I kåkstaden Salvatore, i utkanten av staden Bujanovac, bor ungefär 200 romer. Skjulen är byggda av pappkartonger, fuktiga filtar och uppskurna containrar som donerats av hjälp­organisationer.

I skymningen samlas invånarna vid en av de gemensamma vattenkranarna. Kvinnorna kokar potatis, och de unga männen har bara en sak i huvudet: möjligheten att tjäna pengar i norra Europa.

Förhoppningar gror, och grusas.

I slutet av förra året, då EU avskaffade visumtvånget för serbiska medborgare, ringlade köerna långa utanför passmyndigheterna.

Först spreds rykten om att ett serbiskt pass var tillräckligt för att få asyl i Sverige. Möjligen spreds de falska uppgifterna av personer som hade för avsikt att lura pengar av fattiga familjer. Kanske var det bara ett missförstånd, som inte gick att räta ut för att det var så många som ville tro.

Mängden asylsökande från Serbien fick svenska ambassaden i Belgrad att göra en resa söderut för att sprida information om att vare sig extrem fattigdom eller ens diskriminering är tillräckliga skäl för att få asyl.

De som redan hade anlänt i Sverige skulle bli tvungna att resa hem igen inom ett par månader. Men sedan dess har strömmen till Sverige ökat igen.

Azde Mustafa, som bor i Salvatore, har just skaffat pass till sig själv, sin fru och till sin fem månader gamle son.

–  Jag vet att det är nästan omöjligt att få asyl. Men jag hoppas på att de svenska myndigheterna kanske ändrar sig. Jag är ung – jag måste ta chansen.

Passen kostade 90 euro tillsammans. Nu ska han få ihop 450 euro till familjens bussbiljetter.

–  Jag ringde en kompis i Österrike. Han sa att det var lättare i Finland. Stämmer det?
I Bujanovac, liksom på många andra orter, beräknas arbetslösheten bland alla romer vara minst 90 procent.

–  En dag i veckan finns det jobb på något bygge eller så kan man kanske få hugga i som bärare. På tio timmar tjänar vi tio euro, fortsätter Azde Mustafa.

Det räcker inte ens till mat.

–  Men min kompis i Österrike har lovat­ att låna mig pengar, säger han.

Azdes kompis Orhan Kurtesi vet att det är bäst att först skaffa sig ett jobb i Sverige och sedan söka arbetstillstånd på svenska ambassaden i Belgrad.

–  Men hur gör man det? Jag har ringt en vän i Sverige som säger att han kanske kan hjälpa mig att få byggjobb.

Männen i Salvatore säger att de har hört att man kan få jobb på byggen, på McDonald’s eller dela dela ut reklam och tidningar.

Invånarna i Salvatore flydde från ­Kosovo när kriget bröt ut och deras hus brändes ned för drygt tio år sedan.

Av rädsla för eventuell förföljelse och för att de inte har något att återvända­ till, stannar de kvar i kåkstaden.

–  För vissa romer är det säkert i Kosovo­. Men inte för oss som tillhörde den serbiska sidan. Albanerna i Kosovo ger oss skulden för allting, säger Azde.

Utsikten att hitta ett jobb är minimal på båda sidor av gränsen. I Salvatore behöver de inte betala för vatten och el. En gång om dagen delar Röda korset ut mat. Här finns fyra toaletter för 200 personer.

Det finns dock en del romer som har återvänt till Kosovo och börjat bygga upp ruinerna som är det enda som återstår av deras gamla hem.

Att många här pratar om Sverige ­beror på att de har släktingar som ­sedan länge bor i Sverige, legalt och i några fall illegalt. De svenska ortnamnen surrar i luften. Trollhättan, Finspång och Malmö. Agushi Rabit har en bror i Örebro.

–  Han skickar pengar när han får något­ över, säger Agushi Rabit, som inte själv vill resa i väg och lämna sina barn i Salvatore.

I den lilla staden Bujanovac bor upp­emot 8.000 serbiska romer och upp­emot 1.200 som flytt från Kosovo.

FN:s flyktingkommissariat har uppgifter om att det förekommer diskriminering av romer i Serbien. Det är också oklart hur många som har fått tillgång till sociala rättigheter som skola och sjukvård.

Enligt den bristfälliga statistiken bor sammanlagt 100.000 romer i Serbien. Utöver detta uppskattar UNHCR att det finns minst 200.000 internflyktingar, varav många är romer. Till detta kommer 17.000 statslösa som saknar något fast medborgarskap. Det totala antalet romer uppskattas ibland till 500.000.

Tillsammans med en lokal organisation arbetar UNHCR nu med att kartlägga situationen, för att därefter bedöma i vilken grad som romernas rättigheter tillgodoses.

Frågan är högst laddad . Om Serbien ytterligare vill närma sig EU är integreringen av romerna ett absolut krav. Sedan ett par år bedriver den serbiska staten ett aktivt integrationsarbete, liksom en rad internationella hjälporgansiationer. De serbiska kommunrepresentanter vi möter hävdar att de gör vad de kan.

–  Här finns ingen diskriminering. Problemet är den katastrofala ekonomin i hela regionen, säger Suncica Ristic, ansvarig i staden Vranje.

– Eftersom romerna saknar utbildning drabbas de hårdast. Det är omöjligt för dem att få jobb, fortsätter hon.

Hon tar oss med till ett hus som kommunen upplåtit åt en stor familj. Modern i familjen berättar att de flyttade tillbaka till Kosovo. De fick en spis av UNHCR och erbjudande om hjälp att bygga ett nytt hus.

– Men grannarna skrek att vi skulle ge oss av, säger modern.

Rummen är fyllda av skrot, som pappan samlat på stadens soptipp. Längst in i huset ligger familjens yngsta medlem, en ett par månader gammal baby som bundits fast med gasbindor i sin vagga för att inte ramla ut.

Babyn är blek, och hennes 17-åriga mamma säger­ att de inte har råd med mjölk.

–  Hur ska Serbien kunna hjälpa dem alla? Situationen förvärras av att länder som Tyskland, men även Sverige, skickar tillbaka romer hit, fortsätter Suncica Ristic, kommunansvarige.

Serbien har inte accepterat Kosovos självständighet och tycker därför inte heller att det är självklart att alla romer därifrån ska stanna på den serbiska sidan.

Någon mil bort, inne i Kosovo, ligger staden Gnijilane varifrån många flydde till Serbien och Tyskland. I en stadsdel bodde 6.000 romer före kriget. Nu har 500 återvänt till de totalförstörda husen. De som flydde utomlands har till viss del kunnat börja renovera sina hus med pengar som de hade med sig tillbaka. Men fortfarande ligger många hus i spillror.

Selami Bajrami kom tillbaka för tre år sedan. Nu samlar han skrot. Men konkurrensen är hård, eftersom många romer hittar sin försörjning på soptipparna. På en månad får han ihop 150 kg, vilket kan ge 60–70 euro som bäst. I bästa fall räcker det till bröd åt de fyra barnen.

–  Jag känner mig inte helt säker. När jag går runt och plockar skrot skriker barnen fula saker efter mig. Vattentrycket fungerar inte. När jag inte har råd att betala räkningen har vi ingen el, fortsätter han.

Gazmend Bujani, som bor i en annan by lite längre in i Kosovo, flydde till ­Sverige 1992 när hans hem hade skövlats. Efter ett år i Göteborg åkte han tillbaka hit för att hustrun inte klarade sig ensam.

–  Jag skulle göra vad som helst för att åka till Sverige. Om jag bara hade vingar skulle jag flyga tillbaka dit. Diskriminering är inget problem. Men jag får inga jobb. Vi lever på barnbidragen, säger han.

Kommer migrationsvågen till norra Europa att fortsätta? Möjligen kan tragedierna för dem som måste åka tillbaka avskräcka. I den rapport, som svenska ambas­saden skrev efter sin resa till södra ­Serbien, sägs att ”de oerhört svåra omständigheterna” kan tala för motsatsen.