Den finländska nationen har i svåra stunder en förmåga att samla sig kring flagga och president som saknar motsvarighet
i Sverige.
Trots att det i festtal brukar understrykas hur nära de båda broderfolken står varandra, kan en tillrest rikssvensk snabbt se de stora olikheterna, särskilt när nationen sätts under press.
När jag i torsdags eftermiddag körde in i Helsingfors från det lilla samhället Jokela en bit norr om stan, var den finländska huvudstaden draperad i flaggor på halv stång. Inte bara på officiella byggnader, som i Sverige i motsvarande läge, utan överallt. I stort sett varje hus hade det blåa korset satt på husfasaden.
I detta land används flaggan som en enande symbol, inte bara i sportsammanhang, av högerextremister och möjligen till midsommar som i Sverige.
Flaggorna var naturligtvis satta för att hedra de omkomna i tragedin i Jokela. Men utan att brista i respekt får jag också intrycket av att nationen också sörjer i ett större perspektiv - man minns sin dramatiska historia och sluter sig samman.
I det massiva granitpalatset på Mannerheimvägen stod hela riksdagen tyst för att hedra de åtta döda i skolmassakern.
Men jag får återigen intrycket av att man också hedrar nationen och står upp för det finländska. Den privata sorgen blir nationell och enande.
Under torsdagen spred sig som en löpeld på mobiltelefoner över hela landet uppmaningen att tända ljus i fönstren. På många håll i Helsingfors syntes också ensamma fladdrande lågor i regnet under kvällen.
Det är en tradition som normalt sker på Självständighetsdagen den 6 december, för att minnas och hedra de döda. Om en månad kommer finländarna att finna skäl att tända extra många ljus och hissa extra många flaggor. Det är då 90 år sedan den unga finländska nationen blev självständig i svallvågorna efter den ryska oktoberrevolutionen.
Finländarna använder, på gott och ont, sin dramatiska historia för att sluta sig samman. Det är inte mer än drygt 65 år sedan som sovjetiska bombplan faktiskt attackerade Helsingfors och en hel generation finländska män dog för att försvara nationens självständighet.
Sverige har ingen självständighetsdag, inga fallna i näraliggande krig att hedra och inget hot från en stor beväpnad och farlig granne. Ofta blir vår officiella sorg lite tafflig: ljus och blommor och sedan går var och en hem till sitt.
Denna skillnad i att hantera nationell sorg blev kanske allra tydligast under "Estonia"-katastrofen.
I Åbo på Finlands sydvästkust, där de flesta offren fördes i land, hölls en spontan gudstjänst i mörker och regn bland räddningspersonal, myndighetspersoner och journalister. Ingen som var med glömmer det.
På finska Utö långt ute i havet stod en stram beväpnad vaktpost utanför det båthus där ytterligare omkomna förvarades.
När de svenska offren skulle föras hem, användes nödtorftigt draperade kylbilar. Ingen officiell mottagning eller hedersbevisning vid färjan i Stockholm, trots att det finländska befälet stod i stram givakt på bryggan.
Finlands sätt att hantera kriser behöver inte nödvändigtvis vara bättre än det rikssvenska.
Det jämlika Sverige har måhända andra sätt att minnas.