Jerusalem.
Avigdor Lieberman blir Israels näste utrikesminister. Det är sånär ett faktum efter att den ryktbare extremistledaren natten till måndagen slöt ett koalitionsavtal med Likuds regeringsbildare Benjamin Netanyahu.
EU:s utrikeshövding Javier Solana riktade omgående en förtäckt – och förskräckt – varning till Israel om att inte sabotera de fredsförhandlingar som förts i drygt ett år. En mer smärtsam markering visavi Lieberman gjorde den brittiska regeringen genom att upprätta förbindelser med Israels svurne fiende, libanesiska Hizbollah. Hur den amerikanska ledningen kommer att förhålla sig till Lieberman är inte klart, men också Hillary Clinton har givit luft åt farhågor.
Lieberman är dock inte den mest fredsovillige i Israels nästa regering. Han är tvärtom en av mycket få i Netanyahus ministär som öppet pläderar för en delning av 1947 års Palestina. Hans lösning är dock oacceptabel för fredsrörelsen och för Israels araber, eftersom den låter de flesta bosättningar ligga kvar, samtidigt som arabiska områden i Israel förs över till den palestinska staten.
Av alla paddor Netanyahu tvingats svälja de senaste veckorna är Liebermans upphöjelse den svåraste. Liebermann började sin offentliga bana som Netanyahus kanslichef efter Likuds segerval 1996. Hans ryska brytning och egendomliga utseende blev ett favoritmål för komiker och skämttecknare.
Men skämtet blev allvar då Netanyahus trofaste vän häromåret övergav partiet och gav sig till att fiska röster i de grumliga vattnen till höger om Likud. Grovheter som Likuds ledare inte kan tillåta sig har blivit Libermans trumfkort bland enklare själar, framför allt ryska pensionärer som sällan kan landets språk och bara har dimmiga begrepp om dess förhållanden.
Förutom UD har Liebermans parti Israel Beiteinu förhandlat till sig en rad portföljer, av vilka den viktigaste är polisministeriet. Att Lieberman yrkade på den är ingen tillfällighet. En rad undersökningar och troliga åtal mot honom, bland annat för penningtvätt, tornar upp sig på riksåklagarens bord.
Lieberman gör ingen hemlighet av att han vill reformera det israeliska rättssystemet i grunden, efter rysk eller latinamerikansk modell, så att domstolarna hamnar under politisk kontroll.
Det är oklart i vilken mån Liebermans extremism är spelad eller äkta. Flera personer som arbetat vid hans sida menar att han är en samvetslös, men samtidigt pragmatisk, person som spekulerar i snarare än drivs av rasism och extremism – inte olik Serbiens Milosevitj.