Det viktigaste millenniemålet är att halvera den extrema fattigdomen i världen mellan 1990 och 2015. Målet kommer troligen att uppnås. Men även om fem år kommer hundratals miljoner att leva i djup fattigdom, särskilt i Indien och Afrika.
FN:s mått på extrem fattigdom är att inte ha mer än 1,25 dollar, ungefär 10 kronor, att leva på varje dag. I dag beräknas 1,4 miljarder människor vara så fattiga. Det är ofattbara mängder utblottade människor, mer än dubbelt så många som bor i hela Europa. Men det har varit ännu fler.
Sedan referensåret för FN:s millenniemål, 1990, har världens extremt fattiga minskat med 400 miljoner. I relativa tal, och det är det FN-målet gäller, är fallet ännu större: från 42 procent till 25 procent (avser utvecklingsländerna fram till 2005).
Om inget dramatiskt inträffar i världsekonomin kan man vara ganska säker på att fattigdomsmålet kommer att nås på global nivå. Världsbanken gör i år bedömningen att 15 procent är extremt fattiga 2015.
Men framstegen är smärtsamt ojämnt fördelade över planeten.
I Ostasien har andelen fattiga rasat – i Kina tros den sjunka till 5 procent 2015 och i Indien till 24 procent – medan somliga länder i Afrika söder om Sahara nästan inte kommit någon vart alls. I Nigeria och Zimbabwe har andelen fattiga ökat. Samtidigt har tio afrikanska länder redan uppnått fattigdomsmålet, exempelvis stora länder som Etiopien och Egypten.
Till FN:s mål hör också att halvera den andel av befolkningen som lider av hunger. Med tio kronor om dagen som fattigdomsdefinition sammanfaller de båda kategorierna till stor del. Men inte helt. Antalet undernärda är mindre, om än uppemot en miljard, men hungerutvecklingen har varit sämre än fattigdomsutvecklingen.
I mindre än hälften av länderna har det gjorts framsteg i linje med målet. Dock finns stora skillnader även här: I Ghana minskade hungern med 75 procent mellan 1990 och 2004, medan den ökade med lika mycket i Kongo.
Den ekonomiska krisen 2008-2009 i kombination med kraftigt höjda livsmedelspriser bromsade kampen mot hungern. Enligt FN:s livsmedelsorgan tvingades uppemot 100 miljoner tillbaka in i undernäring. De allra färskaste siffrorna visar dock att bakslaget var tillfälligt. 2010 minskar antalet undernärda med tio procent.
Den så kallade livsmedelskrisen är dock dubbelbottnad. På kort sikt är höjda priser ett stort problem för de fattiga i städerna, vars magra inkomster huvudsakligen går till mat. Men om prisnivån höjs på jordbruksprodukter är det på sikt till gagn för den majoritet av världens fattiga som lever på landsbygden.
Det kan dessutom ge jordbruksbaserade länder i Afrika och Asien välbehövliga ökade intäkter, förutsatt att de börjar investera mer i jordbruk. En fattigdomsfälla har länge varit att Europa, Nordamerika och Australien genom subventioner och överproduktion dumpat livsmedelspriser på världsmarknaden, så att bönder i de fattiga länderna inte kunnat konkurrera. I stället har många afrikanska länder som egentligen har stor odlingspotential importerat ris, majs och annan mat.
När FN:s mål väl nås kommer vi ändå att befinna oss långt från en värld utan fattigdom, om en sådan någonsin går att åstadkomma. Det blir allt mindre relevant att dra välståndsgränserna längs samma linjer som landsgränserna. Det talas i dag om ”the bottom billion”, den miljard människor som lever på botten.
Fickor av djup fattigdom finns i många länder som i sin helhet nått någorlunda acceptabla välståndsnivåer, som Brasilien, Mexiko, Sydafrika och Ryssland. Och det väldiga Indien må pressa ner sin andel fattiga från drygt hälften till en knapp fjärdedel, men det betyder fortfarande att över 300 miljoner indier lever på mindre än tio kronor om dagen.