Geografiskt består Gazaremsan av två bitar från helt olika geografiska pussel. Den nordöstra tredjedelen, norr om ån Wadi Gaza, hör till Medelhavsvärlden och de gamla kulturländerna.
Krönikörer och resande i alla tider har tävlat om att prisa olivlundarna och fruktträdgårdarna kring Gaza stad. Remsans sydvästra del, på den andra sidan ån, hör till det väldiga afroasiatiska ökenbältet. Resan från norra Gazas gröna fält till sanddynerna och kamelerna kring mamlukernas karavanseraj i Khan Yunes tar knappt en halvtimme, men spänner över två världar.
Dessa bägge världar åtskiljs av Wadi Gaza, eller ”bäcken Besor” som vattendraget heter i Bibeln. I gamla dar var det ett respektabelt flöde, som Kung Davids soldater hade all möda att vada över. Dess källor ligger nära byn Samoa i södra Judeens berg, drygt tio mil öster om utloppet i Medelhavet intill flyktinglägren Nuseirat och el-Bureij.
För ett tiotal år sedan noterade invånarna kring Wadi Gazas delta att en utböling rörde sig mellan träsklandets vassruggar, fotograferade och förde bok över allt som rörde sig därinne: pelikaner, flamingo, tärnor, beckasiner, strandpipare, ibis, hägrar, tre sorters kungsfiskare, rörhönor, styltlöpare, sköldpaddor och ovanför tornfalkar, vråkar och den magnifika kejsarörnen som silhuetter mot himlen.
Mannen i träsket var Imad Atrash från Beit Sahur. Han är den palestinska ekologins pionjär och pådrivare (www.wildlife-pal.org). Under långa tider levde han inne i fågelträsket, bosatt i en sovsäck. Häromåret publicerade han en bok om våtmarkens flora och fauna, och hans dröm är att ställa upp ett helt palestinskt inventarium i stil med den svenska artdatabankens nycklar.
Många av fågelgästerna vid Wadi Gazas mynning hör egentligen inte till Palestinas djurvärld, utan är flyktingar från den stora Bardawil-lagunen i norra Sinai, där kampen om häckningsplatser är hård. Det är närmast ett mirakel att så många arter häckar och förökar sig i den förgiftade sump som Wadi Gaza blivit på senare år. Israeliskt industriavfall, flyktinglägrens avloppsflöde, dumpning av sopor och byggskrot har skövlat idyllen. För två och ett halvt år sedan, vid mitt senaste besök, rådde sommartorka. Havsvatten strömmade inåt flodfåran där änder och rörhönor kryssade stoiskt i slammet mellan döda får och plastdunkar.
På papperet är denna ömtåliga biotop ett naturskyddsområde. Ett reningsverk prospekterades under fredsåren, men blev aldrig färdigt. Den nuvarande Gazaregeringen är likgiltig inför miljöfrågor. Utan hjälp utifrån är Wadi Gazas timma slagen.