Den syriska diktaturen är ännu inte på allvar hotad inifrån, och den kommer förmodligen att ytterligare trappa upp våldet mot rebellerna i landet. Så beskrivs läget i det plågade landet av professor Leif Stenberg, som leder Centrum för Mellanösternstudier vid Lunds universitet.
– Regimen är fortfarande stark i den meningen att ingenting inom landet på allvar hotar den. Man har en armé med 500.000 man som ännu inte har utnyttjats till sin fulla potential, säger Stenberg till DN.se.
– Man fick också en ytterligare respit nu eftersom säkerhetsrådet inte kom till någon slutsats när det gäller en resolution om Syrien.
Efter konfliktens hittills blodigaste händelse, en granatoffensiv i staden Homs natten till lördagen med mer än 200 dödsoffer, möjligen betydligt fler, hoppades många att FN:s säkerhetsråd skulle enas om en resolution vid lördagens möte. Men Ryssland och Kina satte stopp.
När FN nu misslyckades anser en del bedömare att Arabförbundet borde kunna agera på egen hand för att pressa Assad att stoppa våldet eller lämna ifrån sig makten. Men Leif Stenberg tror att det är osannolikt, eftersom förbundet är alltför splittrat. Länder som Irak och Libanon är tveksamma till hårda åtgärder.
Stenberg tror att det måste till en FN-resolution för att trycket ska kunna öka. Det spelar mindre roll precis hur den formuleras, menar han.
– En av poängerna med att få igenom en resolution är att oavsett hur den utformas flyttas diskussionen från innehållet till hur man ska förverkliga den. Därför är den viktig. Även om det kommer att ta tid, säger Leif Stenberg.
Han tror att oppositionen trots lördagens FN-flopp stärks av vetskapen att det finns ett starkt engagemang i omvärlden för revolten. Oppositionen är splittrad, påpekar Stenberg (”men inte lika splittrad som många påstår”), och behöver snart visa upp en gemensam ledning.
Regimen har den övergripande kontrollen över armén, men soldater och lägre officerare fortsätter trots allt stadigt att hoppa av till oppositionens ”Syriska fria armé”.
– Det bidrar till att det blir alltmer av väpnad konflikt.
Till ett regelrätt inbördeskrig?
– Ja, men å andra sidan kan man säga att det enligt de flesta akademiska definitioner redan är ett inbördeskrig, slår Stenberg fast.
– Sedan är det viktigt att komma ihåg att de som inte vill kalla det ett inbördeskrig kan ha politiska intressen av det. Tillhör man oppositionen vill man att det ska framstå som att den inte bär vapen och att den behandlas hårt av regimen.
Få politiker i ledande position i omvärlden talar ännu om den syriska konflikten som ett fullt inbördeskrig. Det må vara hänt, menar Leif Stenberg:
– Men det som måste ske nu är att fler enskilda länder träder fram och fördömer regimen, eftersom FN inte verkar göra någonting. Och jag tycker att sanktionerna mot Syrien skulle kunna öka.
Kan omvärlden gripa in med militär styrka på det sätt man gjorde i Libyen?
– Libyen var på alla sätt enklare. Jag är oerhört tveksam till om det är möjligt i Syrien. Priset skulle bli för högt. Grannländer som Turkiet och Israel har både mer att förlora och mer att säga till om i Syrien än grannarna hade i fallet Libyen.
– Jag säger inte att det är omöjligt, men jag tror att det blir väldigt komplicerat.