Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Så hamnade de högerextrema i centrum av Trumps kampanj

01:49. Richard Spencer vill bevara en vit majoritetskultur i USA. Möt ledaren för alternativhögern - som sprider judehat, kvinnohat och hat mot svarta.

Tycker du att Donald Trump är extrem? Då har du inte träffat Richard Spencer. Han är ledare för alternativhögern – som sprider judehat, kvinnohat och hat mot svarta. Rörelsen har på kort tid klättrat upp i toppen av Trumps kampanj. Det sker samtidigt som 
Demokraterna försöker få den första svarta presidenten att efterträdas av den första 
kvinnliga presidenten.

Det är ingen slump.

Richard Spencer dricker en mint julep-cocktail på Pennsylvania Avenue i Washington DC. Vi sitter i den anrika lobbybaren på Willard Hotel, platsen där begreppet lobbyism myntades. Det var i den här lobbyn som politiker, näringsliv och ideologiska intressegrupper etablerade vanan att mötas för informella samtal om politiska affärer.

Nu vill Richard Spencer bli en av de mäktigaste lobbyisterna i Washington.

Läs mer: Svenskarna med centrala roller i USA:s extremhöger

Han har etablerat sig som en ledare för en vit nationalistisk rörelse som kallas alt right, alternativhögern, i USA.

Spencer beskriver sig själv som en intellektuell pionjär för en ny nationalkonservativ våg, där det slutgiltiga målet är att bevara den vita majoritetskulturen i USA.

– För allas bästa måste vi få ett slut på hela det här misslyckade projektet med multikultur och mångfald, säger Spencer.

För Spencer har 2016 varit ett overkligt år. För tio månader sedan var det ingen som brydde sig särskilt mycket om den här excentriska, välartikulerade högerextremisten. Men sedan det blev klart att Donald Trump skulle bli republikanernas presidentkandidat har intresset för Spencer och alt right-rörelsen i USA exploderat. Nu känner Spencer vinden i ryggen.

– Trump är en bekräftelse på hur populära våra idéer är när de väl får komma till tals, säger Spencer.

Foto: Axel Öberg

Richard Spencer är 38 år gammal och passar inte riktigt in i den konventionella mediebilden av en Trumpanhängare, som oftast framställs som lågutbildade män från landsbygden. Spencer har examen från University of Chicago och University of Virginia, två av USA:s anrika akademiska institutioner. Han är uppvuxen i en välbärgad familj utanför Boston, ”av tysk och brittisk härkomst”, påpekar han. Varje gång jag träffat honom under det senaste året har han haft på sig samma oxblodsfärgade skinnloafers, eleganta men lätt nötta, som en akademiker som investerar i kvalitetsskor någon gång var tionde år. En tweedkavaj, randig slips, jeans och så hans berömda frisyr, med rakat på sidorna, och en lugg som hänger ner lite i pannan. Han kallar det själv lite skämtsamt för en ”fashy haircut”, en fascistfrisyr.

För sex år sedan startade Richard Spencer debattsajten AlternativeRight.com och myntade därmed ”alt right” som samlingsnamn för en ny politisk rörelse. Snart användes ”alt right” frekvent på nationalistiska webbforum på Reddit och 4chan, samt som en behändig hashtag på Twitter, som blev en ovärderlig plattform för alternativhögern. Många av de unga män jag träffat på alternativhögerns evenemang under det senaste året har sagt att de upptäckte rörelsen genom Twitter.

Spencer befann sig länge i den amerikanska politikens yttersta periferi. Men i dag har alternativhögern klättrat hela vägen upp till toppen av Donald Trumps presidentkampanj. Steve Bannon, som tillträdde som kampanjledare för Trump i augusti, låg tidigare bakom högersajten Breitbart, som länge har fungerat som en brygga mellan den öppet främlingsfientliga alternativhögern och den konservativa mainstreamdebatten.

Läs också: Här hyllas Donald Trump med Hitler-hälsningar

Donald Trumps son, Donald Trump Junior, har i sin tur tagit på sig en roll som Trumpkampanjens inofficiella alt right-ambassadör. Han delar entusiastiskt deras mem på Twitter och har helt anammat deras ordval och retorik.

Men det är framför allt hos Trump själv man märker hur idéer som formulerats av alternativhögern omfamnas av presidentkandidaten. På Trumps twitterkonto, som har 12 miljoner följare, delar han regelbundet med sig av bilder och främlingsfientliga skämt som kommer från alternativhögerns nätverk av debattörer och internetpersonligheter. En färsk granskning av medieanalytikern Marshall Kirkpatrick visade att drygt hälften av de twittermeddelanden som Trump delat kommer från högerextremister i alternativhögern.

I slutet av augusti kulminerade intresset för alternativhögern, när Hillary Clinton attackerade Trumps kopplingar till rörelsen i ett uppmärksammat tal. Veckan efter Clintons tal ökade Google-sökningarna på ”alt right” tiofaldigt.

Som inofficiell talesperson för den spretiga alt right-rörelsen har Richard Spencer därmed blivit en av de mest eftertraktade personerna i presidentvalet.

– Jag har inte ens tid att svara på alla intervjuförfrågningar längre, säger han.

Han ser sig dels som en intellektuell idéperson som står högt ovanför det dagliga politiska käbblandet i USA, men samtidigt som en relativt ung medlem i en ny högerrörelse som främst är verksam i en digital sfär där tonläget ofta är grovt, plumpt och lättsamt. När han pratar kastar han sig också mellan humor och allvar. Ena stunden citerar han Heidegger och Carl Schmitts teorier om politisk maktutövning, i nästa ögonblick beskriver han sig själv som ett ”internettroll”.

Foto: Axel Öberg

Sedan en tid tillbaka delar han sin tid mellan en hyrd lägenhet i Washington DC och ett större hus i Whitefish, Montana. Det är en av de mest natursköna platserna i USA, med det vidunderligt vackra bergsmassivet Glacier National Park som permanent kuliss. I Montanas stillsamhet och friska luft kan han andas ut ordentligt från själva samtiden och Obamas Amerika, säger han. Montana är en av USA:s vitaste delstater och Spencer hör till en växande falang av vita nationalister i USA som drömmer om att skapa en egen nation, för enbart vita, just där i nordvästra USA. Han är övertygad om att svarta och etniska minoriteter egentligen inte vill leva bland vita, lika ogärna som vita vill leva bland svarta.

Titta bara på amerikanska bostadsområden, påpekar Spencer. Han tar en klunk av sin tredje cocktail den här eftermiddagen och säger med ett brett leende.

– Niggers just want to be niggers.

Sedan skrattar han, som om det han sade var lite på skämt, som om han vet hur illa det låter att använda n-ordet. Men han menar det han säger. Det är själva kärnan i alternativhögerns berättelse om USA. Richard Spencer ser Donald Trump som den första presidentkandidaten i hans livstid som förstått detta.

– Trump är den första presidentkandidaten som specifikt arbetar för vita amerikaners intressen, säger han.

Foto: Axel Öberg

Det finns en bekväm berättelse om Donald Trumps anhängare. Det är en berättelse om att Trumps väljarstöd egentligen inte bottnar i främlingsfientlighet, eller rasistisk och sexistisk vrede, utan att anhängarna först och främst reagerar på ekonomisk otrygghet. Den högljudda ilskan och den djupa frustrationen vi möter bland Trumps väljare har varit den stora gåtan i presidentvalet. Tusentals reportrar från hela världen har rest runt i USA under det senaste året och försökt förstå dessa människor. Svaret har ofta varit att Trump-väljaren är arg över den stagnerade löneutvecklingen och känslan av att ekonomin går åt fel håll. Vi får höra att de är frustrerade över amerikansk handelspolitik, som inte tycks ha gynnat dem.

Men efter mer än ett års forskning av Trumps väljarsympatier ser vi allt tydligare att den enskilda faktor som avgör om någon stöder Donald Trump är tendensen att sympatisera med just främlingsfientliga åsikter. Philip Klinkner, statsvetare på Hamilton College, konstaterade efter intervjuer med 1.200 Trump-väljare att ”ekonomisk status har lite att göra med stödet för Trump. Däremot har de som uttrycker mer förakt för afroamerikaner, de som tycker att ’våldsam’ är ett bra ord för att beskriva muslimer och de som tror att Obama är muslim, mycket mer positiva åsikter om Trump”.

8 av 10 Trump-väljare säger att det är vita, snarare än svarta, amerikaner som utsätts för mest diskriminering, enligt en studie av Brookings Institution. Det är bördig grogrund för en presidentkampanj som mer än något annat präglas av en ny form av vit identitetspolitik.

Det har sällan varit perioder av ekonomisk turbulens som skapat de stora
främlingsfientliga vågorna i USA, däremot har det varit just perioder
av sociala framsteg för svarta och etniska minoriteter.

Visst finns det gott om ”frustration” bland Trumps väljare, men den tycks ofta vara förankrad i just främlingsfientlighet, snarare än i ekonomisk utsatthet. I somras gjorde Gallup den mest omfattande undersökningen hittills av Donald Trumps väljare, med 87.000 intervjuer. Där konstaterade man att Trump-väljarna inte alls hade drabbats oproportionerligt av handelsavtal och arbetskraftsinvandring. De har inte heller lägre inkomster än det amerikanska genomsnittet. Tvärtom tjänar de betydligt mer än medelamerikanen. Ett Trumphushåll tjänar i snitt 71.000 dollar om året (cirka 600.000 kronor), vilket är drygt 20 procent mer än de hushåll som röstade på Bernie Sanders eller Hillary Clinton i primärvalet, enligt en analys av Nate Silver på analysbloggen Five Thirty Eight. Inte heller är de oftare arbetslösa än amerikaner överlag. En färsk analys av Washington Post visar ett tydligt samband mellan rasism och en negativ uppfattning om USA:s ekonomi bland Trumps väljare. Men det är inte den personliga ekonomiska situationen som verkar skapa främlingsfientlighet, utan tvärtom är det främlingsfientliga sympatier som gör att en väljare säger att de är mer pessimistiska även gällande ekonomin, oavsett egentlig ekonomisk status.

Läs mer: Martin Gelin: Rörelsen har fått inflytande i Vita huset

Efter att ha gått igenom liknande forskning konstaterar Ryan Lizza i The New Yorker: ”Om detta stämmer kan dessa väljare inte vinnas tillbaka enbart genom att höja löner och få tillbaka fabriksjobben från Mexiko.”

Det finns gott om ekonomisk förtvivlan och desperation i USA i dag, men det är knappast något nytt. Det har alltid varit fruktansvärt svårt att vara fattig i USA. Lågutbildade, vita män har haft en kris i flera decennier. Det var nästan 20 år sedan Susan Faludi skrev reportageboken ”Stiffed”, där hon gjorde en odyssé genom det sena 1990-talets vita manliga misär i USA:s fabriksstäder och lägre medelklass. Där konstaterade Faludi att vita amerikanska män har ”förlorat sin kompass i världen”. De kände sig ”mindre triumfatoriska och mer maktlösa” än tidigare och många gav uttryck för en djup oro över att kunna försörja sina familjer. När journalisten Michael Lewis skildrade republikanernas primärval inför valet 1996 beskrev han folksamlingar av vita män som led av en ”panikartad känsla av maktlöshet”.

Under den här presidentvalskampanjen har tusentals journalister tålmodigt lyssnat på Trumpväljare som beskriver sitt missnöje med den ekonomiska utvecklingen – jag har själv gjort dussintals sådana intervjuer – men det betyder inte att det är den nya, unika berättelsen om valet 2016. USA har gått igenom ekonomiska kriser förut, utan att rasistiska demagoger har vunnit presidentval.

Det som är genuint nytt i det här valet är att Demokraterna nu försöker få den
första svarta presidenten någonsin att efterträdas av den första kvinnliga presidenten någonsin.

 

Det som är genuint nytt i det här valet är däremot att USA för första gången i landets historia har haft en svart president i åtta år.

Det som är nytt är att debatten om svarta amerikaners rättigheter och svarta rättighetsrörelser som Black Lives Matter klivit ut ur periferin och tagit plats mitt i det nationella samtalet, på omslaget till Time magazine och på nyhetskanalerna så gott som varje kväll. Det som är genuint nytt i det här valet är att Demokraterna nu försöker få den första svarta presidenten någonsin att efterträdas av den första kvinnliga presidenten någonsin.

Det unika med vår tid är de symboliska framstegen för svarta, etniska minoriteter och kvinnor. Att svart politisk makt har blivit synligare. En stor del av framgångarna för Donald Trumps nationalkonservativa populister och den alternativhöger som Richard Spencer representerar, bottnar inte i ekonomiska omständigheter utan i en bred reaktion mot just tolerans och antirasism.

Ser man tillbaka på den amerikanska historien är det knappast förvånande att Barack Obamas två presidentvalsegrar skulle få just en sådan här reaktion. Det har sällan varit perioder av ekonomisk turbulens som skapat de stora främlingsfientliga vågorna i USA, däremot har det varit just perioder av sociala framsteg för svarta och etniska minoriteter.

Läs också: Muslimer i USA pekas ut som ”fienderas” – läs Niklas Orrenius reportage från USA

Två av USA:s mest inflytelserika rasistiska demagoger på 1900-talet, demokraten George Wallace och Strom Thurmond (som först var demokrat, sedan republikan), fick sina politiska genombrott på 50- och 60-talen, en tid då den ekonomiska tryggheten, jämlikheten och sociala rörligheten var som allra starkast i USA. Det var just den gyllene era för vita i USA som många republikaner än i dag så nostalgiskt längtar tillbaka till. Men det var förstås också en tid då svarta gjorde historiska framsteg i USA. Högsta domstolen förbjöd segregerade skolor 1957, i ett domslut som ofta anses ha varit 1900-talets mest politiskt betydelsefulla. Medborgarrättslagarna röstades igenom 1964 och 1965. Tre år senare fick George Wallace, som öppet förespråkade att återinföra segregation i Södern, tio miljoner röster i presidentvalet.

Thurmonds och Wallaces anhängare reagerade inte på ekonomisk misär, utan de reagerade just på svarta amerikaners ökade status.

När man reser runt i den amerikanska Södern i dag ser man fortfarande mängder av symboler för sydstaternas rasistiska förflutna. Men alla monument över sydstaternas generaler, alla symbolerna för Söderns forna stolthet, är inte kvarlevor från 1860-talet. De är betydligt modernare än så. Den berömda och kontroversiella sydstatsflaggan som så sent som förra sommaren fladdrade över South Carolinas delstatsbyggnad hissades inte 1861, när inbördeskriget började, utan 1961, då medborgarrättsrörelsen började göra stora framsteg i Södern. Poängen var att markera mot svarta att det fortfarande är den vita majoriteten som bestämmer i Södern.

Foto: Axel Öberg

Foto: Foto: Axel Öberg och AP

Efter att segregationen i Södern förbjudits gick de vita rasisterna inte hem och ryckte på axlarna och hittade en annan hobby. De beväpnade sig, organiserade sig och gick ut och trakasserade svarta. Efter Rosa Parks berömda protest mot segregationen i Södern 1955, när hon slog sig ner i den ”vita” delen av en buss i Montgomery, Alabama, gick vita män ut till busshållplatserna i Montgomery och sköt 12 svarta män till döds.

Rasism har alltid varit det största och djupaste såret i den amerikanska historien. Varje gång optimisterna säger att det nu har läkt en gång för alla så har det oftast visat sig vara precis tvärtom.

När Barack Obama valdes till USA:s första svarta president trodde optimisterna att rasismen i USA skulle vara ett färdigskrivet kapitel. I stället innebar hans valseger början på en ny period där rasism och främlingsfientlighet har varit de centrala frågorna i amerikansk politik.

Att framstegen för tolerans skapar motreaktioner förutsåg statsvetaren Karen Stenner i boken ”The authoritarian dynamic”. Där skrev hon att främlingsfientlighet och auktoritära sympatier ofta växer fram just som protester mot tolerans och mångfald.

”Intoleransen tillhör inte det förflutna. Den tillhör framtiden,” skriver Stenner. Boken gavs ut 2005, i en tid då högerpopulismen var relativt svag globalt. Sedan dess har högerpopulistiska nationalistpartier tredubblat sitt väljarstöd i Europa. I USA har den invandringsvänliga falangen av högern, som senast leddes av president Bush och John McCain, helt kapitulerat för främlingsfientliga populister. Donald Trump, den mest öppet främlingsfientliga presidentkandidaten sedan George Wallace, har chans att bli nästa president.

– Black Lives Matter är det bästa som hänt oss, säger Richard Spencer.

Vi är kvar på baren på Willard Hotel. Spencer har beställt in sin fjärde cocktail. En Manhattan – whiskey, vermouth, angostura. Han börjar komma i gång ordentligt när han pratar om svarta i USA.

Foto: Axel Öberg

– Ju mer vänstern pratar om rasfrågor, desto bättre för oss, för det gör att vita också blir mer medvetna om sin ras och mer benägna att utforska sina rötter och känna behovet av att försvara den egna kulturen och det egna arvet. Det är därför jag är så optimistisk över vår framtid. Jag kan inte se att vänstern kommer sluta prata om de här frågorna, och det kommer leda till att vi får se fler och fler vita som börjar ifrågasätta varför alla andra grupper tillåts värna om sin kultur, utom just de? Då kommer de att söka sig till alt right.

Det är vanligt att se främlingsfientlig populism som en kvarleva från 1900-talet. Den nya nationalkonservativa vågen kan därmed avfärdas som ett sista rop på relevans från en långsamt utdöende grupp av åldrande farbröder som stretar emot tidens gång.

Men alternativhögerns nätsoldater består nästan uteslutande av unga män. Det är inte fabriksarbetare som blivit förbisprungna av den ekonomiska utvecklingen, utan det är oftare välutbildade unga män, som Spencer själv, som jobbar i industrier med goda framtidsutsikter. De oroar sig inte särskilt mycket över ekonomisk förändring, utan de är mer bekymrade över kulturell förändring.

Det är arga unga män. Väldigt många programmerare och IT-killar. Det har förmodligen med intelligens att göra. Eller att folk i webbindustrin är individualistiska.

Richard Spencer säger att den vanligaste gruppen som kontaktar honom numera är ”unga män som jobbar i tekniksektorn”.

– Det är arga unga män. Väldigt många programmerare och IT-killar. Det har förmodligen med intelligens att göra. Eller att folk i webb-
industrin är mer individualistiska. De är inte zombies som jobbar på storföretag och gör som alla säger. De jobbar för sig själva och de är väldigt aktiva på internet och vet hur man tar reda på riktiga nyheter, i stället för att bara läsa New York Times.

Alt right uppstod på många sätt som en amerikansk motsvarighet till Europas unga nyhöger, som franska Generation Identitaire och Sverigedemokratisk Ungdom. En av ironierna med alternativhögern är att det har blivit en internationell rörelse för nationalister – ett globalt nätverk mot globalisering. De är bekymrade över att idén om nationalstaten vattnats ur, men har själva dragit fördelar just av att kunna resa fritt och utbyta idéer på båda kontinenter. När Spencer ordnar konferenser här i Washington kommer det ofta gäster från hela världen.

Men Spencers målsättning är att vinna inflytande här i USA. Ordet ”alternativ” speglar att man vill vara ett alternativ till den höger som dominerade i USA under Bushåren, då republikanerna hade en internationell vision, en aggressiv utrikespolitik och var generellt positiva till ökad invandring. Alternativhögern vill återupprätta nationalismen som en hörnsten i amerikansk konservatism, och kraftigt minska antalet militära ingrepp, såväl som stödet för staten Israel. Det är ingen slump att alternativhögern lockat till sig stora mängder antisemiter. I de flesta alt right-manifest som i dag cirkulerar på nätet finns några punkter om att stoppa ”den judiska kontrollen av medier” eller motarbeta ”den judiska eliten” – klassiska antisemitiska bilder.

På högersajten Breitbart, som tidigare leddes av Trumps kampanjchef Steve Bannon, finns det gott om antisemitiska rubriker. Nyligen kunde man exempelvis läsa en attack på journalisten Anne Applebaum som en ”polsk, judisk, amerikansk elitist”. Den republikanske tidningsredaktören Bill Kristol kallades nyligen ”republikansk spoiler och judisk svikare”. När den brittiske provokatören Milo Yiannapoulos, som är ett av alternativhögerns mest kända ansikten, tidigare i år skrev en utförlig genomgång av alternativhögerns olika falanger inkluderade han även nynazister i familjen.

Före Donald Trumps presidentkampanj avfärdades alternativhögern i USA just som perifera extremister. I dag har de blivit en viktig maktfaktor, utan att de filtrerat bort någon extremism. Stuart Stevens, Mitt Romneys gamla kampanjchef, skrev nyligen: ”Det finns ingen alternativhöger. Det är bara rasism med nytt varumärke. Det är som att kalla slavar för ’jordbrukspraktikanter’”.

Den brittiska skribenten Laurie Penny skrev, efter att ha besökt alternativhögerns stora fest på republikanernas partikonvent i Cleveland, att det handlade om en normalisering av ”professionella troll”.

Det anmärkningsvärda är att alternativhögern lyckats hitta en estetik och ett vokabulär där de kan sprida rasistiska idéer till människor som inte kallar sig rasister.

Foto: Axel ÖbergNär Donald Trump och Hillary Clinton möttes för presidentvalets första debatt i Hempstead i slutet av september fylldes gatorna utanför av tusentals unga studenter från närliggande universitet och bostadsområden. Där mötte jag dussintals olika sällskap av unga män som viftade med skyltar och banderoller där man anammat alternativhögerns memes och ordval. En grupp på sju unga killar, hängivna Trumpanhängare från en småstad på Long Island, hade skrivit Trumps inofficiella kampanjslogan ”Bygg muren!” på skyltar där man även ritat Pepe The Frog, en animerad liten grön groda som helt ofrivilligt blivit alternativhögerns inofficiella maskot. Tusentals twitterkonton med olika nivåer av sympati för alternativhögern har den lilla Pepe-grodan som avatar, oftast iklädd Donald Trumps röda keps med texten ”Make America great again”. Anti-Defamation League, en amerikansk organisation som bekämpar antisemitism, utsåg nyligen grodan till en hatsymbol. Det kan verka absurt för den som inte är bekant med främlingsfientlig internetkultur, men den lilla animerade grodan har på två år förvandlats från en oförarglig internet-meme till en symbol för Trump och alternativhögerns mest öppet rasistiska medlemmar.

Alternativhögerns ansikten utåt är en väldigt liten klick. Jag har besökt deras evenemang de senaste åren och möter förvånansvärt ofta samma personer. Det verkar vara ett par hundra män som dyker upp på konferenser och är aktiva i de här organisationerna. Att offentligt komma ut som alt right-sympatisör innebar tidigare att de kunde glömma en politisk karriär i mainstreamhögerns institutioner. Men det håller på att förändras nu, menar Spencer. I takt med att Trumps kampanj så ivrigt attraherat alternativhögerns röster och idéer har gränserna börjat suddas ut mellan extremister och vanliga republikaner.

Ingen skulle ha lyssnat på oss eller tagit oss på allvar tidigare. Men med Trump är allt annorlunda.

Republikanernas partikonvent i Cleveland i somras blev ett slags debut för Richard Spencer i det politiska etablissemanget. När jag träffade honom där sken han av entusiasm och beskrev konventveckan som ”ett enda stort cocktailparty”, där han fick träffa kongressledamöter och framstående europeiska högerpopulister som Nederländernas Geert Wilders. Via Donald Trumps delegater fick han dessutom biljetter till konventet varje dag.

– Det var första gången som alternativhögern var på ett partikonvent. Det hade inte varit någon poäng för oss att åka förut, för ingen skulle ha lyssnat på oss eller tagit oss på allvar. Men med Trump är allt annorlunda. Det har verkligen förändrats.

Richard Spencer har noggrant studerat hur vänstern åstadkommit långsiktig politisk förändring på 1900-talet. Han säger att han lärt sig mer av Stalin och Trotskij än av någon i dagens konservativa etablissemang i USA.

– Det alternativhögern gör är att bryta ny mark för resten av högern. Vi etablerar idéer och synsätt som sedan tränger sig in i partiets mittfåra.

Som förebild ser han Putins Ryssland, ”det enda landet som just nu förespråkar vit nationalism”, som han säger. Om det tar ett tag innan USA kommer dit så får han acceptera det.

Han är relativt ung och har ingen brådska. Om Donald Trump förlorar presidentvalet är det inte hela världen. Han tror ändå att han har tiden på sin sida.

– Jag intresserar mig inte särskilt mycket för politiska val. Jag är inte ute efter att vinna politiska ämbeten, utan jag vill i första hand vinna inflytande. Alternativhögerns mål är att förändra själva kulturen. Och det tar tid. Det tar alltid tid. Men mitt mål är att om tio, tjugo år så ska allt det jag säger till dig här, allt det som medier i USA tycker är kontroversiellt eller extremt, vara sådana självklarheter att folk nästan blir uttråkade när de hör en politiker säga det.

Foton i text (där inget annat anges): Axel Öberg

Digitala kodord ska dölja rasism

Många av de digitala plattformar som alternativhögern använder reglerar eller förbjuder rasistiska ord.

På Twitter och Facebook kan man bli bannlyst om man regelbundet använder rasistiska och nedsättande termer.

Ett sätt att komma undan det är att använda symboler och kodord. 2014 började många i alternativhögern exempelvis sätta trippla parenteser kring judiska namn, i stället för att använda antisemitiska skällsord.

Nyligen avslöjade journalisten Alex Goldman att de mest extrema rösterna i alternativhögern använder en lista med kodord för olika folkgrupper. Latinamerikaner kallas “Yahoo”, svarta “Google”, judar kallas “Skype” och muslimer kallas “Skittles”, efter att Donald Trump Junior jämfört muslimsk invandring med en påse Skittles-godis där några av karamellerna är förgiftade.

Republikanernas falanger (kandidaterna de föredrog i primärvalet)

Den kristna högern.

Minskar i inflytande men är ändå den största gruppen i partiet. Starkast i Södern och på landsbygden. (Ted Cruz, Ben Carson, Donald Trump)

Det moderata 
etablissemanget.

En mycket mindre grupp än folk tror, men överrepresenterade i storstäder och medierna. Vill att partiet ska gå mot mitten i framför allt sociala frågor. (John Kasich, Carly Fiorina, 
Chris Christie)

Populisterna.

Starkast i solbältet längs mexikanska gränsen, men även i villaförorterna i norr. Kombinerar ekonomisk populism med främlingsfientlighet. (Donald Trump)

Neokonservativa.

Fokus på utrikespolitiken och en stark militär. Har haft uppförsbacke efter Bush-åren. (Marco Rubio, Jeb Bush)

Libertarianerna.

En mindre klick intellektuella samt en större grupp i västra USA och delstater som New Hampshire och Maine. Låga skatter och vapenrättigheter. (Rand Paul)

Alternativhögern.

Främst unga främlingsfientliga aktivister som tidigare stått utanför partipolitiken, men i det här valet ser de Trump som en bro till partiets etablissemang. (Donald Trump)

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.