Gilad Shalit är en nästan lika het potatis i palestinsk politik som i israelisk. PLO-styret i Ramallah bävar för en uppgörelse som skulle ge Hamas ännu en diplomatisk fjäder i hatten. Samtidigt råder vitt skilda meningar i saken inom Hamas, och bland Gazaremsans civilbefolkning, vars lidanden på senare år i hög grad är knutna till Shalitaffären.
Shalit fördes bort av ett antal personer, av vilka bara ett par hörde till Hamas. Andra medverkande hörde till klanen Dughmush, som gjort stora förtjänster på att kidnappa och lösa in främmande journalister och hjälparbetare i Gaza.
Hamas ledning hade ingen aning om planerna förrän Shalit befann sig i Gaza.
Israel svarade med att invadera stora delar av Gazaremsan på jakt efter Shalit. Ett par hundra palestinier, många av dem civila, dödades och indignationen mot Hamas var utbredd. Den växte än mer sedan Israel började strypa handel in i och ut ur Gaza.
Det palestinska samhället, liksom det israeliska, tillmäter frigivning av fångar en oerhörd betydelse. Palestinska rörelser som lyckas tvinga Israel att släppa fångar får stor politisk utdelning.
Skulle Hamas få över tusen fångar fria, många av dem från den palestinske presidenten Mahmoud Abbas egen rörelse Fatah, vore detta ytterst förargligt för myndigheterna på Västbanken.
Fast alla offentliga Hamasevenemang är förbjudna skulle man inte kunna förbjuda glädjeyttringar kring hemvändande fångar.
Ett annat skäl till att PLO fruktar en uppgörelse om Shalit är oron för en normalisering mellan Israel och Hamas. Infl ytelserika personer i bägge läger, som premiärminister Ismail Haniye i Gaza och förre Mossadchefen Efraim Halevy i Israel, pläderar sedan länge för en
avspänning, där Israel accepterar Hamas styre i utbyte mot ett stopp för raketeld och infiltrationer över gränsen.