Senast i vår måste Storbritannien hålla parlamentsval, och regerande Labour går mot en historisk förlust. Partiet hamnade på 25 procent i den senaste opinionsmätningen. Huvudfienden, de konservativa Tories, ligger kvar på över 40 procent.

Liberaldemokraterna, Storbritanniens tredje parti, kan med sina 19 procent gå om Labour. Det skulle innebära att den politiska kartan i Storbritannien ritades om – kanske för decennier.

Bristen på självförtroende inom Labour är tydlig. Trots att det finns de som vill ta striden med Tories får de inget eldunderstöd från den som borde väga tyngst – Gordon Brown.

Det senaste exemplet på Browns bristande fingertoppskänsla kom i helgen. Storbritannien och Libyen har förbättrat sina relationer de senaste fem åren efter ett kvartssekel av iskyla. Starka indicier visar att Libyen stödde terrororganisationen IRA med bland annat sprängmedel till bomber. Anhöriga till IRA:s offer kräver att den brittiska regeringen begär kompensation av Libyen för deras räkning.

Brown har vägrat med hänvisning till att det inte ligger i brittiskt intresse att än en gång kyla ner relationerna med Libyen. Men när hans torra brev till de anhörigas advokat läckte i helgen, blev det ändring. Brown förklarade att regeringen skulle stödja de anhöriga om de ville stämma Libyen inför domstol.

Endast Browns närmaste medarbetare säger att regeringen inte bytt fot – alla andra vet att den har gjort det.

– Eftersom regeringen är svag tvingas den modifiera sina ståndpunkter, säger Roger Duclaud-Williams, statsvetare och expert på brittisk politik.

– Det blir en ond cirkel, där nya positioner bara leder till fördjupat dåligt självförtroende, tillägger han.

När Gordon Brown var finansminister under Tony Blair var han tydlig och direkt. Han visste – och alla andra visste – att Blair aldrig skulle gå emot honom i ekonomiska frågor. Det gav honom en unikt stark ställning. Ingen tidigare finansminister i modern tid har haft den makt Brown då hade. Det gjorde att han kunde sätta hårt mot hårt, även mot regeringskollegor.

Som premiärminister har han ingen annan att luta sig emot. I stället försöker han att inte stöta sig med någon falang, vilket gör hans hållning försiktig, till och med räddhågsen. När han väl ger sig in i debatten är det för sent för att gripa initiativet.

Rädslan inom partiet växer. Labourtidningen The Guardian räknar nu med förlust men bönar och ber ledande ministrar att komma ut på banan och åtminstone slåss för att valförlusten inte blir en katastrof.

Det finns krav på Browns avgång och de ökar dessutom. Utrikesminister David Miliband och inrikesminister Alan Johnson tillhör dem som pekas ut som efterträdare.

Men sannolikt är det för sent att byta ut honom. En ny partiledare hinner inte bygga upp ett förtroende hos väljarna, anser Duclaud-Williams som just därför tror att Brown blir kvar – och att partiet går mot en förlust.

Fråga är om det stannar vid en svidande förlust – eller om Labour blir degraderat till Storbritanniens tredje parti.