresterade irakiska polisen en brittisk kollega från tidningen The Observer. Journalisten, som senare avrättades trots internationella protester, hade försökt ta sig till Iraks hemliga kärnkraftsanläggningar förklädd till ambulansförare.
Konflikthärdar är ofta hemska, men att ta sig dit i hemlighet har sina fördelar. Här finns möjligheter att träffa vanliga civila medborgare som vill berätta fast de inte får, som vill säga sitt namn fast de fängslas, som öppnar sitt hem fast de riskerar åtal. Mod gör människor vackra. Reportagen känns angelägna, blir lättskrivna och rubrikerna kommer inte sällan på förstasidan.
Massivt våld har något absurt overkligt över sig. Just när mandelträden står i blom, när vildtulpanerna slagit ut eller där på den vårgröna fjällsidan, mitt i den bedrägliga harmonin kan skotten komma.
Så här 20 år senare tycker jag fortfarande att helikoptrar är obehagliga. Jag känner tortyroffer som klagar över tandläkarbesök. De gillar inte att befinna sig i en tandläkarstol, mötas av någon med mask som lägger fram sladdar, borrar och vassa instrument runt om dem. Även den där starka lampan i ansiktet ger dem förhörskänning. Hela min kropp reagerar än i dag på ljuden. Kanske allra mest när helikoptrarna hovrar - till synes stilla i luften - medan de söker efter offer. Flaff, flaff, flaff…
Den värsta faran är sällan striderna. Farligast är ofta den oförsiktighet krigets kultur för in i vardagen. Mixen av sönderkörda vägar, undermåliga fordon och trötta chaufförer kan bli till en mardröm. En del gerillaorganisationer som jag kände till förlorade tidvis fler soldater i trafikolyckor än i strid.
Att ha kontakt med motståndsgrupper är i sig inte heller ofarligt. Inte sällan är de själva totalitära och har svårt för att bli ifrågasatta. Flera gånger när jag frågat om befrielseorganisationers egna övergrepp mot civila har jag blivit anklagad för att vara typ CIA-agent. Men dödshoten mot enskilda journalister genomförs, mig veterligen, aldrig.
Jag känner inte Martin Schibbye och Johan Persson. Jag vet inte heller hur de har det i fängelset. Själv blev jag bara gripen av polis när jag åkte till de här länderna öppet och regimernas säkerhetstjänster visste var jag fanns. I norra Iran hämtades jag en gång inifrån ett flygplan som skulle flyga till Storbritannien. Fyra säkerhetspoliser bar mig ut från en DC10, ner för passagerartrappan, över landningsbanan och drog in mig i ett rum. Förhöret leddes av en underrättelsechef som var känd för sin brutalitet och oinskränkta makt. Svårast med en sådan situation är känslan av vanmakt - att man inte vet när eller hur det slutar. Efter flera timmar insåg jag att jag misstänktes för samröre med det som Iran kallar för terroristorganisationer och statens fiender, samt att jag intervjuat personer som tillhör den judiska minoriteten i nordvästra Iran.
Alla länder har terroristlagar. Också i Skandinavien kan terroristmisstänkta sitta häktade länge utan åtal. Just den här gången visade sig min egen rädsla i form av enorma mängder svett. Min skjorta blev verkligen våt som en trasa. Men återigen hade jag tur och släpptes. Sämre gick det för mina intervjupersoner. Enligt uppgift slog polisen sönder och samman några av Urmies judar som tagit kontakt med mig. Deras vittnesmål blev inte ens tryckta. Min dåvarande uppdragsgivare var inte intresserade av Irans judiska minoritet utan ville ha nyheter från Kuwaitkriget.
Att jobba på det här viset är förstås inte förenligt med vanliga svenska arbetsmiljölagar. Det dröjer inte länge innan äventyret urholkas och ersätts av en solkig vardaglig eländesbevakning. Någonstans på 90-talet befann jag mig på ett lastbilsflak med några knappt levande flyktingar, några döda spädbarn och liket av en äldre man, liggandes på rygg med huvudet blottat. Just där, när jag såg in i den äldre mannens döda ansikte, var det något som släppte. Jag tänkte: "Jag måste inte vara här." När jag några kilometer senare klev av lastbilens flak klev jag också av den här typen av journalistiska uppdrag. Jag lämnade bergen för gott. Sedan dess har jag bara åkt utomlands när jag ska på semester.
Kritiker säger sig veta att Martin Schibbye och Johan Persson visste vad de gav sig in på och att de drivits av egen sensationslystnad. Det vet jag inget om. Sant är att det från privat horisont finns många skäl att undvika att gå illegalt in i länder som jag eller Martin Schibbye och Johan Persson gjorde. Men för utlandsbevakningen finns det argument som talar för sådana resor. Att många svenska medier visade intresse för Martin Schibbyes och Johan Perssons knäck bevisar att deras uppdrag är journalistiskt motiverade.
Just nu står de svenska journalisterna inför rätta i Etiopiens huvudstad. Än så länge har de regeringstrogna medierna i Addis Abeba mest återgett regeringens och polisens anklagelser. Etiopiska medier har på flera sätt undvikit att granska åklagarnas bevis. Så ser ensidigt vinklad journalistik ut. Det var antagligen det som Martin Schibbye och Johan Persson ville ändra på när de med kameror och datorer som vapen olagligt tog sig in i Ogaden.