Openleaks vill bli syntesen av två världar som ofta utmålas som varandras antiteser: de gamla och de nya medierna. Systemet gifter ihop traditionell publicistisk verksamhet med den nya teknologins dynamiska kraft. Samtidigt är Openleaks ett försök att ta skydd inom existerande lagstiftning i stället för att ställa sig utanför den.
Den avgörande skillnaden mellan Wikileaks och Openleaks, så som det nu presenteras, är att Openleaks definierar sig som enbart en förmedlare av information mellan å ena sidan källorna, å andra sidan medieföretag och andra mottagare. Publicering tänker man inte syssla med. Genom denna förändring hoppas Openleaks undvika en del av de legala hot som legat över Wikileaks.
Man kallar sig ”provider”, vilket tyder på att man tänker åberopa den så kallade mere conduit-principen, på svenska kallad budbärarimmunitet. Detta är en grundsten i lagstiftningen i Sverige, EU och många andra länder.
I korthet innebär den att de som tillhandahåller kommunikationstjänster, exempelvis post eller internetuppkoppling, inte ska hållas ansvarig för innehållet som man förmedlar. Posten är inte skyldig till att det ligger narkotika i paketet man transporterar. Internetleverantören är inte ansvarig för att kunden använder sin uppkoppling till illegal fildelning.
Visserligen finns starka krafter som vill inskränka denna ansvarsfrihet. USA lade fram sådana förslag under förhandlingarna om det internationella antipiratavtalet Acta.
Men än så länge står dessa principer relativt stadigt. Och på det bygger alltså Openleaks sitt juridiska försvar.
Denna hållning skiljer sig från Wikileaks också på ett annat avgörande vis. Openleaks tillskriver det traditionella journalistiska redaktörskapet en viktigare roll. Man vill koncentrera sig på sin kärnkompetens: att tillhandahålla digital infrastruktur som gör att källor tryggt kan förmedla känslig information till de mottagare man önskar. Beslut om publicering överlämnas till redaktörerna.
Detta är förstås inte främst någon artig bugning inför en yrkeskår. På ett intrikat vis vill Openleaks locka de stora medieföretagen att bidra till bygget av en gemensam infrastruktur – både legalt och teknologiskt – där information kan förmedlas utom räckhåll för fientligt inställda politiker, militärer och andra makthavare.
Och om detta fungerar är det inte längre en ensam hacker som ska tystas. Uppretade makthavare kommer i stället att stå inför ett världsomspännande kollektiv av chefredaktörer och ansvariga utgivare och den juridik som skyddar dem.
I denna vision har de gamla mediernas publicister dessutom tillgång till nya digitala verktyg de själva inte hade varit kapabla att bygga.