TROTS DE SENASTE dagarnas demonstrationer runt om i Egypten hade jag svårt att tänka mig att protesterna som var planerade till fredagen den 28 januari skulle få någon avgörande betydelse. Det visade sig att jag hade fel – framförallt för Egyptens befolkning men även för mig personligen.

Vid 12-tiden gick jag tillsammans med två amerikanska tjejer och en norrman över bron från ön Zamalek, där jag bor, mot Tahrirtorget, som var samlingsplatsen för demonstranterna. Vi kom en stund efter fredagsbönen och möttes av en vägg av poliser. Omedelbart började det smälla från tårgasgevär och demonstranterna flydde i olika riktningar. Vid fick skydd av en grupp vakter som stod placerade vid sidan av de mer välutrustade polisstyrkorna.

DET HELA SLUTADE med att vi flydde mot en båt – ”it is to dangerous”, sa poliserna till oss utlänningar – och vi följde våldsamheterna från floden i drygt 45 minuter. Trots upptrappningen kände vi ändå att vi ville se mer och begav oss mot hotell Hilton som ligger precis invid Tahrirtorget. Efter en hel del filmande från hotellets terrasser beslöt vi oss för att åter bege oss ut på gatorna.

Demonstrationerna växte i styrka och efter våldsamma sammandrabbningar med polis kunde man se bilar som stod i lågor alltmedan tårgaspatronerna flög genom luften. Mina ögon sved och det rann tårar ner för kinderna. I halsen kände jag en oerhörd smärta. Vi sprang fram och tillbaka mellan hotellet och gatan för att återhämta oss från tårgasattackerna samtidigt som protesterna eskalerade. Till slut smällde det till ordentligt och tusentals människor kom rusande mot mig. Jag blev knuffad men lyckade ta mig in på Hilton igen.

DEMONSTRANTERNA TRÄNGDES utanför lobbyn för att skydda sig mot tårgas och gummikulor. Hotellpersonalen beslutade genast att försöka bomma igen dörrarna; de stora fönstren hade redan spruckit. Medan jag tog en paus i lobbyn hördes plötsligt en kraftig smäll och det sprang in hundratals skrikande ungdomar. Jag blev först livrädd men förstod snabbt att det inte var mig de var ute efter. Vi hjälpte till med servetter för att torka av deras ansikten och bjöd på vatten så att de kunde skölja bort tårgasen.

Utanför satt sårade som fick hjälp av sina kamrater. På vissa rann det blod över ansiktet. Det var en skrämmande syn men också beroendeframkallande – jag befann mig i epicentrum av en händelseutveckling som kommenterades av världens alla nyhetskanaler. Hotellet gjorde en viktig insats och tillät en demonstranter att stanna kvar, och lyxiga Hilton blev genast fyllt av tårgas och brandlukt och en ovanlig mix av människor.

EFTER EN STUND stod det klart att situationen på Kairos gator hade förvärrats avsevärt. Det brann i byggnader och demonstranterna stod fast vid sin tro på ett förnyat Egypten utan president Mubarak vid makten. Vi funderade på att springa över bron mot förhållandevis trygga Zamalek men insåg att det var allt för osäkert utanför hotellet.

Vid 18-tiden infördes dessutom utegångsförbud och vi såg armétrupper dundra förbi i sina stridsvagnar. Journalisterna från hela världen trängdes i hotellets lobby. Det hela började alltmer likna filmen Hotel Rwanda – vi var ju alla fast, det fanns ingenstans att ta vägen förutom baren. Där följde vi händelseutvecklingen, en grupp främlingar som plötsligt såg efter varandra, och kunde konstatera hur CNN zoomade in på Hotel Ramses Hilton. Det var en mycket egendomlig känsla.

VID 22-TIDEN gjorde vi ett försök att fly. En grupp på sex personer sprang ut från lobbyn och in på en sidogata. Jag ville ta ett foto på en brinnande lastbil medan de andra fortsatte vidare. I samma stund kom hundratals demonstranter springande mot mig från andra hållet och jag hade inget annat val än att återvända till hotellet. Det var inte folket jag var rädd för utan risken att bli träffad av arméns kulor eller tårgas. Samtidigt förlorade jag kontakten med mina vänner.

Efter ytterligare två timmar på Hilton fick jag nog. Men den här gången skulle jag lyckas. När jag slutligen vandrade över bron syntes brandrök över allt; polisbilar i brand och förstörda byggnader. Hade folket vunnit? Jag var tveksam och när jag skriver detta ett par timmar efter ”Hotell Kairo” har president Mubarak avskedat sin regering. Men vad detta egentligen innebär för framtidens Egypten vågar jag inte sia om. Jag kan ju fortfarande höra hur det smäller utanför fönstret. Helt klart är att dessa förändringar inte sker över en natt, det är en utdragen process som vi bör ha tålamod med och känna respekt för.

NÄR JAG GICK över bron mot Zamalek kunde jag inte låta bli att reflektera över situationen; jag befann mig i något som närmast kan betraktas som en krigszon – en kakofoni av vapen, skrikande människor, eld och fordon som vittnade om ett Kairo i kaos. Nu inväntar jag lördagen med spänning.

Mina upplevelser i dag kommer jag aldrig glömma; min första tanke går till de människor som kämpar för sin frihet på ett sätt vi inte behöver göra i Sverige. Men jag tänker också på hur människan fungerar i situationer som denna. Vi möttes i tumultet, främlingar som plötsligt tog hand om varandra och såg till att alla var i säkerhet. Jag pratade med demonstranterna och de skrattade då jag i det närmaste flög upp i luften när en planka föll ner bakom mig – jag trodde ju att det var en tårgaspatron!