– Det här är en tid som bäddar för rörelser i regionen, men frågan är om den rörelsen sker bland folken eller regimerna. Vad gäller regimerna är händelserna i Tunisien förstås väldigt oroande, säger Maha Azzam till DN.se.

Hon är doktor i statsvetenskap från universitetet Oxford och verkar som expert i politisk islam och Mellanösternpolitik vid det oberoende forskningsinstitutet Chatham House. Vad gäller oron säger hon att makthavarna i flera länder vet att det finns ett stort missnöje bland befolkningen.

– Det har både politiska och ekonomiska skäl. När de nu ser hur Tunisiens president Ben Ali plötsligt flyr landet efter protester som eskalerat på bara en månad är det klart att de vidtar något slags åtgärder för att bibehålla sina positioner. Jag tror inte på något sätt att någon ledare kommer att störtas omgående.

Maha Azzam säger att hon tror att länderna kring södra och östra Medelhavet, såväl som på den arabiska halvön, inom den närmaste tiden kommer att bli mer repressiv. Vad omvärlden bör hålla ett öga på är hur detta kommer att ske genom ett tyst men mycket hårt användande av säkerhetsstyrkor, snarare än politiska reformer.

– Det kan komma utspel för att blidka folken, men inledningsvis tror jag man avvaktar. Vi vet från länder som Egypten - undantagstillstånd sedan 1981, uppgjorda val, åldrande ledare – att läget är ganska instabilt. Det tror jag framöver leder att man i större utsträckning försöker utöva kontroll över oppositionella grupper, bloggare, politiska partier och så vidare. Det är mycket oroande.

Vad kan man vänta sig från opposition och ”vanliga” medborgare?

– De har helt klart uppmuntrats av det som hänt i Tunisien. Ett tydligt intryck är att händelserna har ett brett folkligt stöd i arabvärlden som härmed fått nytt hopp. Jag tror att den barriär av fruktan som funnits för regimerna definitivt har rivits nu. Självklart finns fortfarande en rädsla för säkerhetsapparaten kvar, men på många håll tror jag vi kommer att se gatuprotester, säger Maha Azzam.

Egyptens regim bedömer hon som sagt vara de som mest sannolikt hotas av folkliga uppror i Nordafrika och Mellanöstern. Algeriet har också varit instabilt folk höjt sina röster, i Jordanien har man protesterat mot höjda matpriser, så som också Marocko varit oroligt den senaste tiden.

– Det kan finnas de regimer som kanske genomför politiska reformer i en demokratisk anda. Samtidigt tror jag att det cyniskt nog bara skulle handla om att tjäna tid. Om det skulle vara så är det samtidigt så att det, liksom Tunisien, skulle kunna bli för lite för sent.

Maha Azzam säger att länderna på Arabiska halvön inte heller är immuna mot vad som händer i Nordafrika. Folk i gulfstaterna har väldigt länge efterlyst reformer och ansvarsskyldighet från regimen och naturligtvis kommer folket där och i övriga arabvärlden att inspireras av Tunisien, säger Maha Azzam.

Kommer någon regim att falla som Tunisiens?

– Inte så lätt, nej. Det grundar jag på att militären i Tunisien ställde sig på folkets sida, och jag hoppas militären fortsätter stå i kulisserna till förmån för de demokratiska reformerna. Militären behöver vidare kopplas helt fri från politiken så snart som möjligt.

– Annars, i exempelvis Egypten och Algeriet, är militären mer envis och därmed ett större problem. Det största problemet – och det största hotet – mot folket och regionen är dock att dessa regimer suttit vid makten så länge och bara fortsätter sitta.