Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Världen

Fler fångar på Guantánamo med Trump i Vita huset

01:23. DN har varit på Guantánamo där fångar torterats och förnedrats. Sexton långa år. Tre presidenter: Bush, Obama, Trump.

Guantánamo. Ett fängelse bortom lagen med fångar som torterats och förnedrats.

16 långa år. Guantánamo skapades av George W Bush. Barack Obama försökte stänga det.

DN på plats. Nu bestämmer Donald Trump – en president som öppet förespråkar tortyr.

En skäggig långhårig Guantánamofånge står med en fjärrkontroll i handen, tre meter bort. Han är vänd mot oss men hans blick är riktad snett uppåt, mot avdelningens gemensamma tv. Flera gånger trycker han hårt med tummen, tycks byta kanal. Så ropar han till en medfånge: kom och titta!

Snart står de, två män i pösiga fängelsekläder, och ser intensivt på tv:n. Då och då gör någon av dem en gest mot skärmen och kommenterar något.

Läs mer: Trump lovar att fylla det ökända fängelset

– Fångarna satt klistrade vid tv:n under presidentinstallationen av Trump häromdagen, viskar en vakt intill mig.

Vi är en liten grupp journalister som betraktar fångarna när de rör sig därinne, i en gemensam avdelning. Någon ligger i en soffa och läser. En annan kliar sig på magen. En tredje sveper en sjal runt huvudet.

De har ingen aning om att vi står där och glor på dem. Vi ser dem genom spegelglas, men de kan inte se oss. Någon i journalistgruppen viskar:

– Kolla den där killen, han går mot köket, ska han äta?

– Nej, han har en tom matlåda i handen, han ska nog bara diska.

– Och där kommer en till. Nu pratar de med varandra!

Vi trängs med kameraobjektiv, diktafoner och anteckningsblock. Stöter in i varandra när vi försöker komma nära rutan för att få bättre bilder.

– Förlåt.

– Om jag bara kan få… Vi kan turas om att stå här framme och fota.

Fotograferna har det svårt. De vet att alla bilder där fångarnas ansikten syns kommer att raderas av militären.

Män i ljusbruna, löst sittande fångdräkter kommer och går. Nästan alla har hissat upp byxorna så att de slutar mitt på vaderna. Jag känner igen byxlängden och stilen från svenska salafister, djupt konservativa sunnimuslimer som i varje detalj strävar efter att leva som profeten Muhammed gjorde på 600-talet.

Hey Steve. Vi glömde byta ut tavlan i Kittery. Och de tog bilder av det.

På fötterna har många badtofflor. Borta är de orange fångdräkterna som många associerar med Guantánamo, de overaller som terrorgruppen IS nu kopierat och tvingar sina fångar att klä på sig innan de blir halshuggna framför kameran.

Snart är det gemensam kvällsbön. Kamerorna rasslar när männen på rad böjer huvudena i riktning mot Mecka. Vakterna uppmanar oss att viska, och att absolut inte råka komma emot glaset så att ljud uppstår.

– Då undviker vi att skapa oro bland dem. Och så respekterar vi deras integritet.

Guantánamo ”ska inte bli ett zoo” där fångarna görs till ”ett spektakel”, fick vi höra från ett befäl. Men ett zoo är exakt vad detta känns som, när männen vankar runt bara ett par meter framför oss, fullständigt ovetande om att de är betraktade.

När fångarna reser sig från bönemattorna tycker jag att ett av de skäggiga ansiktena ser bekant ut. Kan det vara fånge nummer 063, den 38-årige saudiern Mohammed al-Qahtani? Han har suttit inspärrad här i snart 15 år nu, utan rättegång.

Jag skulle vilja fråga Mohammed al-Qahtani om hundarna som förhörsledarna hetsade mot honom, om skendränkningen, om kvinnounderkläderna han tvingades bära – en behå på överkroppen och en stringtrosa på huvudet. Hur var det för al-Qahtani att kedjas fast, pumpas full av vätskedropp och sen nekas att gå på toaletten så att han till slut kissade på sig?

Tortyren av Mohammed al-Qahtani är väldokumenterad, detaljerna kommer från myndigheternas egen sakliga loggbok. En gång hällde förhörsledarna vatten på honom och kylde ned rummet så mycket att hans liv var i fara. Hans puls sjönk till 35 slag per minut och han fick snabbt föras till militärsjukhuset.

De brutala förhören ägde rum här på Guantánamo år 2002. Metoderna var godkända av Vita huset. Tortyr förbjöds av president Obama 2009.

Nu, år 2017, undrar både fångar och vakter på Guantánamo: ska tortyren komma tillbaka?

•••

Donald Trump har hunnit vara president i en vecka när fotograf Ola Torkelsson och jag går in på Kittery café, en liten mäss på flottbasen Guantánamo bay, tillsammans med våra militäreskorter. Matsalen ligger alldeles intill fängelset. Här brukar militärpoliserna som vaktar fångarna äta.

Eftersom presidenten i USA också är landets militära överbefälhavare finns Donald Trumps foto överallt på Guantánamobasen. Han är den nye bossen.

Foto: OLA TORKELSSONDet har gått en vecka sedan Barack Obama lämnade Vita huset. Men på mässen hänger hans porträtt fortfarande kvar. Ett misstag som snabbt korrigeras efter att det upptäckts. Foto: Ola Torkelsson

Men just här, på Kittery café, har militärerna gjort en miss. En brett leende Barack Obama sitter fortfarande kvar högst upp på tavlan.

Den högst rankade militären som går med oss, kapten John Filostrat, ser inte glad ut när han upptäcker Obama på tavlan. Hans humör sjunker ytterligare när vi börjar fotografera. Obama, mannen som skämdes för Guantánamo, ska ju inte vara där. För flera dagar sedan borde fotot ha plockats ned och ersatts med bilden av den nya presidenten, han som öppet förespråkar tortyr och som lovat att fylla Guantánamo med nya fångar, eller som han uttrycker det: ”bad dudes” (”onda killar”).

Kapten Filostrat, en vanligtvis gladlynt man från Louisiana som gillar revbensspjäll och öl, suckar. Finns det något sätt att hindra Obamabilden från att komma ut i medierna?

För att alls få komma till Guantánamo tvingas journalister lova att låta militärerna granska våra kameror varje kväll. De raderar alla bilder som visar fångars eller vakters ansikten. Närbilder på fängelselås ryker också.

Men ett foto på en bild av fel president? Kapten Filostrat vet att han skulle göra sig löjlig om han krävde att vi raderade den. Lite senare hör vi honom tala med sin överordnad, överste Stephen Gabavics.

– Hey Steve. Vi glömde byta ut tavlan i Kittery. Och de tog bilder av den.

– Okej.

– Vi ska fixa det. Men bilderna kommer att komma ut.

– Okej. Det är som det är.

Nästa dag är Obama utbytt mot en bild av Donald Trump, med Vita huset i bakgrunden. Den nya presidenten och överbefälhavaren ler inte.

•••

Fånglägret på flottbasen Guantánamo är president George W Bushs skapelse. Det ansågs vara en viktig del i USA:s krig mot terrorismen, det krig som intensifierades efter terrorattackerna den 11 september 2001. Sorgen, rädslan och vreden som grep USA efter att tusentals vanliga New York-bor dödats av flygkapare från al-Qaida skapade en nationell anda där hårda metoder uppmuntrades.

Guantánamobasen på Kuba var en perfekt plats för att hålla misstänkta terrorister fångna, ansåg Bush och hans ministrar.

Med inrättningar som Starbucks, McDonald’s, Subway och Pizza Hut är Guantánamobasen en liten bit av det kapitalistiska USA på det annars kommunistiska Kuba. En lokal radiostation spelar smäktande countryballader på morgnarna, och varje kväll vid solnedgången trumpetas den amerikanska nationalsången ut i högtalare över hela basen. Men formellt sett är det inte amerikansk mark.

– Ni måste ha pass om ni ska till ”Gitmo”, påminner flygbolagsmannen när vi ska gå ombord på planet i Fort Lauderdale i Florida.

Som många amerikaner använder han smeknamnet ”Gitmo”, från flottbasens militära förkortning: GTMO. Flygbolagsmannen tillägger:

– Gitmo är ett annat land.

För George W Bushs terroristjagande regering var det precis poängen. Guantánamo var USA – men ändå inte. Här gällde inte vanliga amerikanska lagar. Man kunde hålla folk inspärrade hur länge som helst.

Foto: OLA TORKELSSONGryning på Guantánamo, utanför ett av de gamla lägren som inte längre har några fångar. Totalt har 780 fångar varit inspärrade här – i dag finns bara 41 kvar. Foto: Ola Torkelsson

Totalt fördes 780 människor som USA ansåg vara ”fiendekrigare” till Guantánamo. Många av dem tillfångatogs i Afghanistan. Några få var högt uppsatta al-Qaida-ledare, de flesta var fotsoldater på låg nivå. Många var inte alls terrorister utan råkade bara vara på fel plats vid fel tidpunkt. De såldes till USA:s krigsmakt som gav en ”hittelön” på 5 000 dollar till den som överlämnade en ”antiamerikansk terrorist”.

Den förste befälhavaren för Guantánamolägret, generalmajor Michael Lehnert, anser att USA borde ha ”skiljt getterna från fåren” – separerat terrorister från oskyldiga – redan i Afghanistan.

– Det var bara påhittade anklagelser mot en del av dem, säger Lehnert till tidskriften The New Yorker.

På Guantánamo blev det hårda tag för alla. Och om USA ansåg att tortyr krävdes för att pumpa en fånge på viktig information – då torterade förhörsledaren honom. Fast president Bush och hans stab använde inte ordet tortyr när de beskrev behandlingen av fångarna. Det gick inte, eftersom USA varit ledande när FN-konventionen som förbjuder tortyr togs fram år 1984. I stället talade man om ”utökade förhörsmetoder”.

För att komma runt tortyrförbudet satte Vita husets jurister år 2002 ihop ett dokument som, när det läckte ut två år senare, skulle bli ökänt under namnet ”The torture memo” – Tortyrpromemorian. Vita husets jurister skrev att det fanns många former av plågsam behandling som inte behövde klassas som tortyr, och som därför kunde användas i förhör med terrormisstänkta på Guantánamo och på andra ställen utanför USA:s gränser.

Vad innebar de ”utökade förhörsmetoderna” i praktiken? Guantánamofångarna vet.

Som den 37-årige pakistaniern Majid Khan. I början av sin fångenskap serverades han en lunchmåltid av sina amerikanska förhörsledare. Pasta med sås. Hummus. Nötter och russin.

Men Majid Khan fick inte äta måltiden på vanligt sätt. Förhörsledarna mixade i stället maten till en puré. Sedan tvingade de in röran av pasta, nötter och hummus i Majid Khans ändtarm.

Underrättelsetjänsten CIA kallade det ”rektal matning”. Ibland sprutade de även in vatten i ändtarmen på sina fångar. Då hette det ”rektal rehydrering”.

Våldtäkt är ett brott som handlar om våld och om kontroll. Och det var precis vad detta var.

Den förnedrande behandlingen hade inget med näringstillförsel eller vätskebalans att göra. För CIA:s förhörsledare handlade det om något annat: att uppnå total kontroll över sina fångar, och få dem att hamna i ett mentalt tillstånd av ”inlärd hjälplöshet”. Idén om inlärd hjälplöshet blev viktig inom CIA under åren efter 11 septemberattacken 2001, och utvecklades av två psykologer. Tanken var att knäcka fångarna, att få dem att känna att ingenting de gjorde kunde påverka deras situation. Då, löd teorin, skulle de berätta vad de visste om eventuella terrorplaner.

– De uttryckte det som att de ville ”rensa huvudet” på fången, säger Majid Khans juridiska ombud Wells Dixon.

Det som Majid Khan utsattes för av underrättelsetjänsten CIA är en form av våldtäkt, menar Wells Dixon. Han påminner om att våldtäkt inte främst handlar om sex.

– Våldtäkt är ett brott som handlar om våld och om kontroll. Och det var precis vad detta var.

I en rapport som 2014 offentliggjordes av den amerikanska senaten framgår att minst fem CIA-fångar liksom Majid Khan har utsatts för ”rektal rehydrering” eller ”rektal matning”. Många har placerats i badkar fulla med isvatten och fjättrats vid väggar och golv med kort kedja. I rapporten står att CIA gett ”många fångar intrycket att de aldrig skulle lämna fängelset levande”. En förhörsledare sa till en fånge att hans fall aldrig skulle hamna i domstol, eftersom ”vi kan aldrig låta världen veta vad vi gjort med dig”.

Majid Khan erkände 2012 att han som 22-åring var en al-Qaida-kurir som levererade 50.000 dollar inför bombningen av Marriott hotel i Jakarta år 2003, ett dåd som dödade tolv människor.

Den ”rektala matningen” av honom skedde när han mellan 2003 och 2006 var fånge på en av USA:s så kallade ”black sites”, de hemliga fängelser som underrättelsetjänsten upprättat på olika platser i världen för att ostört kunna förhöra fångar på sätt som inte går ihop med hur en demokratisk stat förväntas agera.

Uppgifterna om tortyren av Majid Khan – inklusive detaljerna om pasta, hummus och russin – kommer från CIA:s egna noteringar. De var hemligstämplade i många år, men sekretessen har nu delvis hävts.

För sin advokat har Majid Khan berättat om fler tortyrmetoder. Som att han fick hänga naken från en bjälke i taket under tre dygn. Vakterna gav honom då ingen mat, endast vatten. Han skendränktes även vid två tillfällen. Med en mörk huva över ansiktet trycktes han ned i ett kar fullt med is och vatten. Förhörsledarna höll hans huvud under vatten tills han trodde att han skulle dö.

Enligt Majid Khan sa männen som förhörde honom saker som: ”Vi ska ta hand om dig, grabben.” ”Vi ska spöa upp dig.” ”Vi ska ta dig till en plats som du inte kan föreställa dig.”

Foto: OLA TORKELSSONEn soldat köper en portion kyckling med ris och bönor på The Jerk House, som drivs på Guantánamobasen av jamaicanska gästarbetare. Här samlas många på kvällstid för att lyssna på reggae, dricka ölen Red Stripe och använda gratis wifi. Foto: Ola Torkelsson

De höll upp en hammare och hotade att slå honom i huvudet med den. Talade om hans syster och hotade att göra henne illa. Enligt Majid Khans advokat hölls han helt isolerad mellan 2003 och 2006. Under i princip hela 2003 var han instängd i totalt, kolsvart mörker.

– Man kan säga mycket om black sites. Men jag tror att det viktigaste att veta är: En black site är som en medeltida fängelsehåla, säger Wells Dixon.

Många Guantánamofångar har förhörts och torterats i black sites i USA-allierade länder som Polen, Thailand och Afghanistan innan de kom till Guantánamo. Särskilt ökänt är Saltgruvan i Afghanistan, där en fånge 2002 dog efter tortyr (se faktaruta).

Men även på Guantánamobasen har tortyr ägt rum. På George W Bushs tid fanns en black site här på basen, ett specialfängelse för fångar som kunde ha värdefull information om terrorplaner.

CIA-folket kallade Guantánamos black site för Strawberry fields. Enligt New York Times var det en referens till Beatleslåten ”Strawberry fields forever”.

Namnet kom sig av att fångarna skulle hållas där forever – för alltid.

•••

Någon kilometer från fängelset ligger Kittery beach, där militärer och civila brukar bada, grilla och dyka på ledig tid. Det finns korallrev runt basen, och dykningen och snorklingen är fantastisk avkoppling, säger glada militärer i basens interntidning The Wire. Det turkosskimrande vattnet är 26 grader varmt. I flottbasens butiker kan man köpa kepsar och badväskor med texten ”Guantánamo bay beach bum”.

Fångarna får aldrig se en skymt av havet, trots att de lever sina liv bara ett par hundra meter från strandkanten och kan känna den saltmättade luften när de är ute på rastgården. Men murarna är höga, och när fångarna körs till sjukstugan så sker transporterna i speciella bilar med fönsterlösa utrymmen, förklarar en vakt. Fångarna ska inte kunna se omgivningarna och planera någon flykt.

Vid ingången till Kittery café finns ett anslag om att diskriminering inom militären är förbjudet. Det råder nolltolerans för sextrakasserier, mobbning och rasism, påminner ledningen. Den soldat som känner sig diskriminerad kan söka upp en ”equal opportunity manager” vars telefonnummer och mejladress anges på anslaget. Där står också ett motto för Guantánamos antidiskrimineringsarbete, som handlar om att behandla folk med värdighet och respekt: ”Treating people with dignity and respect.”

Att diktaturer struntar i mänskliga rättigheter räknar de flesta med. Men den demokratiska supermakten USA, vars politiker så ofta säger att de vill ”leda genom att föregå med gott exempel”?

För den Harvardutbildade juristen Barack Obama var Guantánamo ett juridiskt och moraliskt svart hål.

– Det är dags att visa världen att vi inte är ett land som fraktar i väg fångar mitt i natten, till länder långt borta där de blir torterade. Vi är inte ett land som har fängelser där fångarna aldrig får veta varför de är där eller vad de anklagas för!

Så dundrade Barack Obama på valmötena 2008, under sin första presidentvalkampanj.

Fånglägret och CIA:s black sites gick stick i stäv med Obamas idé om USA som en demokratisk förebild i världen. Hur skulle man få länder som Pakistan och Egypten att sluta tortera sina fångar om USA gjorde det? Obama sa att han ville tillbaka till ”amerikanska kärnvärderingar”. Och just här, på Guantánamobasen, stod i hans ögon ett viktigt slag om vilket sorts land som USA skulle vara.

På ett valmöte i Michigan år 2008 förklarade han för publiken det juridiska begreppet habeas corpus – den gripnes rätt att få veta vad man anklagas för, och rätten att få försvara sig.

– Anledningen till att du har det här skyddet är att vi inte alltid fångar rätt person. Vi kanske tror att vi har fångat Mohammed terroristen, men det är kanske Mohammed taxichauffören. Du kanske tror att det här är Barack bombkastaren, men så är det Barack presidentkandidaten.

Att stå upp för habeas corpus handlar inte om att vara mesig mot terrorister, fortsatte Obama, utan om att det är grundläggande för en rättsstat och fastslaget i den amerikanska konstitutionen.

– Håna inte konstitutionen. Skoja inte med den. Säg inte att det är oamerikanskt att gå efter vad grundlagsfäderna skrev. Det har fungerat ganska bra i över tvåhundra år, sa Obama på valmötet i Michigan.

Så fort han svurits in som president så skred han till verket.

•••

Fotograf Ola Torkelsson och jag var på Guantánamobasen just under de där dramatiska dagarna i januari 2009, då presidentskiftet skedde och Obamas order om att stänga lägret kom. Vi såg tv-sändningen från installationen i en stor matsal full av militärer. Några afroamerikanska soldater grät öppet av glädje. De pratade om det historiska ögonblicket, att landet där svarta människor en gång var slavar hade nu fått en afroamerikansk man som högste ledare.

Läs mer: Bönerna från Guantánamo

Men i matsalen hördes även oroliga röster. Skulle Obama bara släppa ut fångarna på Guantánamo? De var ju farliga terrorister, ”the worst of the worst” som förre försvarsministern Donald Rumsfeld en gång hade kallat dem.

På sin första arbetsdag skrev president Obama under två dekret:

1. En order om att fängelset på Guantánamo skulle stängas inom ett år.

2. Ett uttryckligt förbud mot tortyr och en order till CIA att stänga alla sina black sites runt om i världen.

Tre månader senare meddelade CIA-chefen Leon Panetta att CIA ”inte längre drev några fängelser eller black sites”. Panetta förbjöd CIA-anställda och underentreprenörer att använda andra förhörsmetoder än dem som återfinns i militärens officiella regler, listade i ”Army field manual”, arméns fälthandbok.

Men Guantánamo var en svårare nöt. Obama hade underskattat svårigheterna med att stänga fängelset – inte minst det politiska motståndet, som blev allt hårdare under hans första år i Vita huset.

Tänk er en framtid – om tio år, eller om tjugo år – när USA fortfarande håller människor som inte har blivit anklagade för något brott på en bit mark som inte är en del av vårt land. Är vi ett land som gör så?

När han tillträdde hade allt verkat enklare. Även hans republikanska motståndare i presidentvalet 2008, John McCain, ville stänga fängelset. Till och med George W Bush talade om det mot slutet av sin presidenttid. Han hade då släppt över femhundra fångar från Guantánamo, bland dem örebroaren Mehdi Ghezali.

Obamas plan var att fortsätta släppa de fångar som inte ansågs utgöra något hot mot USA till andra länder, och föra resten till USA. De som begått brott kunde åtalas i vanliga domstolar och låsas in i högsäkerhetsfängelser på fastlandet, menade han.

Foto: OLA TORKELSSON”Abulsamet”, ”den som inte talar”, har en fånge skrivit på en vägg i det numer tomma Camp five. Foto: Ola Torkelsson

Planen fick skrotas 2011, när en majoritet i representanthuset röstade igenom ett förbud mot att flytta Guantánamofångar till amerikansk mark. Då var Obamas misslyckande i praktiken ett faktum. Mäktiga, rika USA kanske kunde övertala och betala länder som Montenegro, Uruguay och Kap Verde-öarna att ta emot enstaka fångar som inte bedömdes som farliga – men vad skulle Obama göra med de al-Qaida-ledare och andra terrorister som faktiskt också finns här?

Läs mer: Nervös militär när DN besöker Guantánamo

I ett tal 2013 vädjade Barack Obama än en gång till sina politiska motståndare om att försöka hitta en lösning för att stänga lägret.

– Tänk er en framtid – om tio år, eller om tjugo år – när USA fortfarande håller människor som inte har blivit anklagade för något brott på en bit mark som inte är en del av vårt land. Är vi ett land som gör så?

Fyra år senare tycks svaret på Obamas fråga vara: ”Ja, USA är ett land som gör så.” Visserligen frigav presidenten 201 fångar under sina åtta år (de fyra sista släpptes bara några timmar innan Trump svors in som president, och flögs till Förenade Arabemiraten och Saudiarabien). Men 41 människor är fortfarande inspärrade här. De flesta har inte anklagats för något brott. De kommer att åldras och bli gamla i fångenskap på Guantánamo.

•••

Den äldste fången, den pakistanske affärsmannen Saifullah Paracha, fyller 70 i år.

Han har suttit här i fjorton år och är en av Guantánamos så kallade ”forever prisoners” – en ”för-evigt-fånge”. Han är inte anklagad för något brott – men anses samtidigt vara för farlig för att släppas ut. Han har träffat Usama bin Ladin och USA tror att han kan ha tvättat pengar åt al-Qaida. Men bevisen är svaga och fallet bedöms inte kunna drivas i den militärdomstol som etablerats på flottbasen.

Saifullah Paracha har haft hjärtproblem och opererades 2006 av Guantánamos läkarlag.

Nu, när Vita huset inte längre vill stänga Guantánamo, talar fängelsechefen om att anpassa fängelset för åldringar. Montera fast stödhandtag. Bredda dörrarna till cellerna, så att rullstolar kan rullas in.

”Jag måste ha tilltro till att blivande president Trump är en förnuftig person som kommer att göra de rätta sakerna.”

Så sa fängelsechefen på Guantánamo, konteramiral Peter J Clarke, när han mötte fängelsevakter och annan militär personal några dagar efter Donald Trumps valseger.

Konteramiralen, en smal vältränad man i 45-årsåldern med bakgrund som undervattensofficer, hade samlat sina underställda på Lyceum, en av flottbasens två utomhusbiografer. På kvällarna flockas basens militärer och civilanställda här för att se gratis film under stjärnorna.

Nu gassade solen, och militärerna svettades under sina skärmmössor. En del av dem var tonåringar – det är ofta mycket unga soldater som beordras till Guantánamo. När det blev dags för frågor räckte en av de äldre, en man i 40-årsåldern i kamouflageuniform, upp handen. Han hade hört Donald Trumps uttalanden om Guantánamofängelset och ”bad dudes”, onda killar:

– Vi ska fylla det med en del onda killar, tro mig. Vi ska fylla det.

Frågeställaren hade även noterat Trumps vallöften om att som president återinföra skendränkning och ”jäkligt mycket värre” metoder. Och även om tortyr inte fungerar för att få bra underrättelseinformation så ”förtjänar de det ändå”, enligt Trump, ”för vad de gör mot oss”.

Nu undrade frågeställaren: Hur skulle det egentligen bli på Guantánamo under president Trump?

– I kampanjen talade han inte bara om att utöka Guantánamo, utan också om hur vi behandlar våra interner. Jag är nyfiken på att få höra dina kommentarer om det.

Foto: OLA TORKELSSONFör att alls få komma till Guantánamo tvingas journalister lova att låta militärerna granska våra kameror varje kväll. De raderar alla bilder som visar fångars eller vakters ansikten. För säkerhets skull vänder många vakter bort ansiktena när vi kommer. Foto: Ola Torkelsson

Konteramiralen tog frågan på allvar. Det tycktes som om han själv reagerat negativt på Trumps tal om tortyr.

– Vallöften och kampanjuttalanden är vad de är. Förhoppningsvis genomförs de bra idéerna medan de dåliga … förhoppningsvis kommer de att försvinna längs vägen, sa Clarke.

De unga militärerna tittade på sin befälhavare, som med mikrofon i hand vankade av och an framför den vita bioskärmen. Trump är förhoppningsvis en ”förnuftig person”, sa han.

– Men det hänger inte bara på presidenten.

Clarke påminde sina soldater om USA:s konstitution, och att presidenten inte har oinskränkt makt. Konstitutionen slår fast maktdelningen mellan republikens tre grenar: presidentmakten, den lagstiftande makten och domstolarna.

– Alla tre grenar har något att säga till om hur vi sköter våra plikter här.

Underförstått: om president Trump vill tortera fångar, skulle han stöta på motstånd i kongressen och i rättsväsendet.

– Dessutom är vi som militärer skyldiga att behandla krigsfångar och interner humant och säkert. Så jag förväntar mig att en del av den där retoriken ska klinga av.

Amiral Clarke såg på sina mannar. Kanske hade han inte varit tydlig nog? Han fortsatte tala om ansvaret för uniformerad personal att följa ”lagliga order”.

– Och att tortera någon skulle inte vara en laglig order, okej? Så om det är det vi talar om, så kommer det förhoppningsvis aldrig att hända. Men bra fråga. Tack.

Ett par månader senare återupprepar president Donald Trump i en tv-intervju det han sagt flera gånger i sin kampanj: Tortyr fungerar. Den nye presidenten nämner Islamiska statens grymma avrättningar och säger att man ”måste bekämpa eld med eld”:

– Så sent som för 24 timmar sedan talade jag med folk på högsta nivå inom underrättelsetjänsten. Och jag frågade: ”Fungerar det? Fungerar tortyr?” Och svaret var: ”Ja, absolut”, säger Trump.

Vem ”på högsta nivå inom underrättelsetjänsten” är det som Trump talat med?

Kort efter tv-intervjun meddelar presidenten att han utsett en ny vicedirektör för CIA: Gina Haspel, en rutinerad underrättelseofficer. Mellan 2003 och 2005 var hon chef för Cat’s eye, ett hemligt CIA-fängelse i Thailand. Enligt flera källor till nyhetsbyrån Reuters så var Gina Haspel med och förstörde videoband med inspelningar som visade skendränkningar av fångar.

Tidskriften The New Yorker uppger att Gina Haspel personligen var med när en misstänkt al-Qaida-man, palestiniern Abu Zubaydah, i Thailand torterades så svårt att hans förhörsledare vid ett tillfälle trodde att han dött. Enligt CIA:s egen dokumentation skendränktes Abu Zubaidah vid 83 tillfällen. I CIA:s anteckningar står att Abu Zubaidah en gång under vattnet blev ”helt okontaktbar, medan bubblor steg från hans öppna mun”.

Abu Zubaidah är i dag en av fångarna på Guantánamo. Han är en ”för alltid-fånge” Han sitter fängslad, år efter år. Hans fall bedöms inte kunna drivas vidare. Militärdomstolen på Guantánamo är notoriskt långsam, och åklagarna som försökt åtala några av fångarna har stött på problem. Hur gör man med erkännanden som kommit till under tortyr? Domstolen kan inte godkänna dem som bevis.

Ta fallet med fånge nummer 063, Mohammed al-Qahtani, den 38-årige saudiern som jag tyckte mig se inne i fängelset när vi stod bakom spegelglaset. Han kallas ibland för ”den tjugonde flygkaparen”, eftersom han tros ha ingått i al-Qaidas ursprungliga terrorplan för den 11 september 2001. När han försökte ta sig in i USA via Florida i augusti 2001 stoppades han av en misstänksam gränspolis. Några månader senare tillfångatogs han i Tora Bora-bergen i Afghanistan och fördes till Guantánamo.

För åtta år sedan beslöt domaren Susan Crawford att lägga ned ett åtal mot Mohammed al-Qahtani. Susan Crawford, en konservativ republikan, hade utsetts av Bushregeringen för att se vilka Guantánamoärenden som skulle kunna drivas vidare i domstol. Mohammed al-Qahtani hade i förhör erkänt att han tillhörde al-Qaida, så saken borde vara klar. Men när domaren insåg under vilka omständigheter erkännandet hade kommit hissade hon röd flagg.

– Vi torterade Qahtani, sa domare Crawford till Washington Post.

•••

Fotograf Ola Torkelsson och jag skulle vilja träffa Majid Khan, Abu Zubaydah och Mohammed al-Qahtani och fråga om det som USA utsatt dem för. Vi skulle även vilja höra om deras eventuella karriärer som islamistiska terrorister.

Men vår ansökan om att intervjua fångar avslås omedelbart av högste fängelsechefen, konteramiral Peter J Clarke.

– Det får ni inte.

Vi träffar fängelsechefen i ett propert sammanträdesrum med tjock djupblå heltäckningsmatta. Ingen journalist tillåts träffa fångar på Guantánamo, förklarar Clarke. Han hänvisar till Genèvekonventionen och vad det står om behandling av krigsfångar där: de ska inte behöva ”bli föremål för allmänhetens nyfikenhet”.

Vi är beredda på svaret, vet att det funkar så här på Guantánamo. Militären säger nej till all kontakt med fångar, och brukar motivera det med att det är för fångarnas egen skull.

– De ska inte göras till ett spektakel, de har rätt till sin integritet, sa en kapten när vi var här sommaren 2013.

Men när konteramiralen nu drar upp Genèvekonventionen (som även förbjuder tortyr) har vi något att kontra med. Via advokater har vi i förväg utverkat flera fångars tillstånd att intervjua dem. Vi har papper på att de vill träffa DN.

Det spelar ingen roll, menar amiral Peter J Clarke. Fast nu hänvisar han inte längre till Genèvekonventionen utan till ”militär policy”.

– Det är försvarsdepartementets policy att journalister inte ska få träffa interner.

Militärerna är väldigt måna om att inte låta någon fånge få syn på oss eller ens höra oss. Då skulle fången via oss kunna föra ut budskap, och det är förbjudet. Ändå var det just vad som hände sommaren 2013.

Vi vallades då runt i fängelset när några fångar i sina celler hörde rasslet av kameror utanför. De började ropa på arabiska. Jag fångade ropen med min diktafon och såg till att översätta dem hemma i Sverige.

– Vi vill att ni ska veta sanningen. Det amerikanerna säger är inte sanningen. De förnedrar oss och de fråntar oss vår värdighet. De förbjuder människor att besöka oss, ropade en man.

En annan fånge mumlade:

– Må Gud förbanna den som förtrycker andra.

•••

2013 blev befälen på Guantánamo irriterade när vi frågade om tortyren som ägt rum här. Det var längesen, sa de. Men med president Trump har diskussionen om tortyr blivit konkret på ett nytt sätt, och fängelsechefen Clarke är medveten om det.

Även om hel del militärer röstade på Trump är han en starkt polariserande politiker även på Guantánamo. Under våra dagar på basen möter vi flera öppet skeptiska.

– Jag funderar på att sluta i militären nu. Jag vill inte jobba för den där clownen, muttrar en ung kvinna i kamouflageuniform en kväll, medan hon äter kyckling utanför en karibisk grill som drivs av jamaicanska gästarbetare på basen.

Foto: OLA TORKELSSONFängelsechefen, konteramiral Peter J Clarke, säger att han ”förhoppningsvis” inte får någon order från Donald Trump om att tortera fångar.
”Det vore en olaglig order”, säger han. Foto:Ola Torkelsson

Fängelsechefen Peter J Clarke säger att han efter valet påminde sina underställda om militärens roll.

– Den som blir vald till president blir vår överbefälhavare. Och vårt ansvar är att utföra våra plikter och att stödja överbefälhavaren. Oavsett vem det är, och oavsett vem du röstade på.

Donald Trump blickar från konferensrummets vägg ned på fängelsechefen. Här inne har militärerna kommit ihåg att byta ut Obamabilden. Trumpfotot sitter högst upp en maffig brunbetsad trätavla med rubriken ”CHAIN OF COMMAND” (”Befälskedjan”). En bild på fängelsechefen Clarke finns också på tavlan, strax under Trump.

Bredvid presidentens bild finns försvarsministern, general James Mattis, vilket är hoppfullt för Clarke och andra som ogillar tortyr. Försvarsministern, som krigat i Irak och i Afghanistan, håller inte med Donald Trump om att tortyr fungerar när man vill ha underrättelseinformation från en krigsfånge.

– Ge mig ett paket cigarretter och ett par öl så får jag ut mer än vad jag får av tortyr, ska Mattis ha sagt till Donald Trump.

Trump sa sig vara ”imponerad” av det svaret, även om det inte fick honom att ändra sig – själv tror han fortfarande på tortyr. Däremot tänker han, tills vidare, låta försvarsministern få sista ordet i tortyrfrågan. Men policyn kan komma att ändras om Trump uppfattar att ”det amerikanska folket” vill se tortyr, har han sagt.

En mindre problematisk order för fängelsechefen vore om Trump uppfyller sitt vallöfte om att skicka hit fler fångar. Clarke har 1 650 anställda till sitt förfogande och driver antagligen världens dyraste fängelse. I år beräknas kostnaden bli svindlande 100 miljoner kronor per fånge.

– Vi är redo att utöka kapaciteten, om ordern kommer. Ganska snabbt kan vi skaka fram 200 cellplatser, säger Peter Clarke.

•••

I torsdags publicerade New York Times en läckt kopia av president Trumps plan för Guantánamofängelset, där det framgår att han tänker sig att fängsla IS-terrorister på den kubanska flottbasen.

De nya fångarna kommer i så fall att hysas in i de modernaste fängelsebyggnaderna, Camp five och Camp six, som invigdes 2004 och 2006. När vi lotsas genom fängelsekorridorerna är doften av rengöringsmedel lika frän som jag minns den från tidigare besök. Men fängelset är numera ödsligt. Camp five används inte alls längre, de hundra cellerna är alla ekande tomma.

Stora bruna fläckar i taket skvallrar om den giftiga atmosfär som en gång rådde här. Fläckarna är rester av exkrement och urin som en del fångar samlade ihop i sina celler för att kasta mot vakterna. ”Splashes” kallar vakterna attackerna. Nu inträffar inga splashes, får vi veta, de 41 fångarna som är kvar klassas alla som ”mycket fogliga”.

I flera av de tomma cellerna finns klotter på arabiska. Det är samma text överallt: ”Abulsamet”. Det betyder ”den som inte pratar”. Smeknamnet är en sorts hederstitel för att beskriva någon som inte ”golar” (berättar saker för förhörsledare eller vakter).

Även Camp six är nästan tomt, här finns bara 26 fångar. De resterande 15 fångarna hålls i det hemliga Camp seven, som inga journalister får tillträde till. Vi får inte ens får veta var på basen det ligger.

Fångarna är indelade i fyra grupper som delar varsin avdelning. Alla fångar är muslimer, och indelningen är gjord efter hur pass strängt fångarna tolkar religionen.

– I den mest strikta avdelningen anser fångarna att det är mot religionens bud att ens se på tv, förklarar en av våra eskorter.

Där bor bara två fångar nu. De lever som eremiter och vill inte ha kontakt med omvärlden. Enligt vakterna vill de inte ens träffa representanter för Röda korset som ibland kommer hit.

Foto: OLA TORKELSSONTom cell med de vita och bruna klädpersedlar som fångarna ­numera får. Borta är de gamla orange fångdräkterna. Foto: Ola Torkelsson

I den minst konservativa avdelningen bor nio fångar. Det är dem vi får fota genom spegelglaset. Tv:n står ständigt på, fångarna gillar särskilt nyhetssändningar. De kan beställa böcker, filmer och tv-spel från fängelsets bibliotek.

Fifas fotbollsspel är populärt, berättar en bibliotekarie, samt populärvetenskapliga tidskrifter som National Geographic. På ett bord för återlämnade böcker ligger ett exemplar av ”Klockan klämtar för dig”, Ernest Hemingways roman från 1940, i arabisk översättning.

Romanen handlar om Robert Jordan, en amerikansk universitetslärare som är gerillasoldat i spanska inbördeskriget på 1930-talet. Av en sovjetisk general får Jordan i uppdrag att spränga en bro. Han blir förälskad i Maria, och hans pliktkänsla inför det farliga uppdraget krockar med hans nyfunna livslust. Ändå spränger han till slut bron, och såras svårt. Berättelsen slutar när Robert Jordan ligger döende och planerar en sista attack mot Francos fascister.

Bibliotekarien berättar om det senaste dvd-önskemålet från en fånge: tv-serien ”Desperate housewives”, säsong fyra.

– Jag tror att han har sett de andra tre.

Bibliotekarien träffar aldrig fångarna, hon plockar bara fram det som de prickat för på listor. Hon tillägger att de kan låna egna dvd-apparater med skärmar, och se i sina celler.

– De behöver inte berätta för de andra fångarna vilka filmer de beställer.

Fångarna är bara inlåsta i sina celler två timmar per dygn. Resten av tiden får de gå fritt i den gemensamma avdelningen, som även inkluderar en liten rastgård utomhus. Därute finns en träningscykel och en roddmaskin, och några kryddväxter som fångarna tillåtits att odla.

•••

En vakt i dunklet intill mig rullar fram en vagn med stora plastlådor. Lunchdags. Vakten sätter på sig ett genomskinligt plastvisir för ansiktet, en så kallad ”splashguard”. Det var länge sedan någon fånge kastade avföring och urin, men vakterna tar inga risker. När fångarna samlas kring maten blir det plötsligt extra tydligt hur en del av dem börjar åldras. En gång var de unga krigare. Nu ser vi flintskallar, gråa hår och ett vitt skägg.

Fängelseläkaren upplyser om att det vanligaste läkemedlet bland fångarna numera är förstoppningsmedicin.

– De är medelålders män som inte rör sig särskilt mycket. Då blir det så.

För Miami Herald berättar flera advokater att deras klienter på Guantánamo är oroliga över planerna på att IS-terrorister ska komma hit. De vill absolut inte blandas med IS-anhängare, som de ser som ”väldigt barbariska”.

Även fängelseledningen är inne på att hålla isär eventuella nya IS-fångar från de gamla fångarna, varav en del tillhört al-Qaida. Annars kan det bli bråk, säger flera befäl till oss.

Foto: OLA TORKELSSONUtomhusbiografen Lyceum, där militärer kan se gratis film på ­kvällarna. Foto: Ola Torkelsson

Sista kvällen på Guantánamo går vi på bio. Vi åker till Lyceum, biografen där fängelsechefen sa till sina mannar att han hoppades att slippa få en order om tortyr av fångarna.

Det är en ljuvlig tropisk kväll. Solen har just försvunnit bortom palmerna, fler och fler stjärnor tänds och en smal månskära syns i väster. En bris håller myggorna borta och det doftar av smörade popcorn. Marinkårssoldater, militärpoliser, flottister och civilister anländer i bilar och slår sig ned i de bekväma fåtöljerna framför ”bioduken” av vitmålad plåt.

I högtalarna hälsar mannen som sköter biografen alla hjärtligt välkomna, på bruten engelska. Som många andra som sköter städning, matlagning och annan service på Guantánamo är han från Filippinerna.

Sedan är det dags för nationalsången. Varje biovisning på Guantánamo inleds med ”The star-spangled banner”. När de första tonerna hörs skyndar sig alla i publiken att resa sig upp. Några står i givakt. Medan den pampiga musiken ljuder visas en patriotisk film med militärer i olika situationer: marinkårssoldater som springer i grupp, en pansarkryssare som stävar fram över ett blygrått hav, en helikopter som sänker sig över ett ökenlandskap.

Kanske i Jemen?

I sina mobiler har flottisterna på Guantánamo nyss fått nyheten om att deras kollegor i flottans elitstyrka Seal team 6 några timmar tidigare genomförde en överraskningsattack i Jemen, på president Trumps order. Enligt Pentagon dödades fjorton al-Qaida-krigare under en timslång strid. Även en amerikansk soldat dödades, och flera skadades.

•••

Snart kommer det fram att de amerikanska trupperna även tycks ha skjutit ihjäl flera kvinnor och barn. Lokala källor i Jemen talar om totalt sextio dödsoffer. En av de döda ska vara den åttaåriga flickan Noura al-Awlaki – dotter till en av världens mest kända terroristledare, Anwar al-Awlaki.

Anwar al-Awlaki föddes 1971 i New Mexico i USA och var i unga år imam och föreläsare i Kalifornien. På 2000-talet flyttade han till Jemen och blev en av al-Qaidas viktigaste ideologer, med föreläsningar som uppmanade muslimer till heligt krig mot västvärlden.

USA dödade Anwar al-Awlaki i Jemen 2011 i en drönarattack, beordrad av president Obama. Det minskade inte al-Awlakis ikonstatus bland unga, västerländska jihadister. Med sitt täta svarta skägg och sina medryckande föreläsningar var – och är – den bildsköne al-Awlaki närmast en rockstjärna bland unga våldsförespråkande islamister.

– Vi möter er med män som älskar döden, såsom ni älskar livet. Det är därför vi är övertygade om att vi inte kommer att förlora den här striden, säger al-Awlaki i ett ljudklipp.

al-Awlaki har särskilt pekat ut den svenske konstnären Lars Vilks som en person som bör mördas. Flera av de svenska terrorister som försökt döda Vilks har inspirerats av honom.

Nu sprids bilden av den lilla flickan Noura al-Awlaki, med rosett i håret och röd tyllkjol, som en löpeld i arabvärlden. Precis som Guantánamofängelset väcker den dödade Noura vrede och blir ett utmärkt rekryteringsverktyg för islamistiska terrorgrupper. Ett Trumpcitat från december 2015 i Fox News passar perfekt för terrorgruppernas rekryterare:

– När vi får tag på terroristerna måste vi döda deras familjer. Om de säger att de inte bryr sig om sina liv, då måste vi döda deras familjer, sa Trump då.

För militärerna som samlats på Guantánamos utomhusbio är nyheten om attacken i Jemen en påminnelse om att USA officiellt befinner sig i krig – men inte i krig mot någon annan stat. Kriget förs mot den islamistiska terrorismen, mot grupper som al-Qaida, IS och al-Shabaab, och det började långt före den 11 september 2001.

När vi får tag på terroristerna måste vi döda deras familjer. Om de säger att de inte bryr sig om sina liv, då måste vi döda deras familjer,

Det är just detta krig mot terrorismen som den amerikanska regeringen använder som skäl för att motivera inlåsningen av människor på Guantánamo, år efter år, utan att de är dömda för något.

Det gjorde man under både Bush, Obama och Trump.

Och även under Barack Obamas presidentskap dödade USA oskyldiga barn. 2011 dog Noura al-Awlakis 16-årige storebror Abdurahman i Jemen efter en drönarattack, två veckor efter att Anwar al-Awlaki dödats. Abdurahman var amerikansk medborgare. Hans död var ett misstag – inget tyder på att pojken var inblandad i terrorverksamhet. Med en häpnadsväckande vriden logik försvarade Obamas pressekreterare Robert Gibbs ändå attacken. Han sa att pojken ”borde ha haft en mer ansvarsfull far”.

När nationalsångens sista toner klingat ut springer några i publiken till kiosken, som förutom läsk, godis och popcorn säljer varmkorv, majschips med smält ost och glass med kakdegsbitar i. På skärmen visas en trailer för den kommande storfilmen ”Transformers”: speakerrösten mässar ödesmättat om ett krig ”mellan maskiner och människor”.

Till slut blir det dags för kvällens huvudfilm. Kameran panorerar över en motorväg i Los Angeles där rader av bilar fastnat i kö. Plötsligt kliver förarna ur bilarna och börjar sjunga och dansa.

På bioskärmen uppenbarar sig filmens titel, med gula blockbokstäver:

”LA LA LAND”.

Fakta. Guantánamobasen och Kuba

Sedan 1903 har USA arrenderat den södra delen av Guantánamobukten på Kuba, med tillhörande milslånga landremsor på båda sidor om havsviken.

Kuba anser att ärkefienden USA olagligt ockuperar marken, och för många latinamerikaner är basen en symbol för amerikansk imperialism.

När Fidel Castro kom till makten efter revolutionen 1959 krävde han att amerikanerna skulle lämna Guantánamo. Men USA:s militär stannade – och fortsatte att skicka årliga hyrescheckar på 4 085 dollar. När någon i Castros regering ett år löste ut en av checkerna tog USA det som bevis för att hyresavtalet fortsatte att gälla.

Gränsen mot Kuba är 28 kilometer lång och full av vakttorn. På 60-talet ströp Kuba tillförseln av el och vatten. USA byggde en avsaltningsanläggning och elgeneratorer för att man skulle klara sig ändå. Mat och andra förnödenheter flygs hit från det amerikanska fastlandet.

Fakta. Black sites och Gul Rahmans död

Black sites kallades de hemliga fängelser runt om i världen, bland annat i Afghanistan, Thailand, Polen och Rumänien, där underrättelsetjänsten CIA i åratal förhörde och torterade fångar, med godkännande från högsta ort. År 2009 förbjöds de hemliga fängelserna och tortyr av president Barack Obama.

Det mest ökända CIA-fängelset, Saltgruvan, låg norr om Kabul, Afghanistan.

2002 avled fången Gul Rahman i Saltgruvan, efter en månads tortyr. Gul Rahman hade då blivit slagen av sina förhörsledare, tvingats vara vaken i flera dygn i sträck, hållits i totalt mörker samt spolats med iskallt vatten.

Gul Rahman dog efter att han, helt naken på underkroppen, fjättrats i sin cell under en eftermiddag och en natt. Utomhustemperaturen var strax under noll grader, och cellerna var inte mycket varmare. Vakten som tittade till honom uppgav efteråt att hans kropp darrade, men sa också att det inte var konstigt eftersom alla fångar i det iskalla fängelset darrade. I obduktionsrapporten anges dödsorsaken som ”hypotermi” (nedkylning). Ingen har ställts till svars för Gul Rahmans död.

Källa: Amerikanska senatens ”tortyrrapport” från 2014 (”Senate select committees study of the central intelligence agency’s detention and interrogation program”)

Fakta. Tortyr

Enligt FN definieras tortyr så här:

”Varje handling genom vilken allvarlig smärta eller svårt lidande, fysiskt eller psykiskt, medvetet tillfogas någon antingen för sådana syften som att erhålla information eller en bekännelse av honom eller en tredje person (…) ”

Enligt människorättsorganisationen Amnesty international praktiserar runt 75 procent av världens regeringar tortyr.

Fakta. 41 fängslade på Guantánamo

Totalt har 780 människor hållits fängslade på Guantánamo sedan fånglägret öppnade 2002. När Barack Obama tog över 2009 var 242 fångar kvar. Obamas plan var att släppa några och föra över resten till USA, och få in dem i det vanliga rättssystemet. När kongressen sa nej till det så satsade han på att försöka reducera antalet till ”ett absolut minimum”.

Av de 41 fångar som är kvar är nästan alla misstänkta al-Qaida-män på olika nivåer.

Fem fångar bedömdes kunna släppas under Obamas styre – men det hann inte ske. Nu har Trump stoppat alla frisläppandeprocesser. 31 av fångarna har aldrig anklagats för något brott. 26 av dem anses ändå vara för farliga för att släppas.

Tio fångar finns inom militärdomstolssystemet på Guantánamo. Fem av dem är misstänkta för del i 11 september-attackerna, och militäråklagaren yrkar på dödsstraff. Men domar väntas först på 2020-talet.

Fången är en så kallad ”forever prisoner” – han anses för farlig för att släppas, men tillräckliga bevis saknas för att åtala honom i militärdomstolen.

Abu Zubaydah

Palestinier. 45 år. Misstänkt al-Qaida-man. Torterades så svårt i ett hemligt CIA-fängelse att förhörsledaren trodde att han dött. Förlorade ett öga i CIA-fångenskap.

Mohammed al-Qahtani

Saudier. 38 år. Erkände al-Qaida-inblandning efter tortyr där hans liv var i fara. Fängslad i över 16 år utan brottsanklagelse.

Majid Khan

Pakistanier. 36 år. Uppväxt i USA. Medgett att han var al-Qaida-kurir. Numera ett vittne mot andra al-Qaida-män. Svårt torterad under sin tid i hemligt CIA-fängelse.

Uthman Abdul Rahim Mohammed Uthman

Jemenit. 37 år. Misstänks ha varit livvakt åt Usama bin Ladin. Fängslad i över 16 år utan brottsanklagelse.

Ridah bin Saleh al-Yazidi

Tunisier. 51 år. Bedömdes redan i januari 2010 kunna släppas. Obama misslyckades med att hitta ett land som ville ta emot honom. Varit fånge i över 16 år.

Moath al-Alwi

Jemenit. 40 år. Misstänkt al-Qaida-medlem. Fängslad i över 16 år utan brottsanklagelse.

Ali Hamza al-Bahlul

Jemenit. 47 år. Filmare och propagandamakare för al-Qaida. Dömdes 2008 till livstids fängelse av en militärdomstol på Guantánamo. Fallet ej slutgiltigt avgjort.

Khalid Ahmad Qasim

Jemenit. 39 år. Misstänkt al-Qaida-man. Tidigare aggressiv mot vakter. Har på sistone lugnat sig och börjat måla tavlor. Fängslad i över 16 år utan brottsanklagelse.

Abdul Razak Ali

Algerier. 46 år. Var en gång talesperson för talibanerna och minister i den afghanska talibanregeringen. Fängslad i över 15 år utan brottsanklagelse.

Suhail al-Sharabi

Jemenit. 40 år. Misstänkt al-Qaida-man. Fängslad i över 16 år utan att anklagas för brott.

Ghassan al-Sharbi

Saudier. 41 år. Misstänkt al-Qaida-man. Fängslad i över 15 år utan att anklagas för brott.

Abdul Latif Nasir

Marockan. 51 år. Fick 2016 klartecken att släppas, Obama förberedde transfern till Marocko – men byråkratin gick för långsamt. När Trump tog över stoppades transfern. Fängslad i över 16 år.

Muyin Adin al-Sattar

Pakistansk-burmes. 42 år. Bedömdes redan i januari 2010 kunna släppas. Obama misslyckades med att hitta ett land som ville ta emot honom. Varit fånge i över 16 år.

Sufiyan Barhoumi

Algerier. 43 år. Skötsam fånge som nyligen skulle släppas. Allt var klart för hans transfer till Alger – men Obamas försvarsminister Ash Carter sa i sista stund nej. Fängslad i över 15 år.

Ismael Ali Faraj al-Bakush

Libyer. 48 år. Tidigare talibankrigare i Afghanistan. Gripen av pakistanska polisen, överförd till Guantánamo i juli 2002.

Ahmed al-Darbi

Saudier. 41 år. Erkände 2014 delansvar i attentatet mot en fransk oljetanker 2002, som dödade en person. Strafftid ej satt av militärdomstolen. Hoppas få avtjäna straffet i Saudiarabien.

Hani Abdullah/Said Nashir

Jemenit. 47 år. Har använt två olika namn. Misstänkt al-Qaida-man. Har under fängelsetiden velat se filmklipp från al-Qaida-attacker. Fängslad i över 15 år.

Tawfiq al-Bihani

Jemenit. 44 år. Torterad av CIA i "Saltgruvan" innan han fördes hit 2003. 2010 bedömdes han kunna släppas till sitt hemland Jemen "förutsatt att säkerhetsläget där förbättras".

Omar Rammah

Jemenit. 41 år. Gripen i Georgien 2001, överförd till Guantánamo 2003. Troligen fängslad i det ökända CIA-fängelset "Saltgruvan" i Afghanistan före det.

Saifullah Paracha

Pakistanier. 69 år. Affärsman som bott många år i USA och som misstänks ha hjälpt bin Ladin. Fängelsets äldsta fånge. Fången över 16 år utan brottsanklagelse.

Sanad Yislam al-Kasini

Jemenit. 46 år. Misstänkt al-Qaida-medlem och livvakt åt Usama bin Ladin. Kom till Guantánamo 2004 efter att ha hållits i ett av CIA:s hemliga fängelser.

Hassan bin Attash

Saudier. 31 år. Guantánamos yngsta fånge. Misstänkt al-Qaida-man. Var 19 år när han fraktades hit 2004. Hade då hållits fången i minst 120 dagar i ett hemligt CIA-fängelse.

Abdu Sharqawi

Jemenit. 42 år. Misstänks ha varit al-Qaida-rekryterare. Kom till Guantánamo 2004 efter att under minst 120 dagar ha hållits i ett av CIA:s hemliga fängelser.

Abdulrahim Rabbani

Pakistanier. 47 år. Misstänkt al-Qaida-man. Kom till Guantánamo 2004 efter att under minst 550 dagar ha hållits i ett av CIA:s hemliga fängelser.

Ahmed Rabbani

Pakistanier. 46 år. Misstänkt al-Qaida-man. Kom till Guantánamo 2004 efter att under minst 550 dagar ha hållits av CIA. Bror till Abdulrahim Rabbani.

Abdulsalam al-Hela

Jemenit. 49 år. Misstänkt al-Qaida-man. Kom till Guantánamo 2004 efter att under minst 590 dagar ha hållits i ett av CIA:s hemliga fängelser.

Haroon "al-Afghani" Gul

Afghan. 35 år. Mycket lite är känt om denne fånge, som kom hit 2007 och aldrig anklagats för brott. Hans advokat tror att han förväxlats med någon annan.

Mustafa al-Hawsawi

Saudier. 48 år. Anklagas för del i 11 september-attackerna. Militäråklagaren yrkar på dödsstraff. Hölls i över tre år i ett hemligt CIA-fängelse.

Ramzi bin al-Shibh

Jemenit. 44 år. Anklagas för del i 11-september-attackerna. Militäråklagaren yrkar på dödsstraff. Greps 2002, hölls i över tre år i ett hemligt CIA-fängelse.

Walid bin Attash

Jemenit. 39 år. Greps 2003. Anklagas för att ha varit delaktig i 11-september-attackerna. Militäråklagaren yrkar på dödsstraff. Enbent man som av förhörsledare tvingades stå på sitt enda ben tills han ramlade.

Abd al-Rahim al-Nashiri

Saudier. 52 år. Anklagad för att ha planlagt bombningen av amerikanska krigsfartyget ”USS Cole”. Militäråklagaren yrkar på dödsstraff. Greps 2002. Torterad i flera hemliga CIA-fängelser.

Mustafa al-Libi

Libyer. 46 år. Misstänkt al-Qaida-man. Enligt fängelseledningen har han hyllat terrorism under fångenskapen. Bojkottade 2016 en hearing som skulle kunna leda till hans frisläppande.

Ammar al-Baluchi

Pakistanier. 40 år. Anklagas för del i 11 september-attackerna, militäråklagaren yrkar på dödsstraff. Fängslad i CIA-fängelse i över tre år, blev svårt torterad där.

Riduan "Hambali" Isomuddin

Indonesier. 52 år. Muslimsk imam, misstänkt terrorledare och länk mellan al-Qaida och terrorgruppen Jemaah Islamiya. Greps i Bangkok 2003, hölls av CIA i tre år innan han kom hit.

Mohamad Farik Amin

Malaysier. 41 år. Misstänkt al-Qaida-man känd som "Zubair" och underställd misstänkte terrorledaren "Hambali". Greps i Bangkok 2003, hölls av CIA i tre år innan han kom hit.

Mohammed Nazir bin Lep

Indonesier. 40 år. Även kallad "Lillie", underställd misstänkte terrorledaren "Hambali" i Jemaah Islamiya. Hölls i tre år av CIA innan han kom hit 2006.

Khalid Sheik Mohammed

Pakistanier. 52 år. Anklagas för att vara huvudarkitekten bakom 11 september-attackerna. Åklagaren yrkar på dödsstraff, men rättsprocessen går oerhört långsamt och dom väntas inte förrän en bit in på 2020-talet.

Mohammed Abdulmalik Babaju

Kenyan. 43 år. Misstänkt al-Qaida-man. Ska ha erkänt medverkan i terrordåd riktat mot israeler i Kenya 2002. USA ville 2006 skicka honom till Israel för åtal där, men det blev aldrig av.

Naswan al-Tamir

Irakier. 56 år. Misstänkt al-Qaida-ledare som anklagas för del i flera terrordåd i Afghanistan 2003 och 2004. Militäråklagaren yrkar på livstids fängelse.

Muhammad Rahim al-Afghani

Afghan. Misstänkt al-Qaida-man. Greps 2007. Torterades i hemligt CIA-fängelse. Hölls vaken sex dygn i sträck och tvingades bära blöja.

DN i Guantánamo Bay

Ola Torkelsson är frilansfotograf baserad i Malmö. Detta är hans tredje besök på Guantánamo tillsammans med Niklas Orrenius. Det första gjordes 2009, samma dag som Barack Obama tog över som president.

Niklas Orrenius är reporter på DN. Han skriver ofta om frågor som rör demokrati och extremism, och har nyligen kommit ut med boken ”Skotten i Köpenhamn”. 2016 tilldelades han Stora journalistpriset i kategorin ”Årets röst”.

Reportaget i tre punkter.

Av 780 Guantánamofångar är i dag 41 kvar. De flesta har varit inlåsta i över 15 år utan att anklagas för brott. Flera har blivit svårt torterade.

George W Bush skapade fånglägret och godkände tortyr. Efterträdaren Barack Obama förbjöd tortyren – men misslyckades med att stänga lägret.

President Donald Trump har flera gånger sagt att han tror på tortyr som förhörsmetod. Han har lovat fylla fängelset med nya fångar.

Så här jobbar DN med kvalitetsjournalistik: uppgifter som publiceras ska vara sanna och relevanta. Rykten räcker inte. Vi strävar efter förstahandskällor och att vara på plats där det händer. Trovärdighet och opartiskhet är centrala värden för vår nyhetsjournalistik. Läs mer här.