EU stöter på rysk patrull i Georgien

Tvärs över dalgången kan de anas, ryska militärer som rör sig på den sydossetiska sidan av demarkationslinjen. En grupp svenskar i blå västar märkta med ringar av gula stjärnor spanar i sina kikare. Närmare än så kommer inte EU-observatörerna, trots mandat från Bryssel att de får röra sig på hela Georgiens territorium. Det sätter ryssarna stopp för.

När de bepansrade terrängfordonen med EU-flaggor kommer dundrande genom byarna vid det känsliga området som gränsar till utbrytarrepubliken Sydossetien ropar barnen "amerikaner!". Det är tydligen lätt att förväxla stjärnbaneret med EU:s emblem. Men det är nu inte USA, Georgiens trognaste vän i världspolitiken, som har skickat hit observatörerna, utan den utrikespolitiskt lama och inbördes splittrade Europeiska unionen.

Av de drygt 300 obeväpnade EU-observatörerna är ett 25-tal svenskar. Det är en skara med blandad civil och militär bakgrund; poliser, folk från Räddningsverket, biståndsproffs och ryskkunniga studenter som funge­rar som tolkar.

De har nu varit på plats sedan slutet av september för att övervaka det sexpunktsavtal om eldupphör som Rysslands president Dmitrij Medvedev och nuvarande EU-ordförandelandet Frankrikes president Nicolas Sarkozy skrev under den 12 augusti. Den 8 september skrev Sarkozy och Medvedev på ytterligare ett avtal i Moskva, om säkerhetsfrågor kring konfliktzonen och observatörer.

Det formella uppdraget är formulerat som att styrkan - European Union Monitoring Mission, EUMM - ska se till att stilleståndsavtalet hålls på båda sidor av gränsen till det av Ryssland kontrollerade Sydossetien.

Mer än tre månader har gått sedan femdagarskriget mellan Geor­gien och Ryssland. Men avtalets kanske viktigaste punkt - att den ryska militären ska dra sig tillbaka till sina ställningar före den 7 augusti - är inte uppfylld. I stället har den ryska krigsmakten mångdubblat sin närvaro, från cirka 500 man till mer än 7.000. Dessutom har den ryska armén expanderat ockupationen till ett område som går långt utöver vad de sydossetiska separatisterna kontrollerade före den 7 augusti.

Den 1 september, vid EU:s extra toppmöte, beslutades enhälligt att samtal med Ryssland om ett partnerskapsavtal skjuts upp tills det fullständiga tillbakadragandet var genomfört. Men tunga länder som Frankrike och Tyskland har pressat på om att "business as usual" ska gälla Ryssland, som anses ekonomiskt och politiskt viktigare än lilla Georgien. Så vid EU:s utrikesministermöte i måndags gavs klartecken till samtal - det endast några månader gamla beslutet gällde således inte längre.

I denna situation är händerna bakbundna hos chefen för EUMM Georgia, tysken Hansjörg Haber. Han uppger dock för DN att på den "georgiska" sidan om den administrativa gränserna till Sydossetien och Abchazien går observationsuppdraget bra. EU-observatörerna har noterat incidenter vid Abchazien - nyligen sköts två människor ihjäl och en bro sprängdes vid gränsen mot Abchazien.

- Problemet är att vi inte har kunnat fastställa vem som låg bakom detta. Vi kan närma oss de ryska vägspärrarna, men ryssarna släpper inte igenom oss så att vi kan röra oss fritt och fullfölja vårt observationsuppdrag. EU:s mandat ger oss rätt att komma in, vilket vi framför såväl diplomatiskt som på plats vid deras vägspärrar. Men vi har ingen etablerad kommunikationslänk med ryssarna. Vi har ingen att ringa till, sedan deras fredsbevarande styrka är avskaffad och ersatt med reguljära arméenheter. Det är inte tillfredsställande, säger Hansjörg Haber.

Den ryske utrikesministern Sergej Lavrov har tydligt sagt ifrån att inga EU-observatörer får komma in, men Hansjörg Haber står på sig på denna punkt.

- De följer inte sin skyldighet att dra sig tillbaka till ursprungspositionerna från den 7 augusti, och de har dessutom skapat en ny legal konstruktion i och med att de i efterhand har erkänt Sydossetiens och Abchaziens självständighet. Området kring staden Akhalgori hör visserligen till Sydossetien, men kontrollerades inte av ryssarna före kriget och hade georgisk befolkningsmajoritet, säger Hansjörg Haber.

Pekka Korsström, som är chef för en observatörsgrupp på sjuttio man från fem olika länder, stationerad i Bazaleti, en timme nordväst om Tbilisi, berättar att en av hans patruller fick komma in i Sydossetien några gånger i oktober, men att ryssarna därefter satte stopp.

Det är frustrerande för observatörerna, som hindras från att se följderna av den pågående etniska rensningen av georgier inne i Sydossetien och Abchazien. När DN följer en blandad rumänsk-svensk patrull på rundtur i det som ryssarna kallade "buffertzonen" kring Sydossetien träffar vi på internflyktingar, offer för etnisk rensning.

I byn Dzegvi lever sedan tre månader tretton familjer från Sydossetien, några placerade i privata hem och några i en förskola.

- Vi får inte återvända hem för ryssarna och sydosseterna, och vi har hört hur hemsk situationen är därinne, berättar Emzali Didibasjvili från Akhalgori som tillsammans med hustrun Lana och deras två barn har flyttat in hos några släktingar i byn.

Eftersom de inte släpps tillbaka kan de inte veta om deras hem ännu står kvar.
I ett utkylt daghem bor tio flyktingar från den georgiska byn Kheiti, några kilometer utanför Tschinvali.

- Men vår by finns inte längre. Sydosseterna och ryssarna har bränt ner den och jämnat den med marken. Över fyra hundra familjer, omkring tre tusen invånare, levde där. Nu är vartenda hus förstört, så att vi inte ska ha något att återvända till, säger Ana Pershuela­sj­vili som flytt hit tillsammans med maken Nikolos.

- Vi fick inte med oss någonting när vi flydde den 8 augusti undan sydosseter och kosacker, inga kläder eller husgeråd, säger hon. Och här har vi inte ens kallt vatten.

EU-teamet beger sig till Otzizi, en liten by som ligger i en kil mot staden Akhalgori, som nu är under rysk kontroll (och därmed har återfått sitt sovjetiska namn - Leningori). Den georgiska vägspärren bemannas med personal från inrikesministeriets specialstyrkor. Formellt är det poliser, men den kraftiga kulsprutan talar ett annat språk.

Någon kilometer bort finns den ryska vägspärren, men denna dag vill inte Tommy Olofsson, ledare för den svenska EUMM-gruppen, gå dit. De har redan varit där några gånger och försökt diskutera tillträde till Sydossetien med de ryska soldaterna. Men beskedet är att observatörerna inte får passera så länge som EU inte erkänner Syd­ossetien som en självständig stat.

- På senare tid har stämningen blivit mer fientlig mot oss, säger Tommy Olofsson.

Han är till vardags polis i Helsingborg, och är liksom de andra i EUMM stationerad i Georgien i fyra månader.

- Det får inte finnas någon militär nära gränsen på den georgiska sidan, bara polis. Några sådana re­striktioner finns inte på den ryska sidan, de har sina trupper varhelst de önskar inom Sydossetiens administrativa gränser, säger Tommy Olofsson.

Jag frågar Tommy Olofsson hur han definierar sitt uppdrag.

- Ibland känner man sig som en militär observatör, ibland som någonting annat. Det är väl en mix av olika uppgifter, där en är att kartlägga var det finns internflyktingar. Vi befinner oss som i ett vänteläge, där målet är att komma in i Syd­ossetien. Det är därför vi besöker de ryska posteringarna för att hävda vår rörelsefrihet och markera att vi vill in.

• Rätta artikeln
•  Textstorlek
• Skriv ut