Det är inte bara i Sverige socialdemokratin är i kris. Vid Socialistinternationalens möte i Paris kan Mona Sahlin få tröst av S-ledare som vet hur det känns. Mitt under kapitalismens värsta efterkrigskris vänder Europas väljare ryggen åt de stora S-partierna.
Den internationella finanskrisen hösten 2008 borde ha öppnat en skördetid för Europas vänster. Giriga bankdirektörer hade kastat världen in i djup ekonomisk kris. Företag slog igen, hundratusentals jobb försvann. Vart skulle väljarna då vända sig om inte till den politiska rörelse som alltid kritiserat marknadsekonomins brister?
Men det gjorde de inte. Efter finanskrisens början har Europas väljare tvärtom sparkat ut socialdemokrater från regeringsmakten i Storbritannien och Tyskland. I Spanien, det enda av EU:s stora länder som ännu har vänsterregering, sjunker det styrande Socialistpartiet just nu som en sten i opinionsmätningarna. Vid parlamentsval i år har S förlorat makten i Ungern och Slovakien och gått bakåt som oppositionspartier i Tjeckien och Holland.
Att vara i opposition är inget givet vinnarrecept. Det är slående just i Paris där Socialistinternationalen möts på måndag och tisdag. I Frankrike strejkade och protesterade löntagarna i månader mot en impopulär pensionsreform. Socialistpartiet, i opposition sedan åtta år, var mot reformen men kunde inte ta ledningen för rörelsen. En färsk mätning från opinionsinstitutet Ipsos visar i stället på sjunkande förtroende för Socialistledaren Martine Aubry.
Europas socialdemokrater saknar just nu en övertygande berättelse om vad de vill göra, konstaterar professor Sheri Berman. Hon är forskare vid Columbiauniversitetet i New York och författare till flera böcker om den europeiska socialdemokratin. Hon har skildrat hur denna under efterkrigstiden vann framgång med budskapet att acceptera marknadsekonomin men tämja dess avarter.
– Under lång tid såg det ut att fungera väldigt bra. Alla fick det bättre eftersom kakan växte samtidigt som skivorna blev jämnare, säger hon.
Men det socialdemokratiska efterkrigsprojektet var knutet till nationalstaten, till en värld där företag, kapital och människor sällan rörde sig över gränserna. Det projektet började få problem under 80-talet när internationalisering och avreglering flyttade ekonomisk makt från regeringar till marknadsaktörer.
Och Europas breda vänster har inte lyckats anpassa sin grundläggande ”berättelse” om social rättvisa och tämjd marknadsekonomi till denna globaliserade nya tid, säger Sheri Berman:
– De verkar sakna idéer om hur de ska möta de stora utmaningarna man står inför i Europa. Jag tänker särskilt på den ekonomiska politiken, invandringspolitiken och Europapolitiken. De framstår inte som en rörelse som tror att de kan göra saker och ting bättre, säger hon.
Och konkurrenter på alla sidor pressar socialdemokratin. I storstäderna lockas välutbildade mellanskikt med världsförbättrarambitioner av de gröna alternativen, medan de som vill ha trygghet och stabilitet röstar borgerligt. Vänsteralternativ som Die Linke i Tyskland och Olivier Besancenots Nya antikapitalistparti i Frankrike lockar dem som ser sig som globaliseringens förlorare och vill ha en renlärig socialism. Och några av dem som tycker att allt var bättre förr lockas av främlingsfientliga högerpopulister.
Undantagen från den dystra bilden är få. I Portugal och Grekland tvingas S-regeringar som valdes 2009 låta åtstramningspiskan vina under press från finansmarknaderna. Men Greklands Giorgos Papandreou tycks ha kvar ett hyfsat väljarstöd trots minskad popularitet.
Elio Di Rupos vallonska socialistparti gjorde riktigt bra ifrån sig i årets belgiska parlamentsval. Men där har fem månaders förhandlingar ännu inte gett någon regering.