Den tv-sända begravningen av Michael Paul Ragusa är över. Tidningarnas nekrologer är publicerade. CNN har hissat ner sina satellitantenner. De tvåtusen uniformsklädda brandmännen som deltog vid S:t Bernard Roman Catholic Church i måndags är tillbaka i sina vardagsliv. Och borgmästare Michael Bloomberg och hans företrädare Rudolph Giuliani, som närvarade, har återgått till karriärerna. Men vid köksbordet i föräldrarna Vincent och Dee Ragusas Brooklynhem står sonens stol fortfarande tom.
Hela den italienska familjen samlas mangrant till helger och födelsedagar, de fyra barnbarnen är i centrum och matlagningen både traditionell och omsorgsfull. Men den överväldigande tomheten går inte att dölja med blanka zucchinigratänger och hemrörd pesto.
- Vi fortsätter att ställa upp för varandra, men när vi träffas nu får någon annan sitta på Michaels stol och det gör ont att se, det blir så uppenbart. Han har suttit på den stolen i 29 år, berättar hans syster Christine Ragusa för DN per telefon.
Hennes far, som pensionerades från New York Times några veckor innan sonen omkom, trodde länge att kroppen skulle hittas.
- Vi levde i den tron fram till att de avslutade saneringen vid Ground Zero i maj förra året. Sedan hoppades vi på att det skulle gå att identifiera honom med hjälp av DNA-teknik och prov från de tand- och hårborstar som han lämnade efter sig. Men det var först i vintras när vi nämnde att han var donator av benmärg som läkaren kunde hjälpa oss att spåra upp ett blodprov som han lämnade för flera år sedan, säger Vincent Ragusa.
I bilen på väg hem från rättsläkare Robert Shalers kontor på Staten Island skrattade och grät han och hustrun om vartannat. Lättade och "hysteriskt lyckliga" över att ha återfunnit ett spår av sin son. 1 268 av offren, 45 procent av de döda, saknas fortfarande. De hämtade ut de två teskedarna blod den 30 juli i år - samma dag som han skulle ha fyllt 31 - och satte glasröret i kylskåpet i väntan på begravningen.
Vad betyder blodet för er?
- Det är en del av vår son som flutit i hans kropp när han levde och inte bara en benflisa som så många familjer fått ta emot. På ett sätt kan kanske blodet hjälpa oss i framtiden. Vi har fått en plats att gå till och han har fått vila i en riktig grav, men något bokslut är det inte. Alla talar om bokslut, särskilt medierna, men man kommer aldrig över förlusten av ett barn. Man kan vända blad, men boken går aldrig att stänga, säger Vincent Ragusa.
Familjen kämpar för att lägga terrorattacken bakom sig. Som en gest av framtidshopp har de instiftat två skolstipendier i sonens namn. Gatan de bor på i Bergen Beach har uppkallats efter honom och en minnessida på nätet är fylld av varma ord om hans person och gärning. När de nyligen bjöd in vänner till en informell minnesstund slöt 300 personer upp. Läsken tog slut på tio minuter.
- Vi försöker vara aktiva och fortsätta leva. Fast det händer ofta att jag och Dee känner dåligt samvete över att det är vi som finns kvar och kan ta del av allt det goda som livet kan ge, men det tjänar ju inget till, konstaterar han och antyder att det i syskonskaran är 35-åriga dottern Christine om haft det svårast att se framåt.
- Så är det nog, säger hon. Jag kan inte acceptera det som skett, för mig är det fortfarande den 11 september 2001. Inget har förändrats. Och begravningen är ingen vändpunkt. Det var fantastisk med alla som kom och ceremonin var väldigt vacker, men bara för att vi har ett litet glasrör med blod tar det inte slut - jag vill fortfarande ha tillbaka min lillebror. Samtidigt vill jag inte få tillbaka ett finger eller en fot från honom och höra exakt hur han brann upp eller sprängdes i bitar ... det är en moment 22-situation, utan lösning.
- Pappa har kunnat hantera det på ett annat sätt och mina bröder som jag har kvar, Vinnie och Kenny, visar inte lika mycket vad de känner. Kanske gråter de i duschen. För mig och mamma är det annorlunda.
Christine Ragusa slutade arbeta efter terrorattacken. Jobbet som handläggare på ett sjukhus i Brooklyn blev för tungt. Hon och maken Andy har lämnat barndomsstaden New York för ett större lugn i lilla Stroudsburg i Pennsylvania. Nu är hon hemma i den nybyggda villan med barnen Andrew, 5, och Michael, 3, - döpt efter morbrodern. Det enda som skulle kunna få henne att arbeta igen vore ekonomiska skäl, men familjen klarar sig numera på en lön. Hon talar regelbundet med sin brors gamla vänner och står i kontakt med andra som miste anhöriga när tvillingtornen föll.
- Mötena med folk som drabbats tar inte bort smärtan, men de påminner mig om att andra känner som jag och att det inte är fel att göra det.
Christine Ragusa bär inte bara på en väldig smärta, utan också ett oförsonligt hat mot dem som utförde terrorattacken. Vore hon USA:s president skulle hon stänga landets gränser. Söka hämnd utan urskiljning.
- Jag är inte redo att förlåta. Regeringen borde bomba hela Mellanöstern, döda alla där. Det skulle få mig att må bättre - så stort är hatet inom mig. Men det går inte att förstå om man inte kände min bror och vet vilken vacker människa han var. Han försökte bara sköta sitt jobb som brandman, han var oskyldig, han förtjänade inte detta. Det var mord. Fast för resten av USA är det ändå snart ett avlägset minne. Folk kommer att gå vidare och glömma det som hänt. De kommer att hänga ut sina flaggor varje år den 11 september, men allt är snart tillbaka i normalläge.
Finns det något som skulle kunna förändra din situation?
- Ja, om Michael steg in genom dörren här i morgon och sade: "Hej Chris!"