Oudlet är en av tusentals haitier som fick någon krossad kroppsdel amputerad efter den stora jordbävningen den 12 januari. Hans pappa Patrick Louis berättar vad som hände den olycksbringande eftermiddagen:
– Både jag och pojkens mamma var ute på ärenden när taket föll in. Jag kom hem och hittade Oudlet med en betongklump som fallit över benet. Men vi kunde inte komma till en läkare förrän efter sju dagar, och då var foten och benet redan så angripna av kallbrand att de fick såga av hans ben ovanför knät.
Nu väntar de på att en protes ska mätas upp och sedan tillverkas. Såret har läkt och nästan slutits, och fysioterapin går ut på att träna Oudlet att gå med kryckor.
Oudlet lägger sig ner på en brits och Sophie Domenjoud lägger flera lager av bandage över lårstumpen. Hon arbetar för Handicap International på en klinik som man delar med Läkare utan gränser.
– Stumpen har dragit sig samman, och den måste nu mobiliseras så att han ska kunna gå med protes i framtiden, säger hon.
Sophie Domenjoud börjar med att varsamt träna upp rörligheten i pojkens höftled.
Oudlet är tålmodig. Han har inte varit på fysioterapi på en och en halv vecka, så det är en kamp mot klockan att musklerna inte ska låsa sig och förtvina.
– För att det ska bli bättre bör han komma hit varannan dag för rehabilitering. Och så bör han träna själv hemma, säger Sophie Domenjoud.
Men det är inte så enkelt i verkligheten.
När DN följer med familjen Louis hem, visar det sig inte oväntat att de delar 1,2 miljoner haitiers öde: de har inte längre något hem. Huset, där Oudlet fick benet sönderklämt, fanns i förstaden Carrefour, som var ett av de områden som drabbades värst av jordbävningen. Nu bor de i ett hem som består av två smala pinnar som håller upp ett tygskynke. På marken står två sängar. Det är allt de har.
När regnperioden börjar om drygt en månad lär tyget inte förslå mot skyfallen. För att inte tala om orkansäsongen som kommer i sommar.
– Vi har inget hus längre, men jag vill ändå inte bo i ett hus, jag är fortfarande rädd för nya skalv, säger Patrick Louis.
Familjen Louis situation illustrerar vad Michel Peremans, talesman för Läkare utan gränser (MSF) i Haiti, understryker för DN: Liksom före jordbävningen finns ingen hälsovårdsstruktur eller socialvård i Haiti.
– De som bor i tält är de lyckliga, majoriteten av de hemlösa har inte ens det. Fortfarande finns det mängder som bara har fått första hjälpen, säger hon.
Michel Peremans talar om ett ”dödligt glapp” mellan de akuta insatserna och det långsiktiga utvecklingsarbetet. Den internationella givarkonferensen i New York i slutet av mars ska ägna sig åt det senare.
– Det är inte tillräckligt att komma med det första plåstret. Det måste till flera uppföljande åtgärder däremellan, säger Michel Peremans.
Hur familjen Louis än gör blir Oudlets framtid som handikappad i Haiti inte lätt.
Han säger att han vill gå i skolan och skaffa sig ett yrke. Men alla skolor ligger i ruiner, och de få som har jobb i Haiti är inte rörelsehindrade.
Innan han kan tänka så långt måste han få en protes som fungerar. Och vad händer när de utländska hjälparna har rest hem?