Daisy och Alfredo Gonzalez går fram till strandkanten. Länge står de tysta och tittar ut över Biscayne bay. Nästa anhalt, inte så långt bortom soldiset, är deras hemö Kuba.
- Vi brukar åka ner hit varje dag. Det lugnar nerverna att gå till havet, säger Daisy Gonzalez.
De kommer från mässan i den närbelägna Ermita de la Caridad, "Barmhärtighetens kapell", en konformad kyrka som är samlingsplats för de exilkubaner som vill utöva sin katolska tro.
Makarna Gonzalez lämnade Kuba 1964. De säger att det var Fidel Castros förtryck av religionen som fick dem att ta steget. De hade bra jobb i Havanna båda två. Alfredo arbetade som tekniker i teve-huset och Daisy var pianopedagog. I USA hamnade de i New York, där Alfredo tog jobb som butiksbiträde och Daisy fick ge strölektioner.
När Alfredo gick i pension för fem år sedan flyttade paret till Miami.
- Vi har haft drömmar om att återvända till Kuba men inte nu längre. Vår dotter var bara två år när vi kom till USA. Nu är hon gift med en amerikan. Hon har nästan glömt Kuba. Fast vi blir aldrig "riktiga" amerikaner. Folk här tänker alldeles för mycket på pengar, säger Daisy.
- Det talas om förändringar när Fidel dör. Jag tror inte att det blir någon ändring. Han har påverkat kubanernas sinnen, de vet inte om något annat än ett Kuba med Castro, säger hennes make.
Fem minuters bilfärd bort ligger Calle Ocho, Åttonde gatan, som skär rätt igenom den stadsdel i centrala Miami som kallas Little Havana. Ett utsnitt av den kubanska huvudstaden som den möjligen såg ut innan revolutionen, även om McDonald's och andra snabbmatsjättar nu gjort sitt intrång.
- Det här är mer Havanna än Havanna självt, säger Roberto Gomez och tar ett bloss på sin cigarr. Inte hittar ni riktigt kubanskt kaffe där borta, och cigarrerna, de säljs inte till vanliga kubaner.
Gomez är förman på en av de små cigarrfabrikerna som kantar Calle Ocho. Här rullas äkta kubanska cigarrer, försäkrar han. Visserligen odlas plantorna i Nicaragua och Dominikanska republiken, men fröna är kubanska.
- När Fidel dör, då ska jag tända en extra fin, säger Roberto Gomez och gestikulerar med sitt ansenliga rökverk.
Den 80-årige härskaren Castro kanske står med ena foten i graven, men hans ande svävar över Little Havana likt flyktig men påtaglig cigarrök.
Ändå har spelplanen i de kubansk-amerikanska relationerna ändrats radikalt sedan de första kubanerna kom till Miami efter Castros makttillträde för snart 48 år sedan. Då var oförsonligheten utbredd. Den som inte ville störta Castro sågs som en överlöpare.
Nu har tonläget ändrats hos ledande exilkubaner. Tidens tand och regimens ståndaktighet har påverkat exilgrupperna.
- När Sovjetunionen föll skulle ju Castros Kuba också rämna, sades det. Så blev det inte. Nu har Fidel i allt utom namnet lämnat över maktbefogenheterna till sin yngre bror Raúl. Vi lever redan i tiden efter Fidel Castro, men det kommunistiska Kuba består, säger en intellektuell exilkuban.
Den mest inflytelserika organisationen, den konservativa Cuban American national foundation (CANF), leddes tidigare av Jorge Mas Canoasa, en rik affärsman med uppenbara presidentambitioner. Men Castro överlevde honom också, och den nuvarande CANF-ledaren Fransisco Hernandez vill inte blanda sig i Kubas inrikespolitik:
- Jag hoppas naturligtvis på en demokratisk utveckling. Men vilka som ska leda ett demokratiskt Kuba, det är upp till kubanerna själva att bestämma, säger han.
De amerikanska sanktionerna mot Kuba var tidigare oomstridda i exilkretsarna. Men i december förra året skickade Consenso Cubano, en paraplyorganisation för tjugo exilgrupper, en skrivelse till Washington där man krävde fler anhörigresor och ökade möjligheter att skicka pengar till släktingar på ön. Nu får kubaner bosatta i USA göra en hemresa vart tredje år, och de får skicka hem högst 300 dollar i kvartalet.
Samma månad åkte tio kongessmän, både demokrater och republikaner, på en studieresa till Kuba. Det är den största delegation av amerikanska politiker som besökt örepubliken sedan Fidel Castro tog makten.
Syftet med resan var bland annat att belysa avigsidorna med embargopolitiken, som enligt kongressmännen inte drabbar Castros regim utan det kubanska folket.
Hugh Gladwin, sociologiprofessor vid Florida International University, har lett flera omfattande opinionsundersökningar bland exilkubanerna i Miami. Han ser ett generationsskifte som driver en förändring i politiken:
- Den första vågen av kubaner har blivit assimilerade. De kan dessutom se med egna ögon att embargopolitiken inte förändrat något - Castro sitter kvar. De kubaner som kommit hit på senare år har släktingar och nära anhöriga kvar på ön. Och de har snarare flytt av ekonomiska än av politiska skäl. De har inte intresse av någon isolationspolitik från USA:s sida, säger Gladwin och tillägger:
- Samtidigt har embargot en viktig symbolisk betydelse för motståndet mot Castro. Att ge upp det skulle innebära en känsla av förlust både för Washington och för exilkubanerna.
Och någon snar politisk öppning över Floridasundet är inte i sikte. Det bekräftar Caleb McCarry, som leder det amerikanska utrikesdepartementets särskilda Kubakommission.
- Vi vill se en demokratisk förändring och vi stöttar de demokratiska krafterna som försöker verka på Kuba. Man måste förstå att den kubanska regimen kontrollerar allt, även bankernas penningtransaktioner. Restriktionerna i pengaöverföringar har kommit till för att minska resurserna som flödar in till regimen i Havanna, som aktivt motarbetar pluralism och demokratisering.
Val Priete kom till Miami som treåring med sina föräldrar. Han driver babalublog.com, ett livligt debattforum för Kubafrågor. Priete är i princip för ett fortsatt embargo.
- Men USA är för ensamt. Jag skulle önska att länder som vet vad kommunismen innebär, som Polen, Tjeckien och Ungern, hårdare driver Kubafrågan i EU. Som det är nu gillar ni européer Fidel för att han ger USA fingret! Och ert intryck av Castros förtryck mildras av att kubaner är glada och sensuella människor.
- Men det är ju inte någon som helst skillnad på repressionen i Vitryssland och den på Kuba. Vi har bättre musik (än Vitryssland), och det får vi lida för, säger Val Priete och hissar upp ögonbrynen som för att markera skämtet.
Men hans ögon är allvarliga.