En späd gestalt faller ner på betongtaket.
Hon ligger där på den dammiga gatan två meter ifrån mig, alldeles stilla. Fabienne Cherisma, 15 år, har nyss letat efter någonting att ta hem till mamma och pappa, kanske dagens sista trofé. Hon får tag på några inglasade blomstertavlor.
Men även polismännen vill göra en sista framstöt innan de lämnar centrum för natten. Under flera timmar har dragkampen mellan de snabbfotade marodörerna och polisen böljat fram och tillbaka. I den förödda huvudstaden finns det tydligen ännu saker att stjäla. Mitt i gatan strömmar en oordnad procession där alla bär på något de hittat, stulit eller bara rotat fram.
Förekommer våld är det mestadels inbördes, plundrare emellan. Plaststolar tycks vara mest eftertraktade i dag. En polis pekar på en pöl av blod vid vägkanten. Här knivhöggs en man till döds för två timmar sedan – i en kamp om en burk kondenserad mjölk.
I ett annat gathörn ligger det flugangripna liket av en storväxt naken man. Han har uppenbarligen lynchats, benen är hopsurrade med ett rep. Ingen tar någon notis.
När inget annat hjälper för att skingra folkhopen avlossar polisen varningsskott i luften.
Men denna gång går någonting fruktansvärt fel här på Rue Marthely Seiée. I samma ögonblick som polisofficeren från det ökända distriktet Cité Soleil sveper sitt vapen uppåt mot himlen kommer Fabienne gående med de tre tavlorna i famnen på ett hopfallet betongtak. Skottet kan oavsiktligt ha gått av för tidigt. Kulan träffar Fabiennes huvud. Hon segnar ner död.
Det bekommer inte de andra plundrarna. De förefaller likgiltiga över att en ung flickas liv har släckts av vad som möjligen var ett slumpskott. De fortsätter sitt plundringståg.
Någon springer och hämtar Fabiennes pappa, Osam Cherisma, som bär ner hennes kropp och lägger den på gatan. Jag ser ett litet hål i hennes panna. Kanske var det där kulan gick in. Tinningen och kinden är täckta av blod. En mindre folksamling bildas kring den döda flickan.
Osam Cherisma slänger upp sin dotter över axlarna. Hennes livlösa huvud slänger av och an mot hans rygg medan han halvspringer längs Jean Jacques Dessalines-boulevarden mot deras hem. Människor runt omkring gråter och skriker. Fabiennes lillasyster Samantha springer intill och vrålar av sorg. Det är först senare Osam Cherisma helt kommer att ta in vad som har hänt. Då sätter han sig ner och stirrar tomt framför sig. Men nu ropar han förbannelser över den polis som han anser siktade på hans dotter.
Vi följer den lilla gruppen av gråtande och förtvivlade nerför gatan, genom affärskvarteren, ända till Fabiennes hem. Det är först där och då som mamman Amand Clecy får höra vad som har hänt hennes flicka. Hon faller samman i en klagande sång. ”Why? Why?” ropar hon.
Ända sedan skottet gick av är polisen osynlig. Ingen polis vågar sig in hit efter att en medlem i deras kår har dödat ett av kvarterets barn. Inte heller tänker någon på att kalla på ambulans. Det finns ändå ingen att skicka.
Och Fabienne är redan död. Helt i onödan.
Osam Cherisma förbannar polisen.
– De är som djur, de är djur, säger han.
– Varför ska min dotter ryckas bort i blomman av sin ungdom?
Därför väljer DN.se att publicera bilden - läs i redaktionsbloggen.